PO Enquist 1934-2020

Så fort jag såg den sorgliga nyheten började jag leta igenom mina gamla tidningsurklipp som berört mig när jag läst dem, sådana som jag tänkt att jag kanske vill läsa en dag i framtiden med nya erfarenheter i bagaget. Hittade inte intervjun med Enquist som jag vagt kan visualisera men starkt förnimma. Kanske var det en intervju han själv beskrev i Ett annat liv? En bok som väckte så många virvlande tankar när jag läste den en sommar för omkring tio år sedan. Men mitt vältummade pocketexemplar ligger i en kartong i källaren med så många andra böcker som jag varit tvungen att flytta från mina hyllor för att göra plats åt halva Carolinas bibliotek under forskningen om tapetmakerskorna. Med en sökning på Dagens Nyheter @dagens_nyheter – som ibland fortfarande känns som ren magi för den som letat efter uppgifter i kartotek för inte så länge sedan – fann jag dessa rader från Malin Ullgrens intervju i DN från 2017 (dock svårt att fota textflödet i instagramvänliga proportioner). De är mer än goda nog för att illustrera hur jag uppfattat Enquist från det jag läst av och om honom, vilket i sanningens namn är begränsat i omfång men det jag har läst har gjort starkt intryck på mig. Som hans starka kvinnoporträtt, hans självreflekterande och öppenhet om sin egen sårbarhet, hur han gjorde det som uppfattas som svaghet och misslyckande till självklar mänsklighet, hans förmåga att visa skönheten och betydelsen av livets sprickor, och så hans sätt att förklara i en mening eller två den oundvikliga och vackra komplexiteten i att gestalta en människas liv, själva hantverket, skapandeprocessen. Allt detta vilket jag tycker inspirerar till ödmjukhet och empati för andra, liksom acceptans och trygghet i att vem man än är och vad man än gör under sin korta tid på denna jord är det gott nog. Förhållningssätt vi som individer och kollektiv verkligen kan behöva anamma i dessa oroliga tider. Tack för det #poenquist! Och tack #malinullgren för en fantastisk intervju.

Text ursprungligen publicerad 2020-04-26 på Instagram där också bilder på ”raderna” ur Malin Ullgrens intervju finns.

Reflektion 2020-04-07

En väninnas vän har dött. Hon som är lämnad skickar mig ett meddelande om att hon som tröst lyssnar på Joni Mitchell. Omtumlad, nyvaken och inspirerad sätter jag på Jonis vackra Coyote som jag hörde första gången som sextonåring och kroppen som egentligen är för tung och trött för att dansa, dansar ändå. För i sorgen finns skönheten och i Jonis röst lockar en kraft. En lång dvala ersätts av kristallklar medvetenheten. Jag stänger av de engelska nyheterna som i en strid ström spekulerar hur Boris Johnson mår där han ligger på intensiven med corona och att jag själv varit isolerad i över fyra veckor förlorar sin signifikans. Allt medan kaoset som i dessa tider präglar varje dag sjunker undan fylls jag av insikten att ”livet” är ett bedrägligt koncept. Ett begränsande begrepp som likt skygglappar får oss att missa så mycket, missförstå, så lätt förlora hopp, nedvärdera och underminera oss själva, ibland även andra och varandra. Så mycket energi och tankeverksamhet som går åt att varje dag, minut och sekund värdera vår prestation, våra försök att ”leva livet”, att ”ta tillvara” det. Vilket allt som oftast istället resulterar i att vi bär skammen och skulden över att misslyckas med det som ett tungt smycke runt vår halsar. Till Jonis sköna rytmer inser jag att i denna strävan skyms en sanning. Den att vi är så mycket större än ”livet”. Att ”verkligheten” borde utgöra vår ram, det rum vi rör oss i, den vi förhåller oss till. Om vi ska ha en måttstock, ja då är det verkligheten som borde vara vår ledstjärna, för den är förlåtande och inkluderande. I den har vi ett större sammanhang, i den kommer vi i vårt rätta element. I den är vi så mycket mer än vad vi presterar under vår livstid, för oavsiktligt eller målmedvetet skapar vi ständigt avtryck som får eget liv, som inte är i behov av vårt blodomlopp för att existera. Vi finns kvar i verkligheten så länge verkligheten finns, för i verkligheten kryllar spåren av oss i samtid och framtid. Med samma logik bär vi också med oss människor från förr. Min farmor brukade säga att de döda lever kvar i våra minnen, men det är mycket större än så. Som kvinnorna jag möter i källorna. De vilka lades i vigd jord för snart trehundra år sedan, de som är lika verkliga för mig som levande människor är idag. Deras lärdomar och erfarenheter, deras ord och handlingar fyller min vandring på denna jord med substans, nyans och form. De ger mig riktning. Och de påverkar inte bara mig som en levande kvinna i detta nu. De finns i allt jag skriver, allt jag gör och därigenom finns de också i avtrycken jag själv skapar. De och så många andra kvinnor vilka jag observerar och lär mig av flätas in i mig och sen flätas vi in i nu levande och i framtida kvinnor. Likt en vacker väv som ständigt växer med allt starkare färger och mönster i vilken alla inkluderas, omvandlas och förvandlas vad vi än gjort – hur litet eller stort, futtigt eller magnifikt. En existens som inte begränsas av livets tid, bara av verklighetens vara. Så i detta kaos som är vår vardag nu, fylls jag av insikten att vi alla – var och en och tillsammans – är större än ”livet”. Allt medan Boris Johnson – som jag träffat i egen hög person flertalet gånger i en förgången tid – förhoppningsvis tillfrisknar liksom alla andra som drabbats, och jag ler genom min väns tårar som rinner ner för min kind medan jag med en ny känsla av frihet dansar vidare med Joni Mitchell i mitt kök.

©2020 Mia Skott