FREDAGSKVINNOR 2020-09-18 – flickor och kvinnor med nålar och stickor

Brita Sofia Palmfelts märkduk från år 1733, Nordiska museet.

Brita Sofia Palmfelt var bara tio år när hon år 1733 broderade denna märkduk som bevis på vad hon lärt (jämför SAOB). En vanlig utbildning för flickor från lite mer välbärgade familjer. Ett par år senare bodde Brita Sofia med sin mor och far – som var en adlig kapten – i kvarteret Kejsaren snett mittemot Hedvig Eleonora kyrka på Ladugårdslandet. Som gift hette hon Nordencreutz.

Brita Sofia Palmfelt bodde år 1735 i kvarteret Kejsaren, nr 27. Tillaeus karta från år 1733, Stockholms Stadsarkiv.

Den första tidigmoderna kvinnan jag mötte var konstnärinnan Anna Maria Thelott (c1683-1710) för drygt tio år sedan. År 1709 målade hon en broderande kvinna. Utifrån vad jag funnit om henne tror jag inte att detta var ett självporträtt. Den speglar inte hennes verklighet. Däremot att hon visade den för potentiella kunder från adeln och borgerskapet som bevis på hennes förmåga att porträttera kvinnor med tidens rätta symbolik.

Anna Maria Thelott, ur hennes ”skissbok”, Uppsala Universitetsbibliotek.

När jag sökt efter tapetmakerskornas spår långt efter att solen gått ner, har jag ibland mött unga ogifta kvinnor i Stockholm med egna hushåll som var självständigt yrkesverksamma och självförsörjande lärare i sömnad och broderi. Möten jag förevigat genom att spara dem i mitt ”Kvinnoarkiv”. Här är Sara Tidman, Merta Lisa Schneckenberg, Anna Euphrosina Templin och Cajsa Helena Snack.

Ur mantals- och kronotaxeringslängder, 1700-tal, Stockholms Stadsarkiv.

Även fast jag själv hade tre utmärkta lärare i stickning och sömnad i min Mamma, Mormor och Farmor, blir den enda uppenbara slutsatsen av en jämförelse mellan Brita Sofias vackra broderi och min lilla dockhusmatta jag stickade i ungefär samma ålder, att tid och modernitet inte har något att göra med graden av flickors skicklighet. Den finns i våra fingrar oavsett tid och rum, och ibland omöjlig att locka fram hur bra lärare man än har (även om jag har blivit flinkare med stickor under årens lopp).

Min egenhändigt stickade dockhusmatta när jag var omkring tio år.

Fredagskvinnor 2020-09-04 – Nordenflycht

Först publicerad på mitt Instagramkonto @mia_skott.

Gravyr av Johan Fredrik Martin (1755-1816) efter Johan Henrik Scheffel (1691-1781), @nationalmuseumswe.

Jag fascineras mest av kvinnan bakom konsten eller orden, hennes verklighet snarare än hennes erkända framgångar. Kanske är det därför min nyfikenhet på Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763) – antagligen vår mest kända tidigmoderna författarinna – först väcktes när jag mötte henne ansikte mot ansikte i en källa.

När jag sökte efter en tapetmakerska i Storkyrkans husförhörslängder från 1730-talet, såg jag plötsligt Hedvig Charlottas namn. Fortfarande ogift och antagligen omkring 20 år (se länk i profil till Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon).

Likt några tapetmakerskor ansökte Hedvig Charlotta om ekonomiskt stöd, inte sällan framgångsrikt. Hon vände sig till rika mecenater, riksdagen och Kungl. Maj:t. och ska bland annat ha argumenterat för att hon under denna tid var enda kvinnliga författare verksam i denna ”vitterlek”. Något litteraturvetaren Ann Öhrberg motbevisar bortom all tvekan i sin inspirerande och fina avhandling Vittra fruntimmer – författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare (2001, från vilken också citatet kommer, s. 202).

I sin breda inventering identifierade Öhrberg 141 kvinnliga författare i Sverige som i tryck debuterade under perioden 1720-1772. De skrev texter inom tillfälleslitteratur (ex.v. grav- och bröllopsdikter), politiska skrifter, poesi, med mera. Möjliga orsaker till varför Hedvig Charlotta ansåg det fördelaktigt att framställa sig som unik när uppenbart inte så var fallet, kan man läsa vidare om i Öhrbergs avhandling.

Själv har jag bollat flera av Öhrbergs resultat och tolkningar med tapetmakerskornas överraskande strategier för att främja sina liv och yrkesverksamhet.

Trots att jag under eftermiddagen desperat letat efter min favoritdikt i Hedvig Charlottas hand, verkar jag inte ha sparat den på något logiskt ställe. Så ni får själva söka efter er egen favorit, förslagsvis @litteraturbanken (på deras hemsida).

Fredagskvinnor

Igår lanserade jag Fredagskvinnor på mitt Instagramkonto @mia_skott. I ett inlägg förklarade jag varför och vad det är.

Från Röda boken (1700-tal, Stockholm), Rörstrands bestånd, @nordiskamuseet (beskuren). Finns att se i DigitaltMuseum.

Ni som följer mig lite noggrannare har nog lagt märke till att jag titt som tätt profilerar kvinnliga föregångare och förebilder utifrån min forskning och möten i arkiven. Allt från små historiska ögonblicksbilder så som de förmedlas i källorna, till olika perspektiv på en kvinnas liv. Eller som förra fredagen, med Sophia Brenner och Anna Maria Ehrenstrahl, en kvinnlig vänskaps- eller yrkesrelation.

Så när jag i morse överväldigades av inspiration att lyfta en specifik kvinna idag och snabbt komponerade en lista över möjliga bilder, perspektiv och referenser, föddes idén om FREDAGSKVINNOR. Med andra ord att jag varje vecka på denna dag (om jag inte får förhinder förstås) profilerar en kvinna eller två. Ibland kanske bara med en bild och en kort rad, andra gånger en minibiografi ackompanjerad av en bildkavalkad. Det första inlägget av FREDAGSKVINNOR var alltså egentligen redan förra veckan. Senare idag kommer det andra.

Val av veckodag är också passande. Fredag är nämligen en dag uppkallad efter gudinnor – Freja och/eller Frigg (de lärde tvista tydligen om vilken av dem, liksom om de i vissa sammanhang var en och densamma, jag ska läsa på lite mer om saken).

Jag erkänner också utan omsvep att det kan vara bra för mig att jag här på Instagram förmedlar under lite mer kontrollerade former. Dagligen exponeras jag till fascinerade kvinnor som jag på studs vill berätta om för er, men detta distraherar så lätt från att hålla alla andra livets bollar i luften. En dag i veckan ger mig således både kontinuitet och fokus, i alla fall på försök en tid framöver.

Kanske också FREDAGSKVINNOR kan bli en regelbunden påminnelse för er om hur många kvinnor som faktiskt finns i vårt rika kulturarv (och ni erbjuds samtidigt sökvägar och ingångar till det). Liksom att varje kvinna oavsett tid och rum, omständigheter och gärningar, är värd att kallas en gudinna.