Månadsarkiv: juli 2013

Äntligen sitter jag ner en liten stund för att ta en kopp kaffe eftersom jag har varit nere i tvättstugan nästan hela förmiddagen. Jag fick nämligen för mig att tvätta alla mina kläder i den stora garderoben inför flytten, för även fast de är rena har en del hängt orörda ett tag så det känns fräscht att tvätta dem. Och så ger det mig en chans att bestämma vad jag ska behålla, vad som är trasigt och vad jag aldrig kommer att sätta på mig igen någonsin. Lite utrensning alltså, och det behövs eftersom utrymmet i den nya lägenheten är mycket mindre. Medan jag har hållit på och bökat har det slagit mig att mina kläder är som lämningar, var och en har sin lilla historia och jag bryr mig om dem, precis på samma sätt som många av mina möbler, tavlor och andra saker. Jag tänker till och med ett steg till, en dag kanske min dotter kommer att bli glad över att jag behåller en del klänningar som bär med sig en anekdot som hon uppskattar. I samma anda som jag ville ha på mig min mammas sextiotalskjolar.

Nere i tvättstugan hänger de nu skrynliga och rena. Som klänningen jag sydde själv av brokigt vackert och lätt tyg i lila, blått och beige som jag köpte i Bretagne när jag var sexton år. Jag hade åkt ner 20130730-113820.jpgdit själv, först flyg och sedan tåg, för att hälsa på mina kusiner. Klänningen är inte bara det enda föremålet från den resan, utan också det enda klädesplagg jag har kvar som jag som egen flitig sömmerska gjorde under tonåren. Den svarta klänningen från Hobbs som jag hade på mig när jag höll ett tal på Royal Institution om vikten av ”science policy” för cirka tio år sedan. Nu ser den skräckinjagande kort ut, fodret är lite trasigt och jag kommer nog inte i den igen, men jag skulle aldrig kunna kasta eller ge bort den. Den fina rosa klänningen som jag köpte för en hutlös summa förra våren på inrådan av en kollega som jag var på lunchpromenad med. Men jag är tacksam gentemot kollegan, klänningen är underbar och jag hade på mig den när jag gjorde stadsvandringen Stadsbyggarna i 1600-talets Uppsala arrangerad av Uppsala Konstmuseum och på min stora födelsadagsmiddag förra året. Och jag hoppas att den som sydde klänningen i alla fall fick lite av pengarna. ”Bröllopsklänningen” som klädde mig på minst fyra bröllop (inget var mitt eget) under slutet av 1990-talet vars många anekdoter inte passar för detta forum. Den vackra 1950-tals klänningen med stora blåa blommor från en secondhandbutik på Ebury Street som låg nära en bar där jag hade väldigt trevligt en gång. Jag brukar undra stilla för mig själv när jag har på mig den vilken kvinna som en gång burit just den fina känningen. Den svarta klockade klänningen inköpt på H&M som trots sina relativt låga priser jag egentligen inte hade råd med för dryga fyra år sedan. Men jag ville ha något fint och nytt på en tillställning där jag och flera andra tilldelades stipendium för studerande kvinnor i Enköping. Kanske den sötaste av dem alla, en liten rutig klänning från Petticoat Lane Market i East End, som jag köpte för £3 medan jag en dag flanerade runt London med en god vän för tretton år sedan. Och den där vita bomullsklänningen jag fick i födelsedagspresent en gång, som påminner mig om att allt faktiskt går även i fall fållen hänger löst. Så även den behåller jag.

Jag kan fortsätta länge för många är klänningarna från alltifrån Myrornas till butiker i London vars namn jag har förträngt för att jag nog aldrig någonsin kommer att ha råd med kläder där igen. Men jag behöver springa ner i källaren igen för att titta till klänningarna i torkrummet. Bara ett snabbt tips: det är väl värt att lyssna på Li Pamps Sommarprogram från igår. Hon tryckte på vikten av att berätta om sina föremål och att skriva ner deras historia. Jag håller helt med, så här var lite av min klädhistoria!

Vid frukosten imorse hajade jag till bakom tidningen när Vetenskapsradion började. Det är nu belagt att man sover sämre vid fullmåne, sömnstudier gjorda av ett schweiziskt forskarteam visar nämligen detta. Att det är svårt att somna vid fullmåne har tidigare ofta förkastats som myt, och har beskrivits som ”skitsnack” av bland annat läkare som nu tycker att den nya upptäckten är ”kul och banbrytande” (professor Torbjörn Åkerstedt, se Svårare att somna vid fullmåne på SVTs hemsida).

Det finns många aspekter jag skulle kunna spinna vidare på, men det som fascinerade mig först när jag lyssnade på inslaget var hur intressant AMT Månendet är att människan (generellt sett) har en inneboende förmåga till att observera samband, att koppla samman en händelse med en annan. När vanliga människor göra detta så kallas det oftast för en myt. Men så får en forskare en ingivelse (i detta fall tydligen på en bar) och tänker att det kanske finns något spännande med detta med fullmåne och sömnlöshet. Visst är det intressant att forskarens ingivelse kom i en vardaglig situation, och hur han tog sitt ansvar som forskare att etablera ett samband, och sedan vetenskapligt förklara hur detta samband är möjligt. Två reflektioner.

För det första bör forskare och andra specialister vara lyhörda för vad vanliga människor uppfattar och tolkar i sin omgivning och om sina egna kroppar. De schweiziska forskarnas resultat visar att myter kan innehålla något väsentligt.

För det andra, när forskarna väl gjort sin undersökning och nått sina resultat, så måste informationen nå (tillbaka till) allmänheten. Detta är inte alltid lätt. I en debattartikel Forskarna måste kommunicera i förra veckans Uppsala Nya Tidning lyfter generalsekreterare Cissi Askwall och ordförande Agneta Bladh för Vetenskap & Allmänhet fram två problem. Det ena är att det inte finns tillräcklig med vetenskapsjournalister och att medias roll är essentiellt för allmänhetens förtroende för och möjligheter till att dra nytta av forskningen. Det andra är att forskarna själva måste vara mer öppna för dialog med allmänheten. Artikelförfattarna uppmanar forskarna: ”Ta tillfället i akt och berätta vad forskningen visar, hur den går till och vad den kan leda till!”.

Jag håller med, men det finns stora problem. Hur och när ska forskare göra detta när forskning, undervisning samt en allt större hög av administrativa uppgifter ligger på skrivbordet? När ”samverkan” inte ingår i arbetsbeskrivningen och det därför inte finns några timmar för sådana aktiviteter i schemat? I realiteten ställs istället forskare som har intresse, övertygelse och entusiasm för att kommunicera med allmänheten inför ett oundvikligt val. Man måste göra avkall på något annat område som kan påverka framtida karriärsmöjligheter. Med mig själv som exempel: jag skriver för och ger föredrag till gymnasieelever och allmänheten, och har till följd bland annat valt bort att försöka satsa på undervisning på grundnivå med helt uppenbara konsekvenser i en framtida konkurrenssituation om jobb.

Askwall och Bladh har rätt att forskning behöver nå ut, men de kanske borde uppmana ansvariga på regeringsnivå och i universitetsledningar att se till att det på institutionsnivå går att göra utrymme för fler forskare att kommunicera innehållet och vikten av sin forskning till allmänheten. Det handlar om prioriteringar och de är endast möjliga med stöd uppifrån. Jag kämpade med detta i Englands universitetssystem i några år och det höll mig sömnlös många nätter. Men nu vet jag, tack vare fantastisk forskningskommunikation från Vetenskapsradion, att de vakna timmarna mitt i natten kan också ha berott på fullmånen.

Bild ur Anna Maria Thelotts (c1683-1710) skissbok, Uppsala universitetsbibliotek.

20130724-115312.jpgMin lycka var stor innan jul när vi fick farmors gamla piano. Äntligen skulle min dotter få spela på ett riktigt piano istället för på en keyboard, och jag skulle återförenas med en del av min barndom.

Denna Stavenow har flera funktioner. Sedan min dotter började spela på den har helt nya och mer intensiva musikupplevelser öppnats för henne och hon har börjat komponera egna små söta stycken, vilket för mig som mamma är en glädje att bevittna. När jag var barn var farmors piano en av mina favoritmöbler i hennes och farfars stora hus. Den stod i ett rum där jag trivdes oerhört mycket (föga förvånande fanns där också bokhyllor med vackra läderinbundna böcker och en fantastiskt söt liten sekretär). När min farmor, som var väldigt musikalisk likt sin mor, spelade på pianot kändes det både högtidligt och gav en vacker musikupplevse. Själv klinkade jag på den i försök att få de första stroferna ur Für Elise att låta korrekt, och ibland drömde jag om att på riktigt kunna bemästra instrumentet.

20130724-135359.jpgFarmors piano väcker alltså flera positiva känslor eftersom den representerar familjäritet, ombonad, skönhet, musikalitet och kreativitet. Idag transporterade två mycket duktiga herrar vid namn Ingemar och Urban från Estrins piano pianot till den nya lägenheten. När den väl var på plats blev jag så rysligt lycklig för där stod den så vackert och självklart trots att den tar upp ungefär en fjärdedel av mitt rum. Men farmors piano är nästan lika viktigt för min dotter och mig som våra sängar, den har en helt självklar och nostalgisk plats i vårt hem.

Jag tror att möbler och mindre materiella ting kan ha en positiv nostalgisk funktion. Nostalgi behöver inte vara en sjukdom så som den uppfattades på 1600- och 1700-talet, och inte heller något ouppnåeligt som ”… en längtan hem, ett sår som aldrig läker därför att ’hem’ inte är en plats utan en känsla från barndomen som ju aldrig kan komma tillbaka”. Detta är Kerstin Gezelius definition i artikeln Hipstern hittar aldrig hem som del av Dagens Nyheters ”Sommarserie om vårt behov av nostalgi”. Gezelius talar om hur hela bostadsområden gentrifieras av hipsters i ett försök att få uppleva det ”äkta”, det gamla 1900-talet – det ”hem” som nostalgin enligt hennes definition står för. En annan intressant observation av dessa ”gräshoppor” är att som ”samlare, av musik, av film, av vackra saker har [hipstrarna] en viktig uppgift, som arkivarier av nittonhundratalet”.

Skulle man inte kunna sammanföra dessa två – nostalgi och materialitet – i en lyckad allians fast i mindre skala och då verkligen få en känsla av barndomen, utan att helt onödigt invadera och massakrera hela bostadsområden? För likt Gezelius tror jag inte att känslan av barndomen kan återuppväckas genom en bostadsmiljö – för många nya behov av och idéer om bekvämlighet, teknik, skönhet och sociala umgängesformer står emellan. Nej, jag tror istället att barndomens känsla av ”hem” kan framkallas – om tillgång finns – av möbler och mindre ting från äldre generationer i ens familj. Precis som jag har samlat på mig fina saker från mina mor- och farföräldrars gamla hem. Det finurliga i det hela är att förutom att jag då ständigt kan förnimma positiva aspekter av min barndom, blir jag på kuppen en förvaltare av vår historia – både min släkts och i en bredare bemärkelse. Jag samlar alltså på möbler och prylar från 1800- och 1900-talet, och inte bara papper och handlingar som en ”arkivarie”. Se där, ett lyckat försök till att frammana känslan från barndomen i det lilla och materiella!

MN01besEn gammal god vän har skickat bilder som togs på mig som nittonåring och som jag inte har sett sedan dess. Jag är överlycklig för det togs i princip inga fotografier på mig som tonåring och de väcker många minnen.

I inlägget Vilka lämningar ska man slänga vid en flytt? skrev jag om tingens betydelse för att bibehålla minnen, men jag pratade inte om bilder. Det är ju självklart att man inte slänger dem, de är ofta bättre på att fiska upp händelser och människor från det förflutnas brunn än något annat material. På ett sätt ger bilder annorlunda perspektiv än andra typer av lämningar, därför de kan åskådliggöra inte bara skeenden i ens liv, utan också förmedla ens självbild MN02beseller vad som förväntades av en under den tiden som bilden togs (det kan till exempel texter och målningar också göra, men inte på ett lika direkt och uppenbart sätt tror jag). Tänk på alla porträttbilder som tagits sedan 1800-talet. Från att ha representerat stramhet och dygd, till leende familjer på badstränder på Mallorca. De visar upp människorna såsom de ville bli visade eller vad som förväntades, format av dåtidens normer och förebilder om hur en man skulle hålla sin kropp, vilket ansiktsuttryck som var passande för en kvinna, eller om ett barn uppfattades som lekande eller som en liten vuxen person.

För mig är det så spännande att se dessa över tjugo år gamla bilder på mig själv för jag har bara haft en föreställning i mitt huvud om vem jag var baserade på fragmentariska minnen över vad jag sa och gjorde då, samt gamla dagböcker, Mia Skottbrev och dikter som jag inte läst på länge. Men när fotografier dyker upp så här utan förvarning krossas dessa föreställningar som speglar.

För där är jag så som jag då ville bli porträtterad, med kroppshållningar och ansiktsuttryck som kommunicerar vem jag var eller ville vara då. Min självbild. Det är som att öppna en familjär gammal tummad bok för helt plötsligt ser jag vem jag var, hur jag tänkte och kände som nittonåring, allt kommer tillbaka. Min kontemplativa, nästan svårmodiga och romantiska inställning till livet fångas skickligt av fotografen. Samt den ganska stora portionen av obstinat medvetenhet om att det var just den bilden jag ville förmedla.

Men ibland kunde visst fotografen (Johan Anund) locka fram ett litet skratt. MN07bes

När jag vaknade imorse slog jag mig själv hårt – varför tog jag inte en veckas semester när min dotter åkte till sin far i början av juli? Hur kunde jag vara så dum att börja skriva på boken och planera för flytten på en gång, och bara har tillåtit mig att ta en eftermiddag här och där på filten i trädgården eller i soffan med en bra film när det regnat utanför. Visst hade jag en underbar vecka med min dotter vid Mälaren i juni, men alla behöver en ordentlig semester, jag behöver vila. Se på alla andra, de verkar ha så fint och skönt med böcker på stranden, långt ifrån vardagens krav och tristess. Om jag är riktigt ekonomisk senare i höst, tänkte jag, kanske jag har råd att ta en sistaminuten resa någonstans nu. Redan ikväll eller imorgon!

Men så, när jag äntligen plöjt mig igenom det ganska gråa, orosframkallande stunden i sängen och går upp, slår på radion och tar in tidningen, så lättar det. En vällust sprider sig i kroppen – idag ska jag unna mig att göra jag vad jag vill! Och jag inser att jag vill definitivt inte resa härifrån.20130721-095831.jpg Det jag har omkring mig och de saker jag har framför mig – boken, flytten och sommaren är alla fantastiskt efterlängtade. Jag vill fläta samman boken. Jag vill packa för det ska bli så härligt att bo i den nya lägenheten och förbereda allt innan min dotter kommer tillbaka så flytten blir kul och bra (smygflyttade ett bord och två stolar igår som nu står i det nya köket – stora flyttlasset går andra veckan i augusti – och jag har tittat på bilden så många gånger för den gör mig bara så rysligt glad). Jag vill ut och cykla i solen, och kanske sitta på ett café under ett träd i eftermiddag och läsa en bok. Eller locka vänner till en utflykt till Wiks slott.

Och det slår mig – jag har friheten att göra vad jag vill. Just nu har jag inga andra åtaganden än att göra dessa saker som alla leder till tre avgörande mål i mitt liv just nu: att få klart en bok som jag drömt om att skriva så länge (men som jag faktiskt bara har arbetat på koncentrerat i sex månader); att få bo i en vacker lägenhet som jag har förstahandskontrakt på; att njuta av sol och varm vind som jag drömt om hela vintern. Jag behöver inga vackra klippor och leende människor med rosé i hand i fyra veckor, tillfredställelsen är här och nu mitt inne i stan bland flyttkartonger, manusutkast och solkyssta pelargonier. Och när det är lite trista saker som bara måste göras, ja då slår jag på Sommar i P1 och bara plöjer mig igenom uppgiften.

När jag bodde i England var jag glad om jag fick två-tre veckors ledighet på sommaren och i en artikel i gårdagens DN Semestern firar 75 år – men den är inte självklar står att liknande förhållanden gäller i många andra länder. Den svenska semestern är något speciellt. Men hur laddade man batterierna förr, tänkte man ens på det sättet? Inte slappade man i flera veckor, utan man tog en stund här och där när möjlighet gavs, ens sysselsättning var en del av av livet året om. Liksom min är idag.

När semestern började för ungefär 75 år sedan var enligt artikeln idén att man skulle vila kroppen, nu är det själen. Och att vi på semestern vill fly vardagen. Men jag vill inte fly min!

 

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.