Månadsarkiv: juli 2013

När det ibland i vardagen snurrar runt i huvudet med planer, idéer och frågetecken som gör att det är svårt att uppbåda koncentration till att skriva, finns flera knep som i varierande grad brukar fungera för mig.

Skrivkramp (2)Att ta en cykeltur eller promenad utan dator, bara papper och penna är tillåtet! Denna förmiddag inte lätteligen genomförbart då jag har träningsvärk i benen efter en cykeltur till Storvreta igår på för mig rekordtiden 34 minuter 24 sekunder (det var 14.17 kilometer och jag har bara en 7-växklars damcykel). Men om mina muskler varit pigga, säger erfarenheten att distansen till texten som en promenad eller cykeltur medför, kan helt plötsligt föda ett nytt perspektiv eller infall som gör att jag skyndar mig tillbaka till datorn.

Ett annat sätt är förstås att läsa. Vad som helst – en roman, en tidningsartikel, en essä, en arbetsrelaterad bok. Efter en stund brukar jag inspireras av någon tolkning, ett tema eller en stil (oftast faktiskt av ett stilfel) och får således lust att återvända till min text.

Ibland sätter jag mig bara bekvämt i soffan för att tänka. Kanske gör en liten lista över de saker som snurrar runt i mitt huvud, skriver ner mål och syften, prioriterar, försöker se hur saker är relaterade och beroende av varandra, planerar vad jag ska göra. Det kan få mig att känna att jag har mer kontroll över allt som distraherar, och ofta inser jag också hur viktigt det är att jag skriver klart texten för att uppnå ett mål (vad det än må vara), så jag återvänder till min uppgift. Eller så bestämmer jag mig för att ta itu med en av dessa frågetecken som irriterande bollas bakom pannbenet, och fortsätter med skrivandet dagen efter istället, då med ett lugnare sinne och större möjlighet till fokusering.

Ett annat sätt är att skriva på en annan typ av text, gärna med lite enklare stil och form, som då både kan ge tillfredställelsen av att jag faktiskt skriver något, och som inte alltför sällan får mig att faktiskt sakna uttryckssättet eller innehållet av det jag faktiskt borde skriva.

Så denna förmiddag, strax innan lunch, försöker jag med att skriva ett blogginlägg om min temporära skrivdistraktion och dess potentiella lösningar. Jag återkommer om hur det fungerade.

Min nya lägenhet, den fina trädgården – vad jag har tjatat om min lycka! Men om ni har läst Lena Sommestads debattartikel Satsa på de ensamma mammorna i Dagens Nyheter idag, så får ni en förklaring. Ensamstående mammor (överlag antar jag, vet inte var Sommestad har fått informationen ifrån) oroar sig för sin bostadssituation (jag antar att ensamstående män också gör det, men denna grupp nämns överhuvudtaget inte i Sommestads artikel).

HusJag kom tillbaka till Sverige för fem år sedan just därför att jag trodde att det skulle vara lättare att vara ensamstående mamma i Sverige än i England. Och jag hade rätt – här finns barnbidrag, bostadsbidrag, min egen mamma och jag hade möjligheten att återuppta mina universitetsstudier – jag hade ju kommit på att det var historiker jag ville bli. Det första ett och ett halvt året levde jag och min dotter på mina studielån (som ensamstående fick jag också ett extra bidrag från CSN på omkring 400 kronor per månad). Det är klart att det var knapert, men det gick och min fina mammas orubbliga stöd med barnpassning och annat underlättade fantastiskt mycket. Sedan kom jag in på forskarutbildningen för tre år sedan och då blev den ekonomiska situationen bättre.

Men i likhet med vad Sommestad skriver, det som oroat mig mest under dessa år är bostadssituationen. Även fast jag under de senaste fyra åren haft turen att bo mitt inne i Uppsala i en stor trea ägd av en nationsstiftelse, så har det tidsbegränsade hyreskontraktet som automatiskt avslutas i och med att doktorandstudierna är avklarade, känts hotfullt. I värsta fall skulle det kunna leda till att jag står på bar backe eftersom det inte är lätt att få lägenhet i vare sig Uppsala eller Stockholm (de två städerna jag vill bo i). Enligt Sommestad hyr två tredjedelar av ensamstående mammor i Sverige och hyresköerna är som många vet långa. Jag har heller inte en chans att köpa en bostadsrätt eftersom jag inte har några besparingar och har en relativt låg lön, och efter disputation finns inga garantier för humanisten på arbetsmarknaden. Denna situation har kanske föga förvånande fått mig att vakna lite kallsvettig klockan fyra på morgonen ibland.

Så när jag erbjöds en lägenhet i slutet av förra månaden, så hade jag turen att inte bara få en – om än pytteliten – oerhört sekelskiftescharmig lägenhet belägen i ett grönt barnvänligt bostadsområde där vi kan ha en katt. Jag fick också ett framtidstryggande förstahandskontrakt som inte innehåller några som helst begräsningar i vare sig tid eller rum (jag får till och med borra i väggarna!). Det är klart att jag vill ropa högt från taket av lycka och lättnad! Nu kan jag vara helt fokuserad på att göra mitt bästa för att både förverkliga min dröm om att skriva om historia och att vara en lugn trygg mamma.

Jag sitter i universitetsbiblioteket Carolina Redivivas  A-läsesal och känner mig som en fisk i ett akvarium. Det har inte något med salen i sig att 20130712-153811.jpggöra, här är oerhört vackert och speciellt så här på sommaren utgör den en väldigt inspirerad arbetsmiljö, det har jag alltid tyckt. Och mina relativt få sommararbetande bänkkamrater (jag noterar att några av dem också var här i går) låter mig vara i fred i min skrivarbubbla. Nej, känslan av att vara uttittad beror på en familj av franska turister (jag gick förbi dem för en stund sedan när jag tog en sväng upp till Tidskriftsläsesalen och hörde de ljuva franska tonerna). De står alternativt sitter högst upp på balustraden som löper längs ena långväggen och de två kortväggarna i salen, dessutom precis i linje med mitt bord längst bak närmast Specialläsesalen för er som känner till stället, närmare bestämt bord A71. Och däruppe småviskar de och tittar ner på oss hårt arbetande i vår vanliga vardag!

För dem är det något värt att sitta och beskåda, tydligen. Och jag ska erkänna att jag inte är helt förvånad, A-salen har haft liknande attraktionskraft på mig. När jag började läsa på universitetet för tjugo år sedan hade endast forskare och doktorander tillträde till denna sal och med lystna ögon brukade jag titta genom glasdörren som skilde mig – som nyinskriven vid universitetet och därmed hänvisad till den mycket modernare och överfyllda C-salen – och dem, de stora avundsvärda människorna som var så väldigt smarta och forskade och skrev viktiga saker i den fina A-salen med sina gamla bokhyllor och vackra konst. Nu får alla tillträde hit, och doktoranderna i humaniora har fått kontor på sina institutioner (även jag, men jag skriver på boken och trivs bra här alternativt i min skrivarlya).

Jag har bevistat många bibliotek, framförallt i England, och har också gjort stora ögon inför vacker bokprakt och månghundraårig biblioteksarkitektur, men då har jag ändå försökt att smälta in, gömt mig bakom en bok för att inte störa de som arbetat där.

Fransmännen har nu försvunnit, och det är klart att jag tycker att vi ska visa upp vårt vackra historiska arv. Och egentligen stör det mig inte så himla mycket, men lite bibliotekshyffs som att inte stirra skulle nog ändå inte skada. Fast själv borde jag förstås ha tittat mer fokuserat på min dator istället för att kolla in vad turisterna sysslade med, men det börjar bli lite svårt att koncentrera sig så här på fredagseftermiddagen efter en lyckad skrivdag och när solen skiner så lockande därute…

…och kanske också disputera. Men ni som vill närvara vid min akademiska dissekering kanske inte skulle vara så nöjda med att behöva stå upp i20130711-155530.jpg två timmar i Gustavianums Anatomiska teater. Och risken/chansen att jag gifter mig någon gång är pytteliten, så ni som händelsevis skulle vilja bevittna mig som rodnande brud behöver heller inte börja hårdträna era benmuskler. Nej, istället får jag besöka detta vackra rum på lediga stunder som denna eftermiddag. Sätta mig i en av de höga branta trapporna och fantisera att Olof Rudbeck, som lät bygga Anatomiska teatern 1662-1663, visar sin hantlangare Philip Jacob Thelott dä och hans unga dotter Anna Maria (som jag forskar och skriver om) den nya brandbalkongen som – vad jag förstår från Rudbecks brev – byggdes bara något år innan den stora stadsbranden 1702. Och bara vara här en stund för att njuta av de fina färgerna och eftermiddagssolen som letar sig in genom de många fönstren, och drömma om allt annat än giftermål och disputation.

 

Jag har inte haft en trädgård sedan jag var 12 år. Gårdar visst, men endera har de varit steniga talliga kreationer, eller som den senaste täckt av asfalt och cyklar. Det fanns visserligen en typ av trädgård som tillhörde det edvardianska röda tegelstenshuset med dryga tjugo lägenheter av vilken en högst upp på fjärde våningen var mitt Londonhem i nästan tolv år. Men överlastad med picknickorg och böcker var man tvungen att ta sig ner för den smala trappan, ut genom porten för att sedan gå längs trottoaren till bortre änden av huset, låsa upp en stor järngrind, ta sig förbi de illaluktande – öppna! – soppcontainrarna för att till slut nå den lilla gräsplätten som på sena sommarkvällar kunde delas med stadens rävar. När man väl lagt ut filten och hällt upp kaffet ur termosen var det dags att gå på toa, så upp igen! Nej, jag räknar inte den och de andra gårdarna som tillhört husen jag bott i under de senaste trettio åren till kategorin trädgårdar, inte min definition av ordet i alla fall.

När jag i maj satt och bearbetade boken inne i mitt Lilla bibliotek (som jag något pretentiöst kallade halva mitt sovrum bestående av ett engelskt skrivbord från tidigt 1900-tal, två stora ekhyllor och farmorsfåtöljen) och sommarvärmen kom och solen sken, då började jag längta efter att sitta ute i en trådgård och skriva. För första gången på oerhört länge slog mig tanken att det vore skönt att bara vistas ute i det gröna. Förvånande, för jag har ofta titulerat mig ”asfaltsbarn”, bara så sent som i våras letade jag efter en lägenhet i Stockholms innerstad. Visst, jag älskar att vara på landet, men jag blir bevisligen skogstokig under längre perioder (det finns ett avsnitt om detta i boken, så ni får vänta på den anekdoten). Men en liten trädgård är något annat. Inne i staden men ändå en grön plätt, några träd, buskar och blommor, luft och fläkt. Det saknade jag i våras så jag sökte mig till fina Café Victoria i Botaniska trädgården. Men det är inte samma sak som att sitta ostörd i grönskans prakt under ett träd osminkad med fötterna på bordet, snabbt kunna gå in och hämta en filt eller ja, du har gissat rätt – gå på toa utan att behöva samla på sig alla värdesaker och gå tvåhundra meter.

När jag har studerat kartor från 1600-talets Uppsala har jag förvånats över hur många trädgårdar som är utritade, och de är inte nödvändigtvisHuskarta 1702 kålgårdar och andra större odlingar vilka man oftast verkar ha haft på en liten tomt i utkanten av staden eller utanför stadsgränsen. Flera olika 1600-talskartor som jag har tittat på har kollaborerat varandra och för ett par år sedan hade jag ett spirande intresse av detta i min forskning om Uppsalas gatureglering på 1600-talet. Men jag följde inte tråden speciellt långt, den var lite utanför forskningsfrågan och jag stötte bara på några avhandlingar om trägårdar tillhörande slott och större gårdar.

I Svenska akademiens ordbok används termen ”trädgård” redan på 1500-talet, men vad vet vi egentligen om stadens små trädgårdar förutom att man odlade i dem? Vad gjorde mäniskorna i dem, umgicks de, satt de och läste eller broderade, nyttjade de dem på något sätt som vi inte gör idag? Var det en statussymbol, till exempel för en professor att visa upp sin prunkande grönska och ovanliga blommor för en ambassadör från kontinenten?

Om du läser detta och känner till någon som skrivit om de svenska tidigmoderna stadsträdgårdarnas funktion och utseende hör gärna av dig, jag är så nyfiken på ett rent personligt plan (kommentarsfältet nedan om du vill att det ska publiceras, kontaktformuläret under ”Kontakt” om bara för mig). Jag hoppas att jag bara varit ytligt vårdslös i mitt sökande efter litteratur.

Men nu såg jag vid en snabb google-sökning att det var en konferens om tidigmodern trädgårdskultur i Göteborg nyligen, ser riktigt intressant ut så jag får söka vidare senare, för nu måste jag sluta. Jag ska gå ut i min trädgård som jag delar med mina nya grannar, precis belägen utanför mitt fönster, bara två dörrar bort. Den är fylld av vackra ekar och blombuskar omgärdade av en vacker gulrappad mur, med en fin gräsmatta som jag ska ställa min hopfällbara trädgårdsstol på, dricka en till kopp förmiddagskaffe, skriva och njuta av avskildheten och vindens fläkt.

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.