Månadsarkiv: juli 2013

Imorse satte jag på mig gåskorna och tog den vackra fyrtiofemminuters promenaden till den nya lägenheten, ryggsäcken packad med laptop, ett nyinköpt tyg att drapera den sittvänliga men ack så fula kontorsstolen med, mjölk och kaffe. Redan igår fick jag hjälp av kära vänner att ta hit kontorsstolen, kaffekannan och några blommor (jag har ingen bil – ännu) så nu är allt på plats för att kunna sitta här och arbeta på dagarna då en redan fastmonterad hylla vid fönstret utgör ett fantastiskt skrivbord.

Här ska jag under den närmsta månaden göra mitt yttersta för att komma så långt som möjligt med bearbetningen av mitt bokmanus, inspirerad av lusten att fortsätta att fördjupa mig i Anna Maria Thelotts liv och min egen relation till historia och historieämnet, samt av den undersköna lugna miljön. Och icke att förglömma, pådriven av behovet att helt enkelt bli klar med projektet för att ta itu med andra pockande uppgifter. Men tills den dag då jag nöjd skickar iväg manuset ska jag njuta av denna min nya skrivplats, den vackra vägen hit och då och då ta ögonen ifrån skärmen för att klura på hur jag ska pussla ihop mina möbler på denna lilla yta när väl det stora flyttlasset går i början av augusti. Och njuter gör jag redan i fulla drag och inviger härmed min nya skrivarlya!

Målarna har varit inne och gjort sitt jobb fint i den nya lägenheten. Väggar och tak ljuvligt bleka och rena, öppna och förväntansfulla inför alla 20130705-145256.jpgvåra brokiga och färgglada tavlor över släktens gårdar och mina 1950-tals skolplanscher med Gustav II Adolf med en liten Christina på armen, Linné och hans lärjungar framför Botaniska trädgården på Svartbäcksgatan, och Polhelm som instruerar Karl XII om sina instrument i Lund.

På fem dagar målade hantverkarna om. Jag undrar hur lång tid det tog någon av mina tapetmakerskor – Maria på Södermalm till exempel – att trycka tapeter till en sådan här liten lya på 1740-talet? Ofta målades tapeterna också, jag vet att flera medlemmar av Målarskrået arbetade i tapetfabrikerna. Kanske även Anna Maria Thelott målade tapeter, men det blir svårt att hitta belägg för det. Det är synd att så få tapeter finns kvar från tiden, men jag hoppas få möjlighet till att studera några någon gång. Och i höst ska jag också börja gräva efter mina tapetmakerskor på Stockholms stadsarkiv igen och sedan skriva om dem i detta vackra vitmålade rum!

 

I eftermiddags såg jag ett program om historia på SVT-play – Kampen om kronan. Presentatören Christopher O’Regan sa något som inte har lämnat mig någon ro. Medan han beskrev Mora stenar sa han att de var ”tysta och stumma lämningar”. Jag är på intet sätt specialist på den tiden eller de föremålen, men jag vet att inga lämningar är tysta, ur alla föremål kan man finna information. Om något har skapats eller påverkats av en människa, vare sig det finns någon skrift eller inte, går föremålet att tolka. Arkeologer gör det, historiker likaså. Det är inte alltid sanningar som produceras, men rimliga slutsatser. Allt som oftast. Så jag kan bara tänka mig att O’Regan tyckte att det lät snyggt att säga att stenarna är ”tysta och stumma”, men egentligen inte hade möjlighet till att reflektera över uttryckets innebörd och vad det förmedlar till tv-tittarna. Speciellt eftersom han i meningen innan faktiskt säger att stenarna berättar om tidigare kungar.

Så det handlar antagligen bara om retorik, men denna lilla reflektion har oförhappandes fått mig att börja tänka på mitt största problem med flyttpackningen som nu står för dörren. Vad kan jag slänga bort och vad vill jag behålla, vilka saker är betydelsefulla och vilka är för mig nu och i framtiden likgiltiga? Sedan jag var mycket liten har jag nämligen haft väldigt svårt att göra mig av med saker. Antalet memorabilialådor är många i vilka jag har samlat på mig allt från biobiljetter och museibroschyrer till små handskrivna post-it lappar och gamla nycklar. När jag efter flera år ser dem igen påminner de mig om dåtid, de återuppväcker specifika minnen, de ger mitt tidigare liv innehåll som jag hade glömt existerade. Och därför har jag så svårt att kasta bort saker, för en liten tillsynes onödig ful pryl kan om några år väcka ljuva och viktiga förnimmelser om gångna tider, ja kanske den till och med kan förklara saker som jag sökt svaren på. Så därför är det nog lika bra att från början av denna packningsoperation helt enkelt bara organisera sakerna väl och packa dem förnuftigt i lådor, för det mesta av materiell natur – högt och lågt, stort och litet – lär följa med oss till vårt nya hem.

I varje lämning finns en historia, men utan möjligheten till att kunna tolka föremålet i framtiden kan minnet som den bär försvinna för gott. Tyvärr IMG_3969kanske det var just det minnet som var länken till förståelsen för en tid av min barndom eller den förvirrade ungdomen, eller vissa upplevelser i London eller de senaste åren med min dotter. För alltid borta, uppbränd och förvandlad till rök i ett förbränningsverk, eller omgjord till toapapper eller en flyttlåda bestående av 100% retur. Så titta noga på ditt toapapper nästa gång, i dess tråkiga gråhet kanske finns fragment av en historia, nu så förvanskad och urtvättad att inget mer går att tyda. Till skillnad från Mora stenar.

 

Jag har ont i huvudet. Känner mig disorienterad. Istället för att lyssna på Helena af Sandebergs Sommar i P1 på SR Play, borde jag skriva på min bok om min historia och Anna Maria Thelott. Och jag måste fixa med några räkningar och andra administrativa frätande göromål idag, sådana som man skjuter upp, sådana som får en att vakna klockan fem på morgonen och man glasklart hör sin egen röst räkna upp dem gång på gång, ekande förstås. Och så måste jag börja organisera packningen, för flytten till den nya fina lyan går om cirka en månad och jag har många saker att gå igenom. Samtidigt som jag ska skriva. Egentligen skulle jag ha skrivit på heltid under juli, men det går inte längre. Ska jag bli stressad över detta? Det går ju inte att skriva bra när jag är stressad, det vet jag redan.

Jag har nästan aldrig ont i huvudet. Idag borde jag bara vara glad med så himla mycket kul som händer. Jag tar några djupa andetag, inser att mjölken har blivit för het på spisen till kaffet. Situationen kanske bara kräver att jag tar det lugnt, en dag. Att tempot under de senaste månaderna har varit så högt att jag nu, när min dotter är hos sin far och leker med hönor och småsyskon, ja då borde jag ta det lite lugnt. Bara några dagar. Bokmanuset kommer att bli klart, kanske inte som planerat i början av augusti, men med tanke på att jag bara aktivt arbetat med det i totalt sex månader (inkluderat forskningen!) ska jag nog inte slå mig själv för underprestation. Snarare i så fall för överoptimism.

Jag undrar om min farmor tänkte så här, försökte planera in allt, hade hon så mycket att göra? Eller om huvudvärken som min mormor ibland hade berodde på för mycket ansvar och för lite med tid och ork. Är det verkligen så att vi idag är mer stressade än tidigare generationer? Jag tror inte det. Jag har inte sett belägg i källorna för att Anna Maria eller några av de andra kvinnorna jag studerar under 1700-talets första hälft upplevde ”livspusslets” avigsidor, men jag kommer inte åt deras vardag på det sättet. I alla fall inte ännu. Det kanske finns något sätt att utkristallisera, eller i alla fall försöka att förstå hur vanliga arbetande kvinnor fick dagen att hålla ihop. Men att känna kraven på och behoven av att prestera, både ifrån sig själv och ifrån andra, det är väl knappast något nytt, vare sig om det är roller man ska uppfylla eller uppgifter man ska utföra. Tillika att ha ansvaret för att vardagen håller samman, maten finns på bordet och att taket inte läcker. Vardagens små handlingar IMG_3963som för livet vidare, ibland i oväntade riktningar.

Jag ska dricka min kopp kaffe, dagens första, lyssna klart på af Sandeberg om hur hon gått in i sina roller och varit kvinnorna hon spelat och sedan göra vad jag känner för. En cykeltur kanske, lite skrivande, ta itu med något frätande göromål, eller bara ligga i soffan och läsa en god bok. Jag brukar alltid hinna med mer än vad jag från början tror, så om inte idag så imorgon eller dagen efter.

 

Har varit uppe sedan klockan sex imorse. Tänkt på vad jag vill göra med den här bloggen, skrivit på några texter för den, druckit en god kopp kaffe. Först nu, strax efter klockan nio äter jag frukost och skriver det här första inlägget mellan skedar av valnötter, melonbitar och turkisk yoghurt. Min dotter sover fortfarande, vilket är bra för senare idag ska hon flyga till England på sommarlov hos sin far och behöver mycket energi inför resan. Medan hon roar sig med fiske och småsyskon i den engelska landsbygden ska jag skriva på min bok om målarinnan och gravören Anna Maria Thelott (c1683-1710) och flyttpacka. I fredags fick jag nämligen nycklarna till en ny lägenhet som inte bara är fantastiskt söt utan som jag också har ett förstahandskontrakt på och som är mycket billigare än min nuvarande lägenhet. Vilket innebär större valmöjligheter och friheter på alla tänkbara sätt.

Det nya huset från cirka 1900 hade en annan funktion tidigare som de under mitten av nittiotalet gjorde om till mindre och förvånande välplanerade små lägenheter. Ett fantastiskt exempel på hur äldre vacker arkitektur kan bevaras men byggnadens funktion förändras till andra tiders behov. Och min lägenhet är en sådan pytteliten fin tvåa med tre och en halv meter takhöjd, stora fönster som vetter mot en vacker grönskande trädgård och som är belägen i ett område som ligger lite utanför stadskärnan med mer utelek för min dotter, en omöjlighet mitt inne i stan där vi nu bor. Och jag kan få skrivro varje dag.

Men vilken skillnad på liv, resan har varit krokig från Londons innerstads kokande puls för bara dryga fem år sedan till ett lugnt och grönt bostadsområde i utkanten av universitetsstaden Uppsala. Från en ganska välfylld plånbok och dyra viner på barer längs The Strand, till historiedoktorand och kaffe ute i det gröna. Nu vaknar dottern, dags att träda ur den nya bloggrollen och träda in i modersrollen. Allting har sin tid!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.