Månadsarkiv: augusti 2013

09:45

Sitter på Nordiska museets trappa. Ska ha möte om Den Röda Boken som jag och en arkivkollega hittade på 20130830-143852.jpgNordiska museets arkiv utan signum för ungefär ett och ett halvt år sedan. Vi såg genast att det var 1700-tal, förälskelsen var ett faktum och min förhoppning var att några av alstren i den var gjorda av Anna Maria Thelott. Fyndet resulterade i en workshop på Kungliga Vitterhetsakademien i februari och nu ska vi diskutera hur projektet kan gå vidare (jag skrev om denna i En historikers vardag, se Den Röda Boken). Fyndet var en tillfällighet. Kopplingarna intuitiva men visst byggde de också på viss förkunskap. Det hjälper att alltid vara förberedd på överraskningar, att tro att fantastiska upptäckter går att göra, vara övertygad om att arkiven och samlingarna är fulla av det förflutnas skatter. Det förgyller mitt arbete, gör min vardag till ett äventyr därför jag tror att det omöjliga är möjligt, jag är alltid beredd på att något nytt kan hända.

***

11:33

Efter mötet på Nordiska museet trevlig lunch på nya Sjöcaféet vid Djurgårdsbron. Nu har jag förflyttat mig till Informationstorget på Riksantikvarieämbetets arkiv och bibliotek. Förbereder inför nästa möte på Historiska museet här bredvid, där jag den 25 september ska hålla i en ”historielektion” Vad vet du om 1600-talet? med fördjupning om kvinnors ansvarsområden och möjligheter till försörjning. Här är lugnt, lätt skön luft och tillika bekväma fåtöljer. Den här fredagen är en ständig förflyttning från det ena vackra historiska rummet till det andra, från ett projekt till ett annat. Och jag får se så vackra saker. På Nordiska museet upptäckte jag på väggen en 1600-talstavla som i sin symbolik påminde om en av Anna Maria Thelotts självporträtt. Det måste jag gräva mer i: vem gjorde den, när och vem är den porträtterade kvinnan?

***

14:35

20130830-143833.jpgNu på tåget hem till Uppsala. Mycket bra möte på Historiska museet, det ska bli riktigt roligt att prata där om cirka fyra veckor, vrida och vända på perspektiven om 1600-talet, se den andra sidan av krig, kungar och drottningar, istället lyfta fram vardagen och kvinnan. Snart helgmys med dottern min. Ja, och kanske bygga det nya spökhuset i papp som jag bara inte kunde låta bli att köpa på Historiska museet…

Jag kramar henne hårt och säger ”ha det så bra i skolan idag”. Hon går, nej hon småspringer iväg, hennes lycka är så stor. För nu är hon stor, och hon känner det antagligen i varje del av sin lilla kropp. Precis som jag gjorde första gången jag gick själv till skolan.

Jag stänger dörren. Häller vatten i kockaren, vispar mjölken på spisen, gör klart morgonens första ljuvliga kaffe. Sätter mig vid datorn och skriver det här. Inga kilometrar som ska övervinnas i sol, regn, snö eller blåst på cykel till dagis eller skola. Nästan sju år av sådana mellanrum, från hem till barnomsorg till arbete som väntar på institutionen eller vid skrivbordet hemma. Från A till B till C. Hur många morgnar kan det röra sig om? Över tusen kommer jag fram till med snabb huvudräkning. Ibland så länge som en timme från dörr A till dörr C. Tusen morgontimmar.

20130827-085403.jpgSamtidigt inga samtal längre på cykeln om vad man gör i den där byggnaden på höger sida av vägen, eller små utrop om hur vackra träden är i gläntan där borta, ingen Do re mi på engelska i för mig ljuva små flicktoner. Men heller inget småtjafs, ingen svettig panna eller dränkt väska snabbt cyklandes på jakt efter tiden till tåget eller mötet eller till att få tämja den där starka lusten att bara få skriva.

Nu kan jag ta till vara de första formulerade tankarna som morgonen levererar obetvingat, pränta ner dem osande färska osminkad och ostressad. Den där energin och på gränsen till ren lycka som jag känner varje morgon kan omsättas i något av alla mina projekt. Och det allra finaste, att min dotter har tagit ett stort steg i sin egen lilla livsbana. En ny era för henne, en ny morgonstund för mig fylld av ord i lugn.

Jag drömmer inte om att vara någon annanstans. Här vill jag vara. Jag drömmer inte om att göra något annat. Det här vill jag göra. Jag har aldrig känt så här förut och jag är 41 år. Det har alltså tagit en inte obetydlig del av mitt vuxna liv att hitta rätt. Jag ser det som bevis på att man aldrig ska ge upp sin dröm och att man ska gå på sin magkänsla. Det har i alla fall uppenbarligen fungerat för mig. Och så förbenat tacksam är jag att möjligheterna har funnits, och att nära och kära har stöttat på vägen. Vilken ynnest det sedan är att utifrån detta perspektiv jämföra med de fascinerande, skickliga tidigmoderna kvinnorna jag forskar om. På fredag ska jag till Stadsarkivet igen och fortsätta att gräva fram tapetmakerskorna. Pirret i magen inför vad jag kanske kommer att hitta kittlar så jag fnittrar!

Många är ni som tjatat på mig genom åren att jag borde skaffa mig en Mac. Men nej, jag har varit så nöjd med alla mina PC:ar. Därför många har de varit, och sega har de blivit efter bara något år, och olika tangentbord har de haft så fingrarna har fått lära sig att förhålla sig till varandra i olika lägen. Men jag är en rutinmänniska. Jag tror på traditioner, jag har ibland svårt att ändra invand bana. Märkligt nog gäller detta irrationella beteende inte de stora sakerna i livet, som att byta karriär eller flytta – sådant gör jag ofta utan betänkligheter och rädslor. Så är ju livet, resonerar jag, man måste ta chanser och göra det som känns rätt i magen nu på en gång när järnet är varmt och tankarna formas och tron är stor. Men mindre företeelser, som att ändra frukt i min frukosttallrik eller byta typ av dator, det tar emot, då är jag fastkedjad till den vardagliga tryggheten.

Innan raden av PC:ar var det skrivmaskinens tidsålder. Som tonåring hade jag till och med en samlarmani på just skrivmaskiner (bland vissa andra mer eller mindre otroliga ting). Jag skrev mycket redan då, så verktyget till att förverkliga mina fantasier på papper gick genom skrivmaskinen (detta var alltså innan persondatorn slagit igenom som en vardaglig företeelse och en personlig konsumtionsvara). Jag skrev lite för hand också, men min handstil var och är fortfarande inget vidare (en kollega sa för ett tag sedan att man behövde gå en handskriftskurs för att förstå mina krumelurer). Dessutom kändes det mer ”på riktigt” när mina idéer och berättelser fanns i svart och vit tryckform, det var som en nödvändig komponent av min självbild som den hårt arbetande unga skribenten.

Tillbaka till datorernas tidevarv, för hör och häpna, jag skriver detta inlägg på min nya MacBook Air 11” och jag har aldrig varit med om att det är så lätt att skriva, rent fysiskt. Det är en underbar upplevelse. Och jag kan intyga att jag inte får någon sponsring för att skriva detta. Nej, jag fick helt enkelt nog häromdagen när det tog över en kvart att få igång min lilla PC laptop. Kanske är det att drivkraften och fokuseringen till att skriva är så stor nu, att jag bara inte vill eller har tålamodet att förlora skrivtid. Så igår eftermiddags köpte jag den lilla gråvita fjäderlätta sköna uppenbarelsen, och är en mycket nöjd skribent.

20130817-111118.jpgNär jag inför flytten nu i somras som hastigast tittade i ett gammalt förråd hittade jag en av mina absoluta favoriter från skrivmaskinssamlingen: reseskrivmaskinen Princess 300 från femtiotalet. Jag kommer inte ihåg var jag köpte den, men antagligen Myrornas på Sysslomansgatan i Uppsala. När min dotter såg den blev hon inte helt oväntat överförtjust, och nu ska jag försöka hitta ett nytt band till den så hon kan använda den. Traditionen går vidare, men förhoppningsvis kommer hon inte att vara lika meningslöst inbiten i dem som sin mor. Och det är mitt ansvar att se till att det inte händer.

 

Vilka underbara familjemedlemmar och vänner jag har som har ställt upp med att skjutsa och kånka saker från den gamla lägenheten till den nya, och bidragit på alla möjliga andra fina sätt. Min tacksamhet känner inga gränser, jag är så lycklig över hur alla hjälpte till. Det som slog mig under flyttens mest hektiska dagar var om man kan tolka flytten som en modern form av skördetiden, ett tillfälle då alla hjälps åt, vänner och familj, med ett gemensamt mål som kräver kroppslig styrka och samarbete?

Idag är skörden bara relevant för ett fåtal, men det var inte länge sedan flertalet Skördetiden (2)svenskar var delaktiga i det. Själv var jag med på mormor och morfars gård bara för trettio år sedan, gården som redan då egentligen var min morbrors. Visst, jag satt inte i traktorn eller tröskan, men väl hjälpte jag mormor att tillaga maten för mina hungriga morbröder och andra karlar som hjälpte till på åkrarna från tidig morgon till sen kväll. Och så satt mormor, mamma och jag på trappen och plitade ärtor, rensade vinbär och krusbär, och skalade äpplen som användes direkt till fläsket och pajen till middagen samt gjordes till saft, sylt eller frystes ner för vinterns konsumtion. För fruktträden och bärbuskarna var många och grönsakslandet var stort, så mycket mat blev det.

Skördetiden handlade alltså inte bara om säden på åkrarna. Utan kvinnornas hårda arbete skulle männen inte bara gått hungriga, även alla frukter och grönsaker skulle ha ruttnat och förmultnat och inte en försumbar del av maten för resten av året skulle ha gått förlorad. Skillnaden var att det vi producerade var ämnat för det privata hushållet, det männen gjorde såldes vidare på en marknad. Kvinnorna, den osynliga arbetskraften i hemmet, som utförde uppgifter som inte inkluderades i några ekonomiska modeller, som heller inte avlönades eller meriterades, precis som Katrine Kielos så analytiskt intressant och målande diskuterar i sin bok Det enda könet som jag just nu läser. Jag lär återkomma med fler reflektioner kring boken när jag är klar med den.

Jag har hjälpt mina vänner att flytta många gånger och jag dras alltid med i euforin av att de som flyttar kommer till något nytt, att vi gör något tillsammans, att vi arbetar fysiskt i ett lag. Det är ett tillfälle då alla hjälps åt, och när jag nu själv flyttade fick det mig att tänka på just skördetiden. För även fast slutmålen är väldigt annorlunda så bär processen, själva arbetet på flera likheter. Men med den stora skillnaden att det inte fanns några uppenbara könsskillnader i relation till vilka aktiviteter män och kvinnor utförde vid flytten. Har det alltid varit så vid flyttar, eller vid skördetiden för den delen?

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.