Månadsarkiv: augusti 2013

Till frukostfrukten läste jag precis klart Leif Zerns recension av Hilary Mantels Wolf Hall i gårdagens DN. Läsningen igår morse avbröts nämligen av förberedelserna inför flytten som för övrigt gick galant och som bara resulterade i två ryggontar, en ”nästan” stukad font, blåmärken på minst fyra knän och några rivsår samt två oerhört lyckliga blondiner i sitt nya hem.

Mantels roman handlar om Henrik VIII tid och hans entourage, främst Thomas Cromwell. Zern tycker att boken har fördelar men förstår inte att Mantel har upphöjts till ”den främsta moderna prosaförfattaren på engelska” samt att romanen ska dramatiseras av det selektiva Royal Shakespeare Company.  Kritikern saknar de stora händelserna, ”inget facit” presenteras och inte heller finns ”en författarröst”. Det senare tycker jag – som är mitt inne i mitt eget bokskrivande – lite oroande. Men som Zern beskriver boken uppfattar jag den som att vara något av en vardagshistoria: den är ”frambesvärjande av det förflutnas lukter, syner, stoffer och samtalsämnen” och alla ”mellanrummen”. Författaren har uteslutit alla de ”avgörande ögonblicken, det som eftervärlden har lärt sig att läsa som vändpunkter.”

Jag har inte läst boken ännu, men det som slår mig är att vi nog inte är vana att läsa om allt det som befinner sig mellan de handlingar som ansetts vara viktiga i historien. För är det inte så att alla de små handlingarna och företeelserna i vardagen, i samtalen och i just de sinnesintryck som Mantel tydligen beskriver så detaljerat, också bidrar till de stora linjerna? Det är min historiesyn, att allt hänger samman, stort och smått, alla ingredienser behövs för att förklara förändring och kontinuitet, hur det var i praktiken. Jag blir oerhört nyfiken, kan det vara så fantastiskt bra att Mantel har skrivit en bästsäljande historisk roman som tar upp det vardagliga? Om jag förstår Zern rätt kanske min kritik när jag läst Wolf Hall kommer att vara att Mantel inte sammankopplar det vardagliga till att förklara de stora händelserna som vi hitintills kallat historia. Att det är i det vardagliga som det stora i livet föds, och kanske också finns.

Julbocken kläms in i en kartong. Kryddorna samsas i en plastpåse med hårt tillskruvade lock. Allt är nästan klart. Jag har en och en halv timme på20130809-075420.jpg mig att skrynkla till och mangla ihop de sista ägodelarna till bärbara formationer innan nära och kära kommer hit för att hjälpa till med flytten. När jag pressade citronen för en liten stund sedan räknade jag ut att det blir min tjugonde flytt. Grannar och vaktmästare har varit fantastiska här på Svartman, jag har trivts, men så lycklig som jag känner mig inför att slita ut ryggen och få mjölksyra i armmusklerna har jag aldrig gjort en flyttmorgon. Kanske för att den nya lägenheten har allt (förutom några extra kvadratmeter) som jag kan önska – charm, funktionalitet, historia och skönhet. Det känns som att flytta hem!

Thomas Friedmans kolumn i dagens Dagens Nyheter bär titeln Älskarinnornas hämnd. Friedman tar upp fallet med en kinesisk statlig tjänsteman som formligen överöste sin trolovade med lyx och gåvor. När kvinnan upptäckte att han redan var gift gick hon ut offentligt med affären – det var ”älskarinnans hämnd”. Knorren i det hela är att tjänstemannens lön aldrig skulle kunna ha täckt överflödet vilket visar på att han var korrumperad. Om detta är en vanlig företeelse inom den kinesiska statsapparaten är det väldigt allvarligt, menar Friedman, när Kinas demokratisering är en nödvändighet för den globala ekonomiska stabliteten. Det råder alltså ingen tvekan om att ämnet som sådant är allvarligt.

Den kinesiska tjänstemannen var biträdande chef för Statsarkivet.

Jag har jobbat på många arkiv i Uppsala och Stockholm de senaste åren. Jag känner flera arkivarier – både i professionell kapacitet och som vänner. Jag har tidigare till och med skrivit i min forskardagbok En historikers vardag om min respekt för arkivariernas kunskap och om deras viktiga roll i min egen forskning (se En historikers bästa vän ). Så föga förvånande fnittrade jag smått hysteriskt när jag läste Friedmans kolumn. Framför mig såg jag hur en affär med en arkivarie skulle innebära dagliga shoppingrundor för tusentals kronor och etagevåning på Strandvägen. För arkivarier – likt de flesta humanister – ser nämligen verkligheten ganska annorlunda ut. Det kanske finns några dunderrika arkivarier som jag helt enkelt inte känner till, men några korrupta betvivlar jag starkt finns (både på grund av deras karaktärer och de begränsade möjligheterna till korruption). Så om jag – i ett helt hypotetiskt scenario – skulle ha en relation med en man i motsvarande position till den kinesiska tjänstemannen skulle jag nog förvänta mig blommor och en uppsättning tryckta källor publicerade av arkivariens eget arkiv för cirka femtio år sedan. Och sådana presenter skulle göra mig oerhört glad!

Jag har inte sett den på mycket länge, kanske inte sedan jag senast stoppade den i en papperspåse med ”Memo” skrivet utanpå för över tio år sedan. Nu väller minnena 20130802-151031.jpgtillbaka. Washington DC, slutet av 1990-talet. Ett ganska mörkt rum, luften kändes tung i maktens mäns närvaro på denna ”gentlemen’s club”. Som jag minns det var jag den enda kvinnan som var där just då. Jag hade ett möte med en ekonom som var specialist på Östeuropa, och jag var nyfiken på vem mannen var bakom böckerna och artiklarna jag läst. Vi satt i ett hörn av lokalen. Snabbt snöade han in på ett specifikt och för mig ointressant ekonomiskt problem, så jag passade på som jag alltid gör i nya miljöer att observera människorna och rummet. De stora möblerna var designade för att vara bekväma för dess medlemmar, främst amerikanska politiker och företagare, och för att imponera på deras gäster, tillika politiker och företagare, samt lobbyister och representanter från olika organisationer (jag tillhörde den senare kategorin). Under mina år i London var jag inbjuden som gäst flertalet gånger på klubbarna längs Pall Mall, men att besöka en amerikanska dito var lite spännande, även fast den kändes som en kopia. Men det kan ha varit anglofilen i mig som färgade mitt omdöme, kanske till och med mitt minne. Nu har jag inte varit på en klubb sedan jag lämnade England för över fem år sedan, och jag saknar dem inte på något sätt, de tillhör en annan tid, en annan livsstil och andra livsvärderingar och mål som jag inte är i närheten av längre. Men jag hade ynnesten att träffa en del väldigt intressanta och humoristiska människor över extravaganta middagar (britter är ju trots allt i många fall väldigt underhållande), och jag fick höra de mest fascinerande anekdoter om politiskt liv som är få förunnat. De historierna vill jag inte glömma, och då kan tändsticksaskar och annat ”memo” komma väl till pass. Även fast just denna först fick mig att komma ihåg en tråkig monolog om ett för mig ointressant ekonomisk problem på en klubb i Washington DC.

***

20130802-170650.jpgVad lustigt, jag hittade precis denna lilla ask från Atheneum på Pall Mall i en annan påse i garderoben. Dit gick jag ibland runt 1997-1998 med en äldre kollega som säkert varit medlem i över trettio år. Kvinnor fick inte vara medlemmar då (men tydligen nu) och var endast tillåtna i en restaurang i källaren som man bara kunde nå genom en sidoingång. Hemskt! Men där satt vi och åt lunch till klockan fem och diskuterade politik och projekt. Det var länge sedan jag tänkte på hur det var, jag lever så lycklig i min tidigmoderna historiska bubbla. Föredrar helt klart bibliotek och arkiv dessa dagar!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.