Månadsarkiv: september 2013

Vad skulle jag göra utan alla vänliga människor som hjälper till med att skjutsa min dotter och mig hit och dit, och på andra sätt underlättar min logistiska vardag som jag som enda vuxen i familjen och utan bil är ansvarig för? Visst skulle det gå, men då skulle jag vara ännu tröttare och argare.

Jag kan bli så förbenat irriterad på envisa strukturer som försvårar det dagliga livet. Som bussar som går efter helt ologiska tidtabeller och kör sträckor som krånglar till resan för de flesta. Eller att lägga stora affärer och Leos Lekland utanför staden dit man i princip bara kan ta sig med bil så när min dotter ska dit på kalas blir det en himla planering. Tittar på busstabeller, koordinerar tider, nämen present ska ju också köpas, nej det här går inte ihop om vi inte går upp klockan sju en lördagsmorgon. Med cykel går det förstås, jag har åkt till IKEA flertalet gånger med de tunga blåa kassarna hängande och fastsnörade på cykelns alla delar. Min dotter och jag har till och med cyklat ut till Leos Lekland en gång på en liten grusväg som löper parallellt med E4:an, men när vi hade klättrar och skrattat i ett par timmar och kom ut var det punka på cykeln med en 250-kronors taxiresa tillbaka in till staden igen som följd. Ja, ni förstår min situation.

Detta är på intet sätt en ny fråga, men den krävs att ställas igen och igen – varför är allt anpassat efter två vuxna och en bil i denna värld? Varför inte ha bättre bussar och tåg? Varför inte demokratiskt förlägga barnverksamheter till innerstan dit det blir mer nära för alla? Visst, dyra hyror, profit etc. Usch, vad trött jag blir. Tänk när allt som behövdes för stadens invånare fanns innanför Uppsalas stadsmur (efter gaturegleringen på 1600-talet bestående av lador för övrigt). Nu läcker staden ut på landsbygden med allt längre och svårare distanser att överbrygga. Om man inte har bil förstås.Stadsgräns

Idag skjutsade min dotters kompis föräldrar henne till kalaset på Leos Lekland. Jag är evigt tacksam som alltid förstås. Men den otillräckliga känsla som kommer över mig att inte klara det helt själv, när så mycket energi går åt att försöka ge min dotter samma förutsättningar och lika roligt liv som hennes klasskamrater, det tär ibland. Jag tänker inte skaffa en bil för den sakens skull (jag har inte råd, tänk allt jag skulle behöva försaka för att ha en bil!). Jag ska fixa det själv trotsande dagens ordning som ej är anpassat för en ensamstående utan bil. För jag är så lycklig med det jag har, och de logistiska små helveten som ibland dyker upp, de får jag väl fortsätta att försöka lösa på samma sätt: cykla själv och åka med dåligt planerade bussar, eller be andra om hjälp och försöka sluta att känna skuld. Och så får jag visa min tacksamhet och hjälpa tillbaka på mitt sätt, som att klaga högt på sega, dumma strukturer. Och icke att förglömma, så ofta som möjligt gå på och därmed stötta stadens barnvänliga museer som ligger mitt inne i centrum som Biotopia, Gustavianum, Konstmuseet, Upplandsmuseet, Domkyrkan, Bror Hjorts Hus med flera fantastiska ställen som denna fina stad erbjuder!

Den 25 september gav jag en historielektion ”Vad vet du om 1600-talet? med reflektioner kring kvinnor och vanligt folk” på Historiska museet. Syftet var att publiken skulle ha möjlighet att uppdatera sina kunskaper i ämnet.

Jag valde att ge en annan bild av 1600-talet än den de flesta av oss fick under historielektionerna i skolan med kungar och krig. Jag lyfte fram kvinnor – från pigor till20130927-082639.jpg målarinnor – och vanliga människors handlingsförmåga i alltifrån kärlek, sällskapsspel och möjligheter att förändra sin stadsmiljö. Slutsatsen var att om vanligt folk och kvinnors osynlighet i historieundervisningen – som än idag är ett faktum – åtgärdas med all ny forskning som finns, skulle alla – män och kvinnor, rika och fattiga, unga och gamla – kunna spegla sig i historien. Detta skulle ge deras liv mer mening, förklaring och sammanhang samt få dem att inse att även deras liv och gärningar är värda att vara med i framtidens historielektioner.

Den litteratur jag refererade till och citerade under föreläsningen inkluderade (i kronologisk ordning utifrån upplägget och selektiv på grund av tidsbegränsningen):

  • Läsebok för Folkskolan, 1868
  • Christopher Phil Arbete: Skillnadsksapande och försörjning i 1500-talets Sverige, 2012
  • Läsebok för Folkskolan, 1928
  • Mila Hallman Målare och Urmakare, Flickor och Lösdrifvare: Historier från gamla Stockholm, 1907
  • Benny Jacobsson & Maria Ågren Levebröd: Vad vet vi om tidigmodern könsarbetsdelning?, 2011
  • Malin Lennartsson I säng och säte: Relationer mellan kvinnor och män i 1600-talets Småland, 1999
  • Prytz, Christina Familjen i kronans tjänst: Donationspraxis, förhandling och statsformering under svenskt 1600-tal, 2013
  • von Cöln (släkt) Svenskt biografiskt lexikon, 1931
  • Emma Brodén, Christopher Karlsson & Jessica Österberg Bortglömd svensk historia, 2013

Mer generell litteratur finner ni i Historiska museets egna framtagna litteraturlista i anknytning till föreläsningsserien.

Tack för alla kommentarerna efter föreläsningen, jag uppskattar dem verkligen, och fortsätt gärna att kommentera, kritisera (konstruktivt!) och ställ frågor i kommentarsfältet nedan.

(5 kommentarer)

Otaliga gånger har jag som nu suttit på tåget till Arlanda för att hämta min dotter efter vistelse hos hennes far i England och nästan skrattat av lättnad över enkelheten i företaget. Hur lätt det är att ta20130922-164750.jpg sig från A till B! Både min resa och hennes. Att ha föräldrarna i två olika länder innebar förr – och tyvärr i många fall än idag – att barnet inte fick träffa ena föräldern under långa perioder. Inte så i fallet med min dotter, för likt en liten globetrotter har hon flugit själv med hjälp av markpersonal och flygvärdinna sedan hon var fem år. Tanken på hur avancerad infrastruktur och sofistikerade kommunikationssätt (som skype) möjliggör nära och frekventa kontakter som förändrar små människors liv, förbättrar livskvaliteten avsevärt och ger valfrihet tidigare bara möjlig i sagornas värld är hissnande. Det är jag tacksam för, alla negativa sidor som miljöförstöring och annat till trots. Om inte för min egen så för min dotters skull.

 

Allt som oftast kan jag göra tretusen saker samtidigt. Men ibland kommer verkligheten ikapp och jag inser att jag bara är en person med ett huvud, en kropp och en tid. Det märkliga är att det alltid känns som ett nederlag att inte klara av allt samtidigt och sedan inte orka fortsätta i samma takt med nya saker. Det är ju ingen som tvingar mig, det är jag själv som sätter ribban. Varför ska det då vara så svårt att modifiera målen, varför slå mig själv så hårt?

Under de senaste veckorna när jag har varit så vansinnigt trött, då har jag tänkt mycket på min kära mormor. Bondfrun som blev mor till sex barn under loppet av åtta år, det sista födde hon när hon var lika gammal som jag är idag. Minnena är starka av hur det var när hon närmade sig sjuttio år och fortfarande försökte sköta hushållet. Då lade hon sig ofta för att vila, och då ville man inte störa för mormor var skör i kroppen för hon hade vilat alldeles för lite i sitt liv. Men så oerhört stark hon var i själen, i sin tro på medmänsklighet och samhörighet. Ja, hon var djupt religiös, men även fast det nog gav henne styrka och stöd i svåra stunder, så tror jag att det var hennes livsglädje som förde henne fram i livet. Men till slut sa kroppen ifrån för den var för trött, ingen vila räckte mer till.

Jag har alltså tänkt mycket på detta under den senaste tiden när jag bökat och pusslat med flytt, boken, avhandlingen, föredraget, min dotters skolbyte20130921-144218.jpg och tvåtusenniohundranittiofem andra saker, och det har hjälpt mig att våga vila när tillfälle har getts. Därav också bloggens tystnad. Så när jag sitter här en fantastiskt solig och vacker lördag och skriver detta korta inlägg medan två tvättmaskiner maler på i tvättstugan, så känner jag mig mer utvilad än på länge.  Tidigare idag tog jag en underbar långpromenad längs med ån (se bild) och snart ska jag sätta mig i trädgården med en god bok, allt för att kroppen inte ska bli för skör senare i livet såsom mormors var, och samtidigt påminna mig själv om att jag ska vara så himla glad över att jag ärvde hennes livsglädje.

Alldeles nyss fick jag städa upp efter en granne i tvättstugan som lämnat bevis på golv, i torktumlare och på ett bord att inneha ett djur med svart päls. Det kändes lite lusigt då jag själv fick en dito hem igår – vår söta lilla katt Molly. Egentligen gjorde den extra städningen innan jag satte igång med att tvätta min egen tvätt inte så mycket först, men när jag hittade en då och kanske även förhoppningsvis från början tom hundbajspåse och några geggiga hundgodis i ena tvättmaskinen, tyckte jag onekligen att det var lite jobbigt. Jag slängde kletet och plasten och satte helt sonika maskinen på en extra skölj för att den skulle vara helt ren innan jag lade in min egen tvätt. (Kletet var inte bajs, det var uppenbart hundgodis)

Den som tvättat innan hade redan tagit bort sin kolv så jag kunde inte identifiera vilken lägenhet pälsdjursägaren bodde i. Skulle jag sätta upp en lapp eller inte? Jag komponerade texten i mitt huvud. Skulle det leda till agg – hur trevligt jag än formulerade mitt påpekande – både från den som kände sig utpekad och från de andra som kanske skulle tycka att det blev lite jobbigt med den nya kvinnan som flyttat in som kommer här och understryker vikten av att alla följer de gemensamma reglerna för allas trivsel?

Men så kom jag fram till att jag nog bara ska föregå med gott exempel, städa upp efter andra och mig själv med förhoppningen att grannarna uppskattar hur fint och rent det är och därmed gör likadant (på lång sikt). Som det har fungerat i New York till exempel. Och sedan kan jag ge alla grannar med svartpälsade hundar en liten välmenande klapp på axeln nästa gång vi ses.

De offentliga utrymmena i Uppsala under 1600-talet skulle hållas rena av husägarna längs gatan, torget eller ån. De som inte höll ordning på sitt lilla20130907-145742.jpg område fick skäll på rådstugan där alla stadens borgare (ca 190 stycken på mitten av 1600-talet) samlades någon gång i månaden. Visst fanns flera förbrytare, men den sociala kontrollen och stoltheten över det gemensamma kan ofta vara ett effektivt medel. I det här hyreshuset har vi inga sammankomster, man blir lätt anonym och då är det också lättare att inte bry sig. Inte ens när det enda kollektiva utrymme som vi själva ansvarar för att städa är tvättstugan, och då bara efter vårt eget användande. Kanske är det dags för en höstfest i den gemensamma trädgården (som för övrigt hyresvärden håller så fin)? Och tur att lilla Molly tvättar sig själv så duktigt och dessutom inte har tappat ett enda hår sedan hon kom (på bilden tvättar hon sig mellan tårna)!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.