Månadsarkiv: november 2013

Vet ni hur underbart det är att cykla längs med Fyrisån med Max Richters On the Nature of Daylight i hörlurarna när frosten fortfarande ligger kvar på gräsmattorna mitt på dagen och luften andas vinter? När jag gjorde detta för någon timme sedan, tänkte jag på alla de som före mig vandrat och cyklat, ridit och sprungit längs samma grusväg. Som Anna Maria Thelott och hennes familj. Om detta finns det till och med belägg, då hennes far drogs inför Universitetets styrelse – Konsistoriet – för att han uteblivit från söndagsgudstjänst i Domkyrkan. Istället hade han och Anna Marias mor varit på promenad längs Fyrisån.

Jag vet detta därför det är mitt jobb och mitt intresse. Jag skriver om detta därför det är också – i mitt tycke – mitt ansvar att förmedla min kunskap till 20131120-143358.jpgallmänheten. Därför historia tillhör oss alla. Detta var mitt budskap när jag i fredags höll i introduktionsföredraget till Länsforskningsrådets seminarium Uppland i forskningen på Upplandsmuseet. Men alla historiker behöver inte arbeta med att förmedla. Det är faktiskt en omöjlighet med dagens högskolepolitik, och dessutom har inte alla intresse för att göra det. Desto viktigare är det då att vi som har valt att göra det – och därmed också valt bort något annat – inkluderar våra kollegors resultat i vår förmedling. Därför vill jag gratulera arkeologerna Johan Anund och Linda Qviström som vid fredagens seminarium tilldelades priset för Årets uppländska bok med Det medeltida Uppland. En mycket läsvärd och fantastisk kompanjon i sökandet efter människor från förr i staden och i landskapet.

Att Anna Marias far och mor hoppade över gudtjänsten i Domkyrkan en söndag på 1680-talet, det får ni läsa mer om i min bok. Men som jag också underströk i fredagens föredrag, samma kunskap bör förmedlas i flera olika fora så att den når ut till så många som möjligt. Så här fick ni ett smakprov och kanske lite inspiration till att ge människor från förr en liten extra tanke när ni går eller cyklar längs Fyrisån nästa gång. Om ni har tur kanske ni ser dem skymta i dimman, speciellt om ni har Max Richter i öronen.

Jag måste bara berätta, jag kan inte låta bli. Jag tog ledigt från skrivarbubblan – som vobblade oroväckande mycket ändå – för att vila upp mig ordentligt. Ni vet, den där konstanta förkylningen (som också orsakades av katten visade det sig), tröttheten, oförmågan att koncentrera sig, allt som konsekvens av att inte ha tagit någon semester, flyttat och så vidare. Så tack vare stödet från några underbara kollegor vid universitetet fick jag möjlighet att vara på Masesgården utanför Leksand i fyra dagar tidigare i veckan.

Personalen var fantastisk, jag hade ett underbart rum, åt mycket och nyttigt i sällskap av två underbara och kloka damer Monika och Gunnel (man sitter vid samma bord vid varje måltid). Jag promenerade längs Siljans strand, gick i skogen som inspirerade till mycket fotande för att senare skapa en saga tillsammans med min dotter (fann en magisk pinne också 20131103-070133.jpgförstås med en hemlig skrift på, härligt vad fantasin kan leva upp i skogar). Simmade, bastade, yogade och sov mer än vad jag gjort på länge. Mejlen var av, inget jobb, bara lugn och ro. Jag är fullständigt medveten om att det är få förunnat, så jag njöt alldeles lite extra för alla som inte får möjligheten till en sådan resa.

Det är något väldigt speciellt att vakna tidigt, dra på sig lite varma kläder, dricka ett glas potatisvatten (ja, det är faktiskt gott och härligt bra för magen – skiva borstad potatis på kvällen och lägg i vatten och förvara i kylskåpet över natten, värm upp till ljummet på morgonen och drick). Sedan gå ut på en promenad, helt utan något eller någon som pockar på ens uppmärksamhet. Väl ute på grusvägen mellan de hundraåriga fina röda husen, välja helt själv var man går och i vilken takt på upptäcktsfärd i ett för mig nytt och spännande landskap.

De blåa nyanserna som himlen och Siljan bjöd på var bland det vackraste jag har sett. Jag fann en brygga som jag återvände till några gånger, där jag 20131103-065122.jpgsatt i det låga men ändå värmande solskenet och skrev dagbok. För när man kommer iväg så där – från vardagens stress, rutiner, oförutsägbara missöden, kakafoni av känslor och göranden, och självfallet också mycket lycka och närhet till andra – då får den lilla filosofen fullt spelrum och tänker på liv och död, vad som är viktigt och har betydelse, det blir liksom ingen hejd på det. Jag skriver alltid annars också, men där blev konturerna och innehållet tydligare, både av distansen till det vanliga livet som man försöker få en rätsida på, och inspirerad av den vackra naturen, rofylldheten, den goda maten.

Nu några dagar efter hemkomsten bär jag fortfarande på lugnet och den goda hälsan. I morgon börjar vardagen på allvar igen. Tack vare all denna nya kraft kommer jag att ta itu med boken som det inte alls gått så bra med sedan början av sommaren med allt som kommit emellan. Men nu blir det potatisvatten varje morgon, en daglig promenad längs Fyrisåns strand, och bra mat från Masesgårdens fina kokbok (man behöver lite vägledning här i livet). För precis som där bygger jag nu upp min dag runt måltiderna och fyller tiden däremellan med aktiviteter. Det blir verkligen en bra vardagsrutin tror jag, med en massa koncentrerat skrivande (och en promenad!) mellan frukosttallriken, förmiddagssmoothien, den ordentliga lunchen, eftermiddagsfrukten med skorpa och sen in i mammarollen någon gång vid fem och middag på bordet. Måltidsrutin i skrivtider!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.