Månadsarkiv: mars 2014

Målet låg som en hägring vid horisonten när jag gick längs Norrmälarstrand. Mitt första besök på minst ett halvår, men nu var det dags 20140327-133754.jpgatt öppna den tunga dörren igen och träda in i den stora rödbruna tegelstenskolossen på sin bergsinsprängda plats i Mariebergs stora kulle. Riksarkivet var mitt mål där Kommerskollegiums protokoll lockade, förhoppningsvis med information om mina tapetmakerskor.

När framtagaren (de fantastiska människorna som åker ner i arkivets djupa valv och hämtar upp de gamla dokumenten) kom med vagnen 20140327-133734.jpgbörjade jag skratta rakt ut, för tomerna var gigantiska (se bild). Och framtagarens kommentar till min reaktion: ”Du är lika entusiastisk som vanligt” fick mig att skratta än mer. Ja, glad var jag, men samtidigt ruskigt rädd för att det skulle bli svårt att hitta det jag letade efter.

Och länge sökte jag, framför allt efter tapetmakerskan Maria Berg. Men hennes privilegium att ha en tapetmakarieverkstad i Stockholm år 1739 fanns inte med i Kommerskollegiums protokoll det datum som det står i avskriften i Privilegieboken på Stadsarkivet i Stockholm. Jag fann henne inte heller i indexförteckningarna åren omkring.

Men privilegiebrevet på Stadsarkivet är som sagt en avskrift, ett ”utdrag” ur ett protokoll. Kan de ha skrivit fel datum på kopian? Den gyllene regeln att alltid gå till ursprungskällan gäller… alltid.

Så jag fortsätter sökandet, jag tänker inte ge upp, jag ska finna dig Maria Berg – i original!

***

5 minuter efter att jag publicerat detta inlägg hittar jag inte privilegiebrevet, men däremot originalet till en annan avskrift med Maria Berg jag studerat på Stadsarkivet och som är centralt för min analys. Härligt med original, alltid lika spännande!

”Jag har arbetat med jämställdhet i hela mitt liv och jag visste inte att dessa kvinnor fanns, vi fick bara lära oss om drottning Kristina i skolan. Därför blev jag så lycklig över att höra ditt föredrag ikväll, tack.”

Och jag har nog aldrig blivit så himla glad över en kommentar som denna, fälld av en kvinna i tidig pensionsålder igår kväll efter mitt föredrag ”Tidigmoderna kvinnliga konstnärliga hantverkare – att finna individen i det förflutna” för Upplands Släktforskarförening på Landsarkivet i Uppsala. Jag gick på adrenalin i minst en timme efteråt.

I föredraget hade jag berättat både om mitt sökande efter Anna Maria Thelott (c1683-1710) i arkiven, och om hur jag fann fler utbildade kvinnor när jag skulle kontextualisera Anna Marias yrkesverksamhet som gravör och målarinna. Och jag hade talat om hur dessa kvinnor kan vara förebilder för oss idag.

Det har forskats och det forskas om kvinnor historiskt. Vi vet ganska mycket (fast en hel del återstår), men våra resultat verkar inte förändra innehållet i 20140326-104654.jpgskolböckerna (se till exempel Ann-Sofie Ohlanders utredning Kvinnor, män och jämställdhet i läromeder i historia från 2010) eller riktigt nå ut till allmänheten. Varför? Kommunicerar vi historiker inte tillräckligt, eller lyssnar inte folk? Självfallet är inte svaret enkelt.

I eftermiddag ska jag ge ett föredrag ”Att samverka som doktorand” på ett seminarium Tredje uppgiften: hur, var och varför? organiserat av SALT här på Uppsala universitet för doktorander inom humaniora. En av mina huvudpoänger kommer att vara att vi har ett uppdrag att kommunicera vår forskning genom ”tredje uppgiften” därför den tillhör allmänheten (de andra uppgifterna är forskning och utbildning). Men för att vi ska kunna förmedla vår vetenskap och kunskap behöver vi mer än bara prat och fina strategier från högsta ort, vi behöver riktigt stöd i form av resurser, tid och meritering.

Att möjliggöra för att historisk forskning når fler är viktigt, så att den lyckliga kvinnans barnbarn till exempel inte ska behöva förvånas över att det fanns vanliga kvinnor förr som både fick utbildning och var yrkesverksamma. Sådan kunskap ska vara en självklar del av vårt kollektiva minne.

Bild (tagen av Anna Araviadis) från föredraget igår kväll på Landsarkivet med ett kopparstick i bakgrunden gjort av Margareta Stafhell år 1735 (då hon var 15 år gammal).

2-2Hänglåsmanufakturer, handskmakare, strump- och mössfabriker, ”fabrique af allehanda musicaliska instrumenter”, sko- och snörrems fabriker, målade- skor och toffelblad, urfabriker, korgmakare, broderiearbetare, tröjvävarier, lackfabriker, spegelfabriker, metallarbetare, glasmästare…

Egentligen letar jag efter tapetmakerskor i en stor tung Privilegiebok (innehållande tillstånd att få vara verksamma inom specifika näringar under Hall och manufakturrätten, se bild) medan alla möjliga fantastiska och lustiga hantverk poppar upp ur bladen åren runt 1740.

Jag ser framför mig verkstäderna och deras arbetare, hur de med skicklighet – eller kanske också ibland med mindre erfarenhet – tillverkar de olika föremålen. Men också köparna av dessa ting.

Hur en man flanerar Hornsgatan fram med ett ur av Christian Backman i fickan, en tröja vävd av Anders Påhlsson under kappan, och skosnören gjorda i Nybergson och Bergströms fabrik. Och mannen var så nöjd när han gick ut i vårvädret då han sett sin uppenbarelse i spegeln han köpt av snickarmästare Anders Bohman förra veckan.

Alla dessa små och fantasieggande ting flyter upp ur bladen och distraherar mig ljuvligt.

Anna MariaJag sitter på mitt kontor på Historiska institutionen och förbereder två föredrag som jag ska hålla nästa vecka och jag slås av hur mycket jag älskar mitt jobb (se fliken Föredrag). Jag har skrivit om detta förut, det är ingen hemlighet att jag känner att jag funnit mål, medel och syfte med att vara historiker.

Men den där insikten jag får när jag inför ett anförande behöver ta ett steg tillbaka och skapa en helhetsbild över vad jag gör och varför för att kunna förklara det redigt för andra, den är underbar. Endorfiner rusar till, lättheten sprider sig i kroppen och lusten att bara göra mer blir än starkare.

Vill åka till Stockholm på arkiv, vill skriva på boken, vill ställa frågor och försöka finna svar i avhandlingen, vill förmedla forskning och idéer till allmänheten, vill finna och förklara fler kvinnliga levnadsöden. Vill och ska. Och det är inget annat än en ren ynnest.

Bild: Anna Maria Thelott (c1683-1710) ur Skissboken, Uppsala Universitetsbibliotek

 

Det är slut på en era som bara varade ett år för idag lämnar jag tillbaka nyckeln till bildskåp 61 i forskarsalen på Kungliga biblioteket i Stockholm. Det kanske låter fånigt och som en trivial händelse, men för ett år sedan var jag mäkta stolt över att ha lyckats argumentera för hur viktigt det var för mig att ha ett skåp att fylla med läsvärda böcker att studera i forskarsalen av ljust trä och med gröna lampor. Som en erkänd humanist kände jag mig då.

Förra våren satt jag ofta här då jag gick igenom samlingar i specialläsesalen och skrev om materialet nere i forskarsalen. Men under hösten blev det väldigt sporadiskt, och reglerna är strikta – åtta besök per månad eller stå utan. Om jag bodde i Stockholm skulle jag nog sitta här jämt, men nu är jag i huvudstaden enkom för att rota på arkiv, och läser böcker och skriver gör jag mest på institutionen i Uppsala.

Men jag kommer att komma tillbaka hit då jag har fantastiskt material som väntar i samlingarna, det mesta som jag inte får röra förrän avhandlingen är klar (eget klokt beslut, se inlägget En upptäckt, en ny kvinna). Dock säger erfarenheten att nyfikenheten ibland är starkare än förnuftet, så vi får se hur länge det dröjer innan jag kommer att försvara behovet av ett forskarskåp igen. Vackert och inspirerande är det här i alla fall, och en fin liten era i mitt historikerliv är över.

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.