Månadsarkiv: maj 2014

Bakom kulisserna i personalens kafeteria på Stadsarkivet i Stockholm författade 20140519-135202.jpgarkivpedagogen Kettil Mannerheim och jag det första svenska pressmeddelandet jag någonsin varit med i. Bara idén att skriva ett sådant om ett historieföredrag – i detta fall mitt nu på torsdag, Tapetmakerskorna – är himla kul och för mig ovanligt.

Som tur är har mina tapetmakerskor haft vänligheten att efterlämna flera spännande trådar om deras liv, så vi behövde inte klia våra huvuden allt för mycket när vi spann på innehållet. Men hur lockande kan man göra forskningen, så att journalister och andra hajar till, utan att man för den skull underminerar vetenskapligheten? Vilka växlar kan man dra i och hur långt kan man gå? Vad kan vara intressant för allmänheten om ämnet, och vad är viktigt för mig som historiker att nå ut med? Döm själva om vi har lyckats här.

Visst låter det absurt, ja på gränsen till perverst – att frossa i kvarlevor. Som om jag med lust slukade kadaver. Men det är inte det jag sysselsätter mig med denna onsdag på Stadsarkivet i Stockholm. Samtidigt beskriver titeln märkligt nog ganska väl vad det är jag håller på med, för idag letar jag bouppteckningar. Det är förteckningar över egendom som gjordes efter en människas bortgång och innehåller även information om hur kvarlåtenskapen skulle delas upp mellan arvingarna. Jag har inte bara hittat en, jag har funnit tre relevanta bouppteckningar i relation till tapetmakerskorna. Jag ryser av vällust när jag skriver detta medan jag intar min lunch med utsikt över Stockholms Stadshus höga torn.

Morgonen började inte bra. Jag var, ganska ovanligt nog, inte på bra humör från början så grundförutsättningarna var inte lysande. Således var min tolerans över den ommöblering som Stadsarkivet har gjort i sina lokaler mycket låg. Sist jag tittade på bouppteckningar var det mikrofilm som gällde, men nu jag hittade inte skåpen. Det var stort tryck och kön var lång till arkivarien som bistod nyfikna historiesökare. Vanligtvis gör detta mig otroligt glad, men inte denna förmiddag. Det kändes tröstlös, jag funderade till och med en kort minut på att lämna Kungsklippan och dra mig hemåt där jag kunde arbeta mer effektivt på annat. Samtidigt visste jag att det inte var en logisk lösning, jag behöver finna mer om mina tapetmakerskor. När det var min tur räddade arkivarien mig förstås ur misären och visade på att jag nu kunde söka efter bouppteckningar via nätet.

När jag hittade den första bouppteckningen skrattade jag rakt ut i forskarexpeditionen. Olycka vändes till lycka och jag kände mig som en 2pirat som funnit en skatt. Var det verkligen möjligt, fanns där även en lista över ”Tapetmakare Wärktyg”? Oh ja!

De två andra bouppteckningarna verkar också innehålla fantastisk information. När jag ätit upp min sallad ska jag dra på mig handskriftshandskarna igen och börja excerpera – renskriva – dem alla. Undrar vad de kommer att förtälja, hur mycket mer jag kommer att förstå om denna grupp kvinnor…kanske mycket, kanske bara lite grand, men att bouppteckningarna finns är just nu tillräckligt för att få mig att le och vilja fira.

Så nästa torsdag när jag ska hålla ett föredrag – Tapetmakerskorna – här på Stadsarkivet, ska jag även visa dokumenten nere i arkivets djupa valv efteråt, och då kan jag alltså erbjuda en riktig kvarlevofrossa.

I lördags var vi nio panellister (se nedan) som debatterade Historievetenskapens nytta och nöje i samhället på Historikermötet 2014 i Stockholm. Moderatorn Paul Sjöblom från Historiska institutionen i Stockholm, lyckades förträffligt med att få denna stora flock av förmedlingsexperter av historia att fokusera på det väsentliga och inte prata för länge.

Ja, förutom jag då. Jag fick faktiskt ett rött kort (grönt – 5 minuter kvar; gult – 2 minuter kvar; rött – STOPP!) för att jag babblade oresonligt på, och jag såg inte ens lappen i Pauls hand. Jag var nämligen lite disträ, adrenalinet pumpade ännu i mina ådror efter en presentation jag gjort sessionen innan.

Men som tur var underminerade inte min fadäs resten av sessionen. Bara titeln tog rejäl skruv bland panellisterna. För det är väl så förbenat självklart att historia har nytta! Att den är viktigt för samhället i stort. När jag förra hösten började organisera denna paneldebatt och kom på sessionens titel, utgick även jag ifrån att det var odiskutabelt att det finns nytta av historievetenskapen i samhället. Jag tänkte mer att vi skulle fokusera på hur och till vilka målgrupper vi förmedlar och vilka resurser vi behöver för att kunna göra det, och även dessa aspekter debatterades flitigt i lördags.

Och det är ju inte konstigt att vi historiker förstår fördelarna med vårt eget arbete. Historia är viktigt för den tillhör oss alla, det är vårt gemensamma arv. Vårt samhälle är byggt genom det förflutnas alla små och stora händelser, historien finns i alla människor idag och existerar i allt som har påverkats av människan. Om vi förstår historien och allt vad den innebär, förstår vi oss själva bättre och kan – förhoppningsvis – ta klokare beslut.

Men det finns en viktig poäng i att det vi historiker tar för givet inte nödvändigtvis är glasklart för andra. Till exempel politiker och andra beslutsfattare som påverkar våra finansieringsmöjligheter samt – icke att förglömma –  skulle kunna inkludera våra resultat som underlag för sina beslut. Journalister som vi ibland upplever förvränger våra resultat eller lärare som tvingas undervisa med ofta undermåliga läroböcker. För att inte tala om alla individer, för vilka jag personligen tycker det är angeläget att visa på de fantastiska historiska kvinnliga förebilder vi faktiskt har.

Vi historiker är som diagnostiker som med nya perspektiv och allt finare instrument dissekerar kvarlevorna från förr och förstår bättre och bättre varför saker och ting fungerar – eller inte – som de gör idag. Därför behöver vi fortsätta att prata om hur och till vem vi ska förmedla historisk vetenskap, och vi kanske också behöver vara mer lyhörda för vad samhället behöver av oss. Bra initiativ har tagits, till exempel Humtank, och jag har märkt en skillnad i både kvalitet och kvantitet i diskussioner i ämnet på sistone.

Och det är viktigt. Därför om vi historiker inte delade med oss av vår kunskap skulle det kunna jämföras med en läkare som inte berättar för patienten resultaten av en medicinsk undersökning. Som om patienten inte skulle behöva veta…

 

Panellister: Cissi Askwall (Vetenskap och allmänhet), Henrik Berggren (historiker och frilansjournalist), Jenny Björkman (Riksbankens Jubileumsfond), Anders Ekström (Idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet), Yvonne Hirdman (Historiska institutionen, Stockholms universitet), Martin Kaunitz (Albert Bonniers förlag), Rebecka Lennartsson (Stockholms Stadsmuseum), David Sjögren (Historiska institutionen, Uppsala universitet) och jag själv.

Sitter lycklig på tåget hem till Uppsala efter tre dagars frossande i allehanda fascinerande och flera för mig nya aspekter av historia som jag tagit del av på Historikermötet 2014 i Stockholm med över 500 andra historiker. Jag tillhör verkligen ett fantastiskt kollektiv av 20140510-135310.jpgkunniga och intressanta människor! Min egen övertygelse om att min roll är att identifiera vanliga människor ur det förflutna som förebilder för oss idag har blivit än starkare. Fördelarna med att kombinera olika typer av källmaterial likaså. Tankar om hur stort ämnet är, vad som skiljer oss åt, och vad som förenar oss är många. Och listan med saker att ta itu med den närmsta tiden är sannerligen spännande och lång!

 

Tar inspiration av den vackra utsikten över Engelska parken från kopieringsrummet på institutionen medan jag väntar på att en halvfärdig text skrivs ut. Jag 20140506-094402.jpgnoterar att det börjar bli så grönt på träden att man knappt längre ser universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Jag tar ett djupt andetag och vilar i stunden en sekund, vill inte börja stressa.

Fast snart måste ju texten vara klar, hela dagen är fylld med att skriva, analysera källor, hämta böcker på biblioteket och läsa dem. Och inte bara det, jag måste fortsätta att förbereda mig för en presentation om hur jag arbetat med att tolka Anna Maria Thelotts bilder och deltagandet i en paneldebatt om historievetenskapens betydelse i samhället på Historikermötet som går av staplen om bara några dagar. Icke att förglömma heller är föredraget om mina tapetmakerskor på Stadsarkivet om dryga två veckor.

Så mycket att göra… Men då är det extra viktigt att tillåta mig själv att stanna upp och njuta en liten stund av det vackra omkring, få lite distans och inse att jag bara kan göra mitt bästa utifrån de förutsättningar som föreligger, de som just nu involverar så mycket mer än bara arbete.

Och så är det ju för de flesta, sällan är man ensam i att ha för mycket på dagordningen. Det är då man behöver – som enväldig ordförande – lägga till ett nytt ärende: att lyfta blicken och njuta.

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.