Månadsarkiv: mars 2015

År 2012 blev jag inbjuden av en redaktör för Humanistportalen att skriva en forskardagbok om En historikers vardagEn historikers vardag En historikers vardag kopiamin nya forskning om kvinnliga konstnärliga hantverkare och om hur livet kring arbetet med historia gestaltade sig. Jag blev överlycklig och döpte bloggen till En historikers vardag. När jag efter ett år startade en egen domän för att blogga mer regelbundet, slutade jag att använda titeln främst för att tydliggöra att det var två olika bloggar det handlade om.

Men nu har jag återtagit En historikers vardag (med redaktörens goda minne). Därför jag skriver om min vardag som historiker och då finns det ingen titel som beskriver bloggens fokus bättre. Hur jag konkret arbetar med historiehantverket. Hur jag pusslar ihop inte bara källor utan vardagens krav och göromål. Om tankarna och idéerna som dyker upp vilken dag på året som helst inspirerade av vanliga företeelser. Reflektioner kring de miljöer som jag ständigt rör mig i. Om det lilla och det stora. Och framförallt om kvinnorna jag forskar och skriver om dagligen. Helt enkelt min vardag.

Och så passade jag på att uppdatera hemsidan lite med hjälp av fantastiska Altitud Foto som förutom att fotografera från ovan, också hjälper mig och några andra med det webbtekniska.

Bilden var signaturen för forskardagboken på Humanistportalen. Tagen av Marie Engelke på Ellen Keys Strand sommaren 2012.

En av mellandagarna för två år sedan tog jag mig till fiket i Söderhallarna vid Medborgarplatsen. Jag var lite tidig och nervös. Kvinnan som hade gjort stort intryck på mig några veckor innan med sin entusiasm och berättarförmåga på julmötet för Historiska föreningen i Uppsala hade ännu inte dykt upp. Till min stora lycka och förvåning hade hon snabbt svarat jakande på min förfrågan att träffas för att prata om att skriva historia, främst om individer – hennes mor, min Anna Maria. Hon kom bara några minuter efter avtalad tid, hon pratade mycket och lyssnade uppmärksamt. Och gav mig en stor portion med goda råd, inspiration och kraft att ta itu med mitt krångliga skrivprojekt.

Denna morgon när jag sitter och dricker te vid köksbordet medan två maskiner tvätt mal på i tvättstugan, läser jag image-2intervjun med Yvonne Hirdman i Dagens Nyheter ”Kvinnors hjärnor har inte fått röra sig fritt och vilt” med ett stort leende på läpparna. Jag hör hennes intensiva röst och dova skratt mellan raderna. Precis som jag gjorde på fiket i Söderhallarna. Och jag slås av att det är hennes ärlighet, rättframhet som inspirerar mest. Att hon verkar vara sig själv, att hon inte passar in i en förutbestämd mall av en sort – professor, mor, författare, intellektuell eller kvinna (och många andra roller förstås). Istället har hon skapat eller oplanerat bara blivit helt sin egen och står för det. Det är föredömligt för oss alla, oavsett kön, bakgrund eller kall. Nu kan jag inte vänta tills jag får läsa hennes självbiografi och lära mig mer av denna inspiration…

Idag för exakt fem år sedan levererade jag mitt första föredrag för gymnaiseelever. Det var min vän, tidigare studiekamrat och historieläraren Anna Araviadis som frågade om jag ville prata med en av hennes klasser om hur det var att studera historia. Den 5 mars 2010 var jag bara två dagar gammal som doktorand på Historiska institutionen i Uppsala och min framtid kändes säkrad, den akademiska banan var utstakad. På Landsarkivet i Uppsala pratade jag med stor lust om arbetet med mina c- och magisteruppsatser samtidigt som jag visade på källmaterialet jag arbetat med.

Jag visste inte då att denna presentation på ett avgörande sätt skulle påverka min framtida roll som historiker.

Det förvånade mig hur mycket jag fick ut av själva förberedelsearbetet till presentationen. Att reflektera och ta ställning till det jag forskade om, och sedan omvandla mina idéer och erfarenheter till ett tydligt språk och ett sammanhängande narrativ, gav många insikter som jag annars inte tror att jag hade fått. Också att beskriva själva arbetet med källorna, historiehantverket, gav mig lösningar på gamla problem. Den djuprotade uppfattningen inom akademin att samverkan – förmedlandet av forkning – tar mer än det ger gäller alltså inte för mig.

Jag fick dessutom för första gången verkligen uppleva hur det kändes att beröra och entusiasmera. Ingen av de tjugo eleverna tänkte läsa historia på universitetet. Senare fick jag veta att två ändå hade sökt sig till A-kursen i historia. Det är 10% av åhörarna. Att de ändrade sig kanske inte bara var på grund av min presentation, men den bidrog. Och detta, att entusiasmera och väcka intresset för historiens vidunderliga värld, dess betydelse för oss idag och historiehantverkets magiska egenskaper, gjorde att mitt arbete fick en betydelse utanför mig själv och akademin. Och när jag sedan började forska om kvinnor och de direkta fördelarna med att identifiera förebilder blev uppenbar, ja då stärktes viljan att förmedla.

Tänk om jag hade sagt nej till Annas förfrågan, att jag inte hade ansett mig ha tid, vad hade hänt med mig då som historiker? Ett val jag gjorde, som då bara var en av många i vardagen, förändrade min väg och omformade mitt liv. Och som idag innebär att jag har femårsjubileum som historieförmedlare. Så tack kära Anna för att du frågade!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.