Månadsarkiv: april 2015

Ett rum fullt av kompetenta kvinnor satt och lyssnade på tre kvinnliga talare. Temat var hur en idé blivit till en ny produkt eller karriär. Jag var en av dessa tre talare, de andra var Lina Börjesson från Svensk Tradition och Moa Fransson på UU Innovation. Alla tre har vi varit med om en resa, och det var denna vi berättade om för ett nätverk av kvinnliga chefer i Uppsala inbjudna av UU Innovation och STUNS igår kväll.

Alla tre talare har olika bakgrund och arbetar med vitt skilda ting men ändå var det en gemensam nämnare som lös igenom våra berättelser som en röd tråd: vi har verkligen tagit oss tid att tänka och känna efter vad det är vi vill göra och varför. Sedan har vi förverkligat det – eller i mitt fall i processen att göra det.

Vi får inte glömma bort att vi är privilegierade i det att vi välsignats med turen att vara födda i en tid och i ett land där det är möjligt för kvinnor att förvekliga sina drömmar. Och att vi stött på människor, institutioner och organisationer som trott på vår förmåga och stöttat oss i vår strävan. Men det intressanta är hur vi alla tydligt beskrev hur våra val hade guidats inifrån oss själva, att idéerna känts rätt för oss. Vi har litat på oss själva och följt vår instinkt. Det var fascinerande och stärkande.

Så här i efterhand när jag sitter på tåget som tar mig till Stockholm och sedan Riksarkivet i Marieberg denna soliga morgon, slår det mig att alla kvinnorna som var samlade igår kväll antagligen har varit med om liknande resor, men ändå var de så oerhört entusiastiska inför att höra just våra historier. För dessa berättelser behöver berättas om och om igen. Det var första gången jag talade om min forskning specifikt för åhörare från tjänste- och företagssektorn, och det har bevisat det jag hoppats på, nämligen den allmängiltiga relevansen att förmedla historisk forskning om kvinnor och arbete. Och jag börjar förstå hur min egen resa har mening.


10.12, bord 11, Forskarsalen, Riksarkivet, Marieberg

Sitter och väntar på arkivhandlingar. Protokoll jag längtat efter. Ja det är möjligt att längta efter beskrivningar av beslut och domar, en myndighets dagliga verksamhet. I detta fall Hall och manufakturrätten i Stockholm, år 1741-1744. En bra början, ska läsa fram till 1760 är planen. Spännande att se om de är indexerade.

10.32, bord 11…

Den trevlige framtagaren kommer med akterna. Han ber om ursäkt för att det tagit ett tag. Jag säger att det inte alls gör något. Han berättar hur förvånad han blev en gång när jag blev så glad när han kom med källorna jag beställt fram att det var som om jag ”fått en present”. Det är alltid som en födelsedag, det är ett privilegium att få sitta på betald arbetstid och få undersöka titthålen till det förflutna ju!

10.38, bord 11…

Förbenat! Protokollen är inte indexerade. Den första för år 1740 är tjock… och de andra med. Fördelen är att det är Riksarkivet 2015-04-20verkar vara samma skrivare som också har en relativt läslig handstil. Men allt detta kommer jag inte kunna fotografera, detta måste läsas på plats. Men hur ska jag kunna åka så mycket till Stockholm med hämtningar på skolan och allt annat?

11.15, bord 11…

Excerperat (renskrivit) lite, läst och skumläst protokollen fram till 14 januari 1740. De skriver mycket. Inga tapetmakare, men annat som verkar vara så spännande och som jag verkligen måste hålla mig ifrån, annars uppslukas jag helt i rättens sammanträdeslokal på Söder i Stockholm, nuvarande Stadsmuseet, år 1740. Magen kurrar, jag börjar få svårt att koncentrera mig, dags för tidig lunch.

11.25, Cafeterian (rum med stolar, bord och soffor samt en kaffemaskin och en automat med dryck och snacks), Riksarkivet, Marieberg

Allt måste jag gå igenom. Alla hundratals sidor av protokoll. Jag ser fram emot det, missförstå mig inte. Men det kommer att ta väldigt mycket tid. Samtidigt vet jag av erfarenhet att det kommer att gå snabbare och snabbare att läsa och skumma ju mer familjär jag blir med handstilen, ordvalen och jargongen. Nu är potatissalladen och rostbiffen i matlådan uppäten, en slurk kaffe från termosen på detta och sen fortsätter jag.

11.40, bord 11…

En dräng som blir uppläxad att ta med sig prov inom åtta dagar för att styrka sin talan att få göra tapeter! Ingen kvinna, men ändå, lika glad blir jag för det, för det visar att här kommer jag att hitta saker jag inte sett förut. Visar också att min ”skumning” av protokollen inte får vara så skummande utan noggrann. Ryggen gör ont, stolen är omåttligt hård. Ska bli spännande att se om drängen dyker upp om åtta dagar i protokollen…

11.57, bord 11…

Bytt stol. Skönt för ryggen. Nu en piga Stina Mälberg mot spinnmästarinnan Helena Bäckman ”anklagande henne för det hon skull slagit henne twenne örfilar och sedan med eldgafelen, samt kallat henne både hora och Tijf…”. Ja, det stod härliga till! Inte läsa mer, inte läsa annat… Korkskäraren Isac Söderman, tänk att vara en korkskärare…

Riksarkivet 312.08, bord 11…
…eller en kortmakare som Mäster Zimmerman. Kort spelade man på 1700-talet och någon måste ju göra korten och dessa fabrikörer hamnade under Hall- och manufakturrätten. Nu är jag inne i februari 1740. Detta går med rasande fart…inte. Men kul är det.

12.20, bord 11…

Och en till tapetmakare! Blev anklagad för att ha sålt tapeter ute på landet, men inga bevis fanns så han gick fri från böter och andra bestraffningar.

13.10, bord 11…

Plöjt, grävt. Stängt av datorn och bara läst, lite dåligt batteri. Renskrivit lite här och där, antecknat några saker, men mest har det varit att helt enkelt avverka. Tills jag hittade ett namn jag så väl känner till, nämligen Rosenberg, en bildhuggare som ansöker om att få göra waxdukstapater, men sedermera gör stoff tapeter och jag har stött på honom många gånger i Hall- och manufakturrättens årliga fabriksberättelser. Beläggen formar pusslets motiv – människorna.

13.32, bord 11…

Rosenberg fick tillstånd att tillverka stofftapeter 18 februari. Ett annat roligt yrke, strumpmästare!

14.14, bord 11…

Nu måste jag åka. Läst mycket, känns bra. Nu har jag verkligen fantastiskt källmaterial att bearbeta, och det under en lång tid. Gäller bara att få ihop dagarna med allt pendlande.

16.21, Köket, Hemma

Dagens lärdom (för femteelfte gången): ta med sladden till datorn. Jag kunde inte avsluta inlägget på plats för batteriet tog nästan slut. Men på det hela en mycket lyckad dag, nu fortsätter vardagen med hämtning på skolan i det soliga vårvädret så denna minutsnabba redigering får duga…

Igår kväll välkomnades jag in i Gustavs hus, Litslena sockens gamla fattighus. Hembygdsföreningen hade dukat upp Litslena 1 2015-04-19vackert för årsmötet till vilket jag var inbjuden att tala om min mors familjegård Graneberg och om min forskning. Det blev en mycket gemytlig kväll med nya och gamla ansikten (på bilden sitter jag tillsammans med min gamla dagisfröken Inger från när jag var tre år och bodde på Graneberg, i förgrunden en av Anna Maria Thelotts porträtt).

Än så länge har jag bara skrapat på ytan om Granebergs historia, men som jag skrev i förra veckans inlägg Med tillrop och skratt återuppväckte vi liv fann jag två fascinerande kvinnoöden på gården. Den ena var dejan Anna som ansvarade för ladugårdsarbetet och mjölkningen på gården. När hon dog trettiosex år gammal i lunghinneinflammation  sommaren 1758 lämnade hon efter sig dottern Kerstin som bara var åtta år. I Annas bouppteckning, som bara är på en sida, väckte ett ”rödblommigt lärftsförkläde” och en tryckt damastmössa min fantasi. Jag kunde se hur hon iklädd förklädet gick från ladugården till stora huset för att förse Fru Hedengran med morgonens mjölk. Damastmössan hade hon nog på sig till söndagsgudtjänsten i Litslena kyrka som man ser från gården, samma vackra byggnad som min dotter döptes i.

Litslena 2 2015-04-19Mycket intressant var att Anna hade i sin ägo en tröja av vitt och blått ”fabrikstyg”. Med stor sannolikhet var det producerat i någon av Stockholms manufakturer. Och som min fantastiska värld nu ter sig, sitter jag precis på tåget till Stockholm för att leta efter mina tapetmakerskor på Riksarkivet i Marieberg i Hall och manufakturrättens bestånd, samma instans som reglerade textilindustrin under 1700-talet.*

Allt hänger samman, likt trådarna i dejan Annas rödblommiga förkläde är historiens aktörer och företeelser länkade i en stor vacker väv, till och med min barndoms historieparadis med forskningen jag gör idag.

*Hall och manufakturrätten finns också på Stadsarkivet i Stockholm, men några akter finns bara på Riksarkivet.

 

…mig idag! Nu har jag nämligen gjort svensk tv-premiär genom 24UNT möter Mia Skott del 1 och 2 (var med i ett mycket litet inslag på Big Breakfast i England 24UNT 2015-04-17för nästan 20 år sedan, men den historien får förbli oberättad ett tag till).

På dryga tio minuter diskuterar reportern Erik Leijonhufvud och jag historia i allmänhet, kvinnorna jag forskar om, min vardag och historia, samt mitt samverkansarbete. Vi filmade tidigare i veckan på ett antal platser som jag vardagligen rör mig i, bland annat Universitetsparken, Engelska parken, mitt arbetsrum och med en nyfiken och oerhört trevlig klass från Katedralskolan i ett av våra seminarierum här på Historiska institutionen.

Självfallet har jag dragit några viktiga lärdomar av detta äventyr, till exempel att börja ett svar med en sammanfattning och inte lämna kärnan av argumentet till slutet, samt att mot min inbitna vana försöka ge kortare svar. Men detta till trots var det en både intressant och roligt erfarenhet. Att utforska nya sätt att förmedla det man tycker är viktigt och arbetar med är alltid bra, och det är den viktigaste lärdomen från denna premiär. För inslaget blev ytterligare ett sätt att lyfta fram och sprida diskussionen om kvinnor och historia i vidare kretsar.

Det var länge sedan sist, men det kändes som om jag var där så sent som igår. Det var som att komma hem när jag i förmiddags gick in till forskarexpeditionen på Landsarkivet i Uppsala. Detta var mitt första arkiv för snart sju år sedan, då grävde jag fram ett bortglömt gustavianskt rådhusprojekt i Enköping. Idag var jag där för att leta fram lite kompletterande stoff om Granebergs säteri – mormor och morfars gamla gård, min morbrors nuvarande – för ett ULA 2015-04-15föredrag jag ska hålla för Litslena hembygdsförening nu på söndag.

Med hjälp av Linda och Stens fantastiska kunskap och nyfikenhet, och råd från Bosse och Anders, återuppväckte vi liv med utrop och tillrop, skratt och hopp mellan SVAR, Arkiv Digital och originalhandlingar.

Efter en stund blev fokus för efterforskningarna två fascinerande kvinnoöden som utspelade sig under Granebergs sjuttonhundratal, samma plats och samma århundrade som jag själv i fantasin så ofta vistades som barn. Nu har jag funnit källor som beskriver hur det verkligen var och det ska jag med stor glädje prata om på söndag.

Och tack arkivfolk för en mycket trevlig lunch också!

Bild: Linda Oja, arkivarie på Landsarkivet i Uppsala och jag. 

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.