Månadsarkiv: april 2015

Spadtag 2Utanför mitt kontorsfönster har arbetet redan börjat. Vackra gamla träd har fälts, stängsel rests och parkeringen stängts av. För en liten stund sedan tog universitetsrektor Eva Åkesson spaden i hand tillsammans med tre andra representanter för att ta det första spadtaget i den i akademiska jorden för byggstarten av Humanistiska teatern – ”en gränslös arena för bildning och nytänkande”.

Jag vet egentligen väldigt lite om upptakten och planerna för detta auditorium som ska stå klart om cirka ett och ett halvt år, med stor sannolikhet till min stora irritation då byggarbetsplatsen bara är några meter från mitt skrivbord. De söker fortfarande sponsorer för inredning och IT-utrustning, och frågan om arkitekturens lämplighet har redan diskuterats livligt i fikarummen runt Engelska parken. Sen kunde jag inte låta bli att också notera att de felciterade Olof Rudbeck, torr historiker som jag är, men jag är ganska säker på att ordet ”design” inte fanns på 1600-talet.

Men en sak som fick mig att lystra till där jag stod smått huttrande i vårkylan och lyssnade på invigningstalarna, var att förutom att bistå det inom-vetenskapliga ”samtalet”, är det meningen att det 140 platserSpadtag 1 stora auditoriet ska användas till att nå ut med den humanistiska kunskapen och ”samverka med det omgivande samhället”.

Min stora förhoppning är att dessa ord inte förblir aspirationer utan realiteter, att spadtaget var för framtidens humaniora och dess otvivelaktigt viktiga roll i samhället.

Bild 1: Detta fina träd ska snart fällas.

Bild 2: Spadtaget.

Stadsarkivet 2015-04-10

 

Det krävs tålamod. En egenskap jag inte har men försöker kultivera. För historiehantverkets för mig mest fascinerande gren är arkivarbete, och grävande i gamla dokument innebär mycket bläddrande och läsande som inte leder till någon som helst ny kunskap. Förutom att det man söker inte var av intresse för arkivbildaren (myndighet, ämbete, institution, rådhusrätt o.s.v.), eller tvärtom.

Det är lätt att känna missmod. En orkeslöshet kryper nära inpå och nafsar en i nacken. Borde du inte göra något annat istället retar en liten djävul mig som sitter på min axel där jag frustrerad pustar och stönar i Stadsarkivets forskarsal? Men nej, handlingar behöver uteslutas så att jag kan vara säker på att information om tapetmakerskorna inte finns där.

Så envetet bläddrar jag vidare, därför jag vet att kunskapen hägrar i fjärran (eller snarare långt nere i källarvalven i Kungsholmsklippan)!

En bänk 2015-04-04I morse klockan åtta. Jag hade promenerat halva sträckan och satte mig på en bänk, slöt ögonen och lyssnade. Fåglelkvitter från många arter jag inte kan namnen på. Morgontrafiken från genomfartslederna. Åns kluckande i vinden. Tågets gnisslande ute på fältet. Höstlövens frasande på marken och suset i trädgrenarna. Ljudet av en joggares skosulor mot gruset. En hund som skällde. Min egen andning. Vid bänken mötte stad land. Människan den relativt orörda naturen.

Jag har sedan barndomen varit fascinerad av hur vi människor bygger och förändrar miljön vi lever i. Framförallt hus har haft en magisk dragningskraft. Först ut var mormor och morfars stora hus när jag var i förskoleåldern, det hade anor från 1600-talet sa man. Jag mätte väggar och sökte lönnrum. Jag har skrivit om det förut, hur detta detektivarbete födde mitt historiemedvetande.

Under promenaden kom jag ihåg ett tv-inslag från barndomen som visade hur omgivningarna till ett litet rött hus byggt av trä hade förändrats över flera decennier. Först stod det i en vacker björkbacke för att sluta sina dagar bredvid en genomfartsled. Inslaget fick mig att förstå interaktionen mellan tid och miljö på ett nytt sätt, människans makt över omgivningarna, historisk förändring i något som var konkret och som jag brydde mig om. Det gamla huset hade ögon, hade en själ, men förlorade sin plats. Det var en omvälvande upplevelse.

Jag hoppas att min parkbänk inte får uppleva samma öde. Visst kommer människans oljud alltid höras där, men om man inte bygger längs ån kommer fåglarnas vårsång finnas kvar och vi kommer att kunna sitta ner en stund på vår promenad och uppleva mötet mellan stad och land vid Ulleråkers strand.

Långfredagen. Den var alltid lång och tyst när jag var liten. Alla affärer var stängda, inga större aktiviteter var på gång och absolut inget arbete var tillåtet. Jag kommer ihåg hur jag verkligen upplevde den som längre, bestraffande på något sätt. Samtidigt som den gav ro, jag kunde stänga in mig på rummet och hoppa in i tidsmaskinen, fantisera att jag var Kulla Gulla som var stark inuti och kämpade för ett bättre liv (det var så jag tolkade henne då, jag vill så gärna läsa om böckerna för att se vad min tolkning idag skulle bli).

Eller så transporterade jag mig till 1700-talet från mitt lilla förortssovrum och var en ung kvinna som levde under samma förhållanden som Kulla Gulla – strävade hårt för ett bättre liv genom hjälpsamhet, ärlighet, hårt arbete och någon form av unik kompetens. Det jag definierade som ”bättre liv”, det vill säga en kombination av lycka, handlingsfrihet, gemenskap och att få en prins förstås. Hmm. Men ambitionen stämmer ändå ganska väl överens med vad många av oss önskar idag, att bli lyckliga, uppleva kärleken, att förverkliga oss själva, göra skillnad. Och därför önskar vi oss längre dagar för att hinna med allt som vi tror oss behöva göra för att uppnå just den lyckan. Många långfredagar skulle behövas.

Denna morgon har jag tänkt mycket på klappjakten med tiden, hur den uppdelad i enheter styr våra val av handlingar snarare än vad vi i stunden känner för och har förmåga till. Vad säger sinnena, kroppen, längtan och viljan? Kan vi inte känna efter lite mer, föra en dialog med oss själva – hur känner jag mig idag och sedan låta svaret formulera aktiviteten? Ignorera tidsenheten och listan över vad som måste presteras inom dess höga murar. Lura tiden så som vi människor har skapat den och istället låta jaget i stunden vara utgångspunkten.

På en sekund skulle jag kunna konstruera en lista över vad jag skulle behöva göra idag. Städa, tvätta, rensa i källaren, arbetaFarmor och farfar i Amsterdam på avhandlingen, skriva, läsa, umgås, träna och promenera. Ni känner stressen, eller hur? Olusten som kryper nära inpå, även av sådant som normalt är njutbart, just därför de blir måsten genom planeringen.

Därför har jag beslutat att denna dag ska få vara hur lång som helst. Långfredagen år 2015 ska få överraska mig, därför i varje stund ska jag göra det som jag känner för mest. Inte planera, inte tillåta mig att ställa krav på resultat. Bara vara.

När jag bläddrade i ett fotoalbum för en liten stund sedan och såg denna påskbild på min farmor och farfar promenerandes i en park i Amsterdam 1982, blev jag inspirerad till att ta mig ut i aprilsolen och höra fågelkvittret på min egna lilla promenad. Inte för att jag måste röra på mig, utan för att jag känner för det. Sedan kan jag i backspegeln avgöra om och hur långfredagens aktiviteter bidrog till ett bättre liv.

Glad påsk alla!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.