Jag har ont i huvudet. Känner mig disorienterad. Istället för att lyssna på Helena af Sandebergs Sommar i P1 på SR Play, borde jag skriva på min bok om min historia och Anna Maria Thelott. Och jag måste fixa med några räkningar och andra administrativa frätande göromål idag, sådana som man skjuter upp, sådana som får en att vakna klockan fem på morgonen och man glasklart hör sin egen röst räkna upp dem gång på gång, ekande förstås. Och så måste jag börja organisera packningen, för flytten till den nya fina lyan går om cirka en månad och jag har många saker att gå igenom. Samtidigt som jag ska skriva. Egentligen skulle jag ha skrivit på heltid under juli, men det går inte längre. Ska jag bli stressad över detta? Det går ju inte att skriva bra när jag är stressad, det vet jag redan.

Jag har nästan aldrig ont i huvudet. Idag borde jag bara vara glad med så himla mycket kul som händer. Jag tar några djupa andetag, inser att mjölken har blivit för het på spisen till kaffet. Situationen kanske bara kräver att jag tar det lugnt, en dag. Att tempot under de senaste månaderna har varit så högt att jag nu, när min dotter är hos sin far och leker med hönor och småsyskon, ja då borde jag ta det lite lugnt. Bara några dagar. Bokmanuset kommer att bli klart, kanske inte som planerat i början av augusti, men med tanke på att jag bara aktivt arbetat med det i totalt sex månader (inkluderat forskningen!) ska jag nog inte slå mig själv för underprestation. Snarare i så fall för överoptimism.

Jag undrar om min farmor tänkte så här, försökte planera in allt, hade hon så mycket att göra? Eller om huvudvärken som min mormor ibland hade berodde på för mycket ansvar och för lite med tid och ork. Är det verkligen så att vi idag är mer stressade än tidigare generationer? Jag tror inte det. Jag har inte sett belägg i källorna för att Anna Maria eller några av de andra kvinnorna jag studerar under 1700-talets första hälft upplevde ”livspusslets” avigsidor, men jag kommer inte åt deras vardag på det sättet. I alla fall inte ännu. Det kanske finns något sätt att utkristallisera, eller i alla fall försöka att förstå hur vanliga arbetande kvinnor fick dagen att hålla ihop. Men att känna kraven på och behoven av att prestera, både ifrån sig själv och ifrån andra, det är väl knappast något nytt, vare sig om det är roller man ska uppfylla eller uppgifter man ska utföra. Tillika att ha ansvaret för att vardagen håller samman, maten finns på bordet och att taket inte läcker. Vardagens små handlingar IMG_3963som för livet vidare, ibland i oväntade riktningar.

Jag ska dricka min kopp kaffe, dagens första, lyssna klart på af Sandeberg om hur hon gått in i sina roller och varit kvinnorna hon spelat och sedan göra vad jag känner för. En cykeltur kanske, lite skrivande, ta itu med något frätande göromål, eller bara ligga i soffan och läsa en god bok. Jag brukar alltid hinna med mer än vad jag från början tror, så om inte idag så imorgon eller dagen efter.

 

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.