Forskningsdimman skingrades ganska snabbt av livets realiteter. I mitt fall drabbades jag av och lär mig nu leva med tre tragedier som följde på rad likt pärlor på ett halsband: en krossad relation, en kronisk sjukdom och en närståendes död. Kommer inte olyckor alltid i tre? Jag hoppas innerligt det, för en fjärde orkar jag nog inte med.

Men till min stora lycka händer det fantastiska saker medan jag återhämtar mig på alla möjliga upptänkliga sätt (just nu på ett känt gammalt café i Uppsala med utsikt över snö och frusna ankor för att om en stund få min själ vårdad av en mycket klok dam). Under de senaste veckorna har två stora morgontidningar uppmärksammat mitt livskall – kvinnor och historia, och då specifikt bristen på kvinnor i vårt kollektiva minne: i Uppsala Nya Tidning Massor av historiska kvinnor och i Dagens Nyheter Kvinnorna saknas i skolans historieböcker. Inte bara stärker dessa viktiga inlägg min övertygelse om att mitt arbete behövs, de sporrar mig också att snarast återfå mina krafter så att jag kan fortsätta att gräva i arkiven och skriva om tapetmakerskorna och de andra kvinnorna, för att sedan sprida kunskapen till så många som möjligt.

Under den senaste konevalescenstiden har också likheterna börjat bli uppenbara mellan min personliga historia som jag nu dagligen bearbetar, och den med stort H som mitt arbete innebär. I relation till de två senare tragedierna (den första var med en mycket fin människa) har kvinnosyn, kroppsuppfattning, historiemanipulation, svaghet och många andra laddade företeelser blivit uppenbara och som går i samklang med det jag försöker att bidra med genom min forskning och förmedling – att förändra strukturer och erbjuda inspirerande förebilder. För insikten har drabbat mig efter den närståendes död, att jag själv som liten och ung verkligen hade behövt starka historiska förebilder vars levnadsöden kunnat fungera som verktyg att stärka mig till att stå upp mot de fördomar och de mönster jag var tvungen att brottas med. Jag hade fantastiska kvinnor i min närhet som jag beundrade och lärde mig mycket av, men även de – i min uppfattning – var lämnade till deras egen inre styrka utan stöd från vårt kollektiva minne. Så det är inte bara förebilder för de unga som behövs utan också för oss mognare kvinnor som jag till exempel diskuterade i inlägget Skickliga kvinnor i vårt kollektiva minne  och som Julia Dufvenius helt nyligen beskrev så bra i Mina historier som 40-årig kvinna berättas inte.

Det börjar också bli så uppenbart för mig hur både den personliga historien och den gemensamma behöver vårdas och förvaltas med samma metodiska klarsynthet och rättvisa, för att det förflutna till fullo ska kunna fylla sin funktion – att ge oss lärdomar som vi kan använda för att förbättra vår livssituation individuellt och kollektivt i samtiden.

Nu har en våg börjat skölja över strukturerna och fördomarna, låt oss ge den kraft med handling, i mitt fall forskning och förmedling. Därför ska jag snabbt åter bli stark!

 

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Styrkan från kvinnliga förebilder…

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.