NB: Min återhämtningsbubbla till trots kunde jag för mitt liv inte låta bli att reagera på Amanda Björkmans inlägg i DN förra fredagen och skrev i all hast texten nedan som jag skickade till tidningen. Tyvärr beslutade de att inte publicera den, kanske skrev jag för fort och slarvigt, kanske det inte finns utrymme för ämnet. Här är i alla fall texten i oförändrat skick.

När jag läste Amanda Björkmans inlägg Låt inte Fridolin skriva om historien kände jag mig IMG_4655nödgad att erbjuda några andra perspektiv på detta med kvinnor, historia och skolböcker. Problemet med skolböckerna är att de inte speglar historien representativt. Visst hade kvinnor på många sätt sämre förutsättningar än män, men det betyder inte att deras historia är oviktig och inte behöver berättas. Vi kan lära oss av vanliga människors levnadsöden också, inte bara av kungars heroiska strategier på slagfälten. Vi får heller inte glömma bort att historieskrivningen ofta varit ett instrument för att forma medborgarna, och därmed har urvalet varit ideologiskt och moraliskt grundat, inte vetenskapligt. Det är alltså inte fråga om att ändra en beskrivning av hur det egentligen var till hur vi önskar att det varit, utan om att inkludera perspektiv som tidigare ansetts oviktiga. Kunskap om den skevhet Björkman talar om främjas inte genom att fortsätta utesluta kvinnors historia, utan genom att lyfta fram den.

Senare forskning visar dessutom att det under tidigmodern tid fanns kvinnor som fick utbildning och var yrkesverksamma, till exempel konstnärliga hantverkare, författare och företagare, men denna nyare kunskap har ännu inte nått skolböckerna. Och inte bara det, historiker är ense om att det fortfarande är mycket som vi inte har kunskap om. Historien är på intet sätt komplett eller statisk, nya frågor till källorna ger mer nyanserade bilder och ökad förståelse.

Historia handlar alltså inte bara om makthavarnas skikt och hur ett land styrdes från toppen, precis lika lite som dagens samhälle bara handlar om regeringen och företagseliten och inte om dig och mig, våra skolor och kulturella företeelser, känslor och familjestrukturer. Hur kvinnor och män, familjer och kollektiv, yrkesgrupper och samfund agerade och samspelade i det förflutna, och under vilka förutsättningar och av vilka orsaker, är intressant och relevant. Historien i skolböckerna borde visa på allas liv, det vill säga vara representativ. För inte vill vi lära de yngre generationerna att bara de i toppen betyder något, utan att det är jämlikhet och lika värde som är styrande principer i ett rättvist och demokratiskt samhälle? Det betyder inte att samhället var rättvist och jämställt, men att samhället var mångfasetterat och dynamiskt och inneboddes av andra än makthavarna. Av vanliga människor. Historieböckernas funktion är att göra detta. Det handlar således inte om att skriva om historien, utan istället om att visa att historien tillhör oss alla, och därför bör historieskrivningen också innehålla allas historia.

Bild från en presentation jag gav på Historiska museet i höstas ”Anna Maria Thelott och andra tidigmoderna konstnärinnor”. I bakgrunden syns en bild på spinnande kvinnor tagen ur en skissbok tillhörande Nordiska museets arkiv.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.