MN01besEn gammal god vän har skickat bilder som togs på mig som nittonåring och som jag inte har sett sedan dess. Jag är överlycklig för det togs i princip inga fotografier på mig som tonåring och de väcker många minnen.

I inlägget Vilka lämningar ska man slänga vid en flytt? skrev jag om tingens betydelse för att bibehålla minnen, men jag pratade inte om bilder. Det är ju självklart att man inte slänger dem, de är ofta bättre på att fiska upp händelser och människor från det förflutnas brunn än något annat material. På ett sätt ger bilder annorlunda perspektiv än andra typer av lämningar, därför de kan åskådliggöra inte bara skeenden i ens liv, utan också förmedla ens självbild MN02beseller vad som förväntades av en under den tiden som bilden togs (det kan till exempel texter och målningar också göra, men inte på ett lika direkt och uppenbart sätt tror jag). Tänk på alla porträttbilder som tagits sedan 1800-talet. Från att ha representerat stramhet och dygd, till leende familjer på badstränder på Mallorca. De visar upp människorna såsom de ville bli visade eller vad som förväntades, format av dåtidens normer och förebilder om hur en man skulle hålla sin kropp, vilket ansiktsuttryck som var passande för en kvinna, eller om ett barn uppfattades som lekande eller som en liten vuxen person.

För mig är det så spännande att se dessa över tjugo år gamla bilder på mig själv för jag har bara haft en föreställning i mitt huvud om vem jag var baserade på fragmentariska minnen över vad jag sa och gjorde då, samt gamla dagböcker, Mia Skottbrev och dikter som jag inte läst på länge. Men när fotografier dyker upp så här utan förvarning krossas dessa föreställningar som speglar.

För där är jag så som jag då ville bli porträtterad, med kroppshållningar och ansiktsuttryck som kommunicerar vem jag var eller ville vara då. Min självbild. Det är som att öppna en familjär gammal tummad bok för helt plötsligt ser jag vem jag var, hur jag tänkte och kände som nittonåring, allt kommer tillbaka. Min kontemplativa, nästan svårmodiga och romantiska inställning till livet fångas skickligt av fotografen. Samt den ganska stora portionen av obstinat medvetenhet om att det var just den bilden jag ville förmedla.

Men ibland kunde visst fotografen (Johan Anund) locka fram ett litet skratt. MN07bes

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.