20130724-115312.jpgMin lycka var stor innan jul när vi fick farmors gamla piano. Äntligen skulle min dotter få spela på ett riktigt piano istället för på en keyboard, och jag skulle återförenas med en del av min barndom.

Denna Stavenow har flera funktioner. Sedan min dotter började spela på den har helt nya och mer intensiva musikupplevelser öppnats för henne och hon har börjat komponera egna små söta stycken, vilket för mig som mamma är en glädje att bevittna. När jag var barn var farmors piano en av mina favoritmöbler i hennes och farfars stora hus. Den stod i ett rum där jag trivdes oerhört mycket (föga förvånande fanns där också bokhyllor med vackra läderinbundna böcker och en fantastiskt söt liten sekretär). När min farmor, som var väldigt musikalisk likt sin mor, spelade på pianot kändes det både högtidligt och gav en vacker musikupplevse. Själv klinkade jag på den i försök att få de första stroferna ur Für Elise att låta korrekt, och ibland drömde jag om att på riktigt kunna bemästra instrumentet.

20130724-135359.jpgFarmors piano väcker alltså flera positiva känslor eftersom den representerar familjäritet, ombonad, skönhet, musikalitet och kreativitet. Idag transporterade två mycket duktiga herrar vid namn Ingemar och Urban från Estrins piano pianot till den nya lägenheten. När den väl var på plats blev jag så rysligt lycklig för där stod den så vackert och självklart trots att den tar upp ungefär en fjärdedel av mitt rum. Men farmors piano är nästan lika viktigt för min dotter och mig som våra sängar, den har en helt självklar och nostalgisk plats i vårt hem.

Jag tror att möbler och mindre materiella ting kan ha en positiv nostalgisk funktion. Nostalgi behöver inte vara en sjukdom så som den uppfattades på 1600- och 1700-talet, och inte heller något ouppnåeligt som ”… en längtan hem, ett sår som aldrig läker därför att ’hem’ inte är en plats utan en känsla från barndomen som ju aldrig kan komma tillbaka”. Detta är Kerstin Gezelius definition i artikeln Hipstern hittar aldrig hem som del av Dagens Nyheters ”Sommarserie om vårt behov av nostalgi”. Gezelius talar om hur hela bostadsområden gentrifieras av hipsters i ett försök att få uppleva det ”äkta”, det gamla 1900-talet – det ”hem” som nostalgin enligt hennes definition står för. En annan intressant observation av dessa ”gräshoppor” är att som ”samlare, av musik, av film, av vackra saker har [hipstrarna] en viktig uppgift, som arkivarier av nittonhundratalet”.

Skulle man inte kunna sammanföra dessa två – nostalgi och materialitet – i en lyckad allians fast i mindre skala och då verkligen få en känsla av barndomen, utan att helt onödigt invadera och massakrera hela bostadsområden? För likt Gezelius tror jag inte att känslan av barndomen kan återuppväckas genom en bostadsmiljö – för många nya behov av och idéer om bekvämlighet, teknik, skönhet och sociala umgängesformer står emellan. Nej, jag tror istället att barndomens känsla av ”hem” kan framkallas – om tillgång finns – av möbler och mindre ting från äldre generationer i ens familj. Precis som jag har samlat på mig fina saker från mina mor- och farföräldrars gamla hem. Det finurliga i det hela är att förutom att jag då ständigt kan förnimma positiva aspekter av min barndom, blir jag på kuppen en förvaltare av vår historia – både min släkts och i en bredare bemärkelse. Jag samlar alltså på möbler och prylar från 1800- och 1900-talet, och inte bara papper och handlingar som en ”arkivarie”. Se där, ett lyckat försök till att frammana känslan från barndomen i det lilla och materiella!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.