Vid frukosten imorse hajade jag till bakom tidningen när Vetenskapsradion började. Det är nu belagt att man sover sämre vid fullmåne, sömnstudier gjorda av ett schweiziskt forskarteam visar nämligen detta. Att det är svårt att somna vid fullmåne har tidigare ofta förkastats som myt, och har beskrivits som ”skitsnack” av bland annat läkare som nu tycker att den nya upptäckten är ”kul och banbrytande” (professor Torbjörn Åkerstedt, se Svårare att somna vid fullmåne på SVTs hemsida).

Det finns många aspekter jag skulle kunna spinna vidare på, men det som fascinerade mig först när jag lyssnade på inslaget var hur intressant AMT Månendet är att människan (generellt sett) har en inneboende förmåga till att observera samband, att koppla samman en händelse med en annan. När vanliga människor göra detta så kallas det oftast för en myt. Men så får en forskare en ingivelse (i detta fall tydligen på en bar) och tänker att det kanske finns något spännande med detta med fullmåne och sömnlöshet. Visst är det intressant att forskarens ingivelse kom i en vardaglig situation, och hur han tog sitt ansvar som forskare att etablera ett samband, och sedan vetenskapligt förklara hur detta samband är möjligt. Två reflektioner.

För det första bör forskare och andra specialister vara lyhörda för vad vanliga människor uppfattar och tolkar i sin omgivning och om sina egna kroppar. De schweiziska forskarnas resultat visar att myter kan innehålla något väsentligt.

För det andra, när forskarna väl gjort sin undersökning och nått sina resultat, så måste informationen nå (tillbaka till) allmänheten. Detta är inte alltid lätt. I en debattartikel Forskarna måste kommunicera i förra veckans Uppsala Nya Tidning lyfter generalsekreterare Cissi Askwall och ordförande Agneta Bladh för Vetenskap & Allmänhet fram två problem. Det ena är att det inte finns tillräcklig med vetenskapsjournalister och att medias roll är essentiellt för allmänhetens förtroende för och möjligheter till att dra nytta av forskningen. Det andra är att forskarna själva måste vara mer öppna för dialog med allmänheten. Artikelförfattarna uppmanar forskarna: ”Ta tillfället i akt och berätta vad forskningen visar, hur den går till och vad den kan leda till!”.

Jag håller med, men det finns stora problem. Hur och när ska forskare göra detta när forskning, undervisning samt en allt större hög av administrativa uppgifter ligger på skrivbordet? När ”samverkan” inte ingår i arbetsbeskrivningen och det därför inte finns några timmar för sådana aktiviteter i schemat? I realiteten ställs istället forskare som har intresse, övertygelse och entusiasm för att kommunicera med allmänheten inför ett oundvikligt val. Man måste göra avkall på något annat område som kan påverka framtida karriärsmöjligheter. Med mig själv som exempel: jag skriver för och ger föredrag till gymnasieelever och allmänheten, och har till följd bland annat valt bort att försöka satsa på undervisning på grundnivå med helt uppenbara konsekvenser i en framtida konkurrenssituation om jobb.

Askwall och Bladh har rätt att forskning behöver nå ut, men de kanske borde uppmana ansvariga på regeringsnivå och i universitetsledningar att se till att det på institutionsnivå går att göra utrymme för fler forskare att kommunicera innehållet och vikten av sin forskning till allmänheten. Det handlar om prioriteringar och de är endast möjliga med stöd uppifrån. Jag kämpade med detta i Englands universitetssystem i några år och det höll mig sömnlös många nätter. Men nu vet jag, tack vare fantastisk forskningskommunikation från Vetenskapsradion, att de vakna timmarna mitt i natten kan också ha berott på fullmånen.

Bild ur Anna Maria Thelotts (c1683-1710) skissbok, Uppsala universitetsbibliotek.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Sömnlösa nätter på grund av fullmåne eller forskningspolitik?

  • Instämmer fullständigt i att det måste bli mer meriterande för forskare att kommunicera med omvärlden! Vi på vetenskap & Allmänhet arbetar med att påverka politiker, forskningsfinansiärer och lärosätesledningar i den riktningen, bl.a. genom inspel inför den senaste forsknings- och innovationspropositionen och med vårt INTENSIVT-ALMEDALSSAMTAL-OM-ATT-STARKA-SAMVERKAN seminarium om att mäta samverkan vid årets almedalsvecka.

    • Tusen tack Cissi för din kommentar och det var mycket intressant att läsa både artikeln på VAs hemsida du länkat till och er rapport Så stärker vi samverkan. Det som först slår mig när jag läser er rapport (jag återkommer till detta ämne med fler synpunkter i framtida blogginlägg) är att förutom att titta på hur samverkan ”bäst kan stimuleras, mätas och belönas” och indikatorer för detta, är vad som faktiskt räknas som samverkan och hur det görs och möjliggörs (bland annat vilka stödfunktioner som finns). Ni skriver om en viktig problematik i rapporten:

      Det är också värt att undersöka hur ett lärosätes storlek, inriktning och övergripande stödstrukturer påverkar arbetet med samverkan. Olika lärosäten har dessutom ofta olika profiler när det gäller samverkan. Vissa fokuserar till exempel mer på näringslivssamarbete medan andra lägger mer vikt vid populärvetenskap eller kulturella aktiviteter.

      Det skiljer sig alltså beroende på lärosäte, och jag har också observerat inom Uppsala universitet mellan ämne (och jag antar att det är likadant på andra ställen). Så frågorna som poppar upp nu när jag dricker mitt förmiddagskaffe är: Vilka kanaler finns för forskare och allmänheten att kommunicera, och vilka behöver skapas? Hur identifierar man som forskare dessa, och hur kan institutioner, muséer, skolor och andra hitta rätt forskare? Finns neutrala (alltså icke-lobby-influerade) mötesplatser för forskare och lagstiftare, eftersom det borde vara en del av samverkanuppgiften att bidra med underlag för effektiv och bra lagstiftning (och detta gäller alla universitetsämnen, inte bara naturvetenskap och teknik utan i allra högsta grad också humaniora)? Hur skriver man om sina akademiska resultat i en begriplig och intressant prosa, förklarar sin forskning i en TV-intervju eller för en klass gymnasieelever utan att framstå som en nörd? Vem kan hjälpa till med detta, för det behövs för att samverkan faktiskt ska fungera. Helt enkelt hur skapar man broar mellan forskarna och samhället – både allmänheten och den politiska sfären – som gör det både enklare för aktörerna att förstå och dra nytta av varandras perspektiv och kunskap? Och inte bara vid högtidliga och arrangerade tillfällen, utan som en självklar och integrerad del i vardagen. Här är er roll på Vetenskap & Allmänhet jätteviktig. Tveklöst behöver vetenskapen som genereras inom akademin i alla ämnen på något sätt komma hela samhället tillgodo, och som forskare behöver vi vara öppna för vad samhället behöver från oss. Och samtidigt – och det är en annan klurighet för en annan gång – behöver verkligen alla forskare samverka, eller kan de som är bra på det få extra incitament och en likvärdig meritering som om de till exempel hade skrivit en akademisk artikel eller undervisat studenter?

      Så tänker jag lite snabbt och nu är kaffet slut som en tydlig indikator att det är dags att fortsätta min flyttpackning!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.