Äntligen sitter jag ner en liten stund för att ta en kopp kaffe eftersom jag har varit nere i tvättstugan nästan hela förmiddagen. Jag fick nämligen för mig att tvätta alla mina kläder i den stora garderoben inför flytten, för även fast de är rena har en del hängt orörda ett tag så det känns fräscht att tvätta dem. Och så ger det mig en chans att bestämma vad jag ska behålla, vad som är trasigt och vad jag aldrig kommer att sätta på mig igen någonsin. Lite utrensning alltså, och det behövs eftersom utrymmet i den nya lägenheten är mycket mindre. Medan jag har hållit på och bökat har det slagit mig att mina kläder är som lämningar, var och en har sin lilla historia och jag bryr mig om dem, precis på samma sätt som många av mina möbler, tavlor och andra saker. Jag tänker till och med ett steg till, en dag kanske min dotter kommer att bli glad över att jag behåller en del klänningar som bär med sig en anekdot som hon uppskattar. I samma anda som jag ville ha på mig min mammas sextiotalskjolar.

Nere i tvättstugan hänger de nu skrynliga och rena. Som klänningen jag sydde själv av brokigt vackert och lätt tyg i lila, blått och beige som jag köpte i Bretagne när jag var sexton år. Jag hade åkt ner 20130730-113820.jpgdit själv, först flyg och sedan tåg, för att hälsa på mina kusiner. Klänningen är inte bara det enda föremålet från den resan, utan också det enda klädesplagg jag har kvar som jag som egen flitig sömmerska gjorde under tonåren. Den svarta klänningen från Hobbs som jag hade på mig när jag höll ett tal på Royal Institution om vikten av ”science policy” för cirka tio år sedan. Nu ser den skräckinjagande kort ut, fodret är lite trasigt och jag kommer nog inte i den igen, men jag skulle aldrig kunna kasta eller ge bort den. Den fina rosa klänningen som jag köpte för en hutlös summa förra våren på inrådan av en kollega som jag var på lunchpromenad med. Men jag är tacksam gentemot kollegan, klänningen är underbar och jag hade på mig den när jag gjorde stadsvandringen Stadsbyggarna i 1600-talets Uppsala arrangerad av Uppsala Konstmuseum och på min stora födelsadagsmiddag förra året. Och jag hoppas att den som sydde klänningen i alla fall fick lite av pengarna. ”Bröllopsklänningen” som klädde mig på minst fyra bröllop (inget var mitt eget) under slutet av 1990-talet vars många anekdoter inte passar för detta forum. Den vackra 1950-tals klänningen med stora blåa blommor från en secondhandbutik på Ebury Street som låg nära en bar där jag hade väldigt trevligt en gång. Jag brukar undra stilla för mig själv när jag har på mig den vilken kvinna som en gång burit just den fina känningen. Den svarta klockade klänningen inköpt på H&M som trots sina relativt låga priser jag egentligen inte hade råd med för dryga fyra år sedan. Men jag ville ha något fint och nytt på en tillställning där jag och flera andra tilldelades stipendium för studerande kvinnor i Enköping. Kanske den sötaste av dem alla, en liten rutig klänning från Petticoat Lane Market i East End, som jag köpte för £3 medan jag en dag flanerade runt London med en god vän för tretton år sedan. Och den där vita bomullsklänningen jag fick i födelsedagspresent en gång, som påminner mig om att allt faktiskt går även i fall fållen hänger löst. Så även den behåller jag.

Jag kan fortsätta länge för många är klänningarna från alltifrån Myrornas till butiker i London vars namn jag har förträngt för att jag nog aldrig någonsin kommer att ha råd med kläder där igen. Men jag behöver springa ner i källaren igen för att titta till klänningarna i torkrummet. Bara ett snabbt tips: det är väl värt att lyssna på Li Pamps Sommarprogram från igår. Hon tryckte på vikten av att berätta om sina föremål och att skriva ner deras historia. Jag håller helt med, så här var lite av min klädhistoria!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Mina klänningars historia

  • Åh jag minns flera av dina fina klänningar! och undrar om inte jag var med dig ett antal gånger under vår tid i London på både hobbs och på tjusigare 2nd hand affärer, kommer ihåg en som låg i belgravia – köpte du inte en 50-talsklänning med blå rosor där? Så roligt att läsa detta blogginlägg! Kram, Nina

    • Tack för din fina kommentar Nina! Visst var vi både på Hobbs (då deras kläder var väldigt 60-tal/Audrey Hepburn) och secondhand många gånger, och du var säkert med när jag köpte den där blåblommiga femtiotalsklänningen. Jag minns speciellt en härligt galen eftermiddag i Notting Hill som avslutades med firande av klädkap i solen på en pub. Kram!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.