Många är ni som tjatat på mig genom åren att jag borde skaffa mig en Mac. Men nej, jag har varit så nöjd med alla mina PC:ar. Därför många har de varit, och sega har de blivit efter bara något år, och olika tangentbord har de haft så fingrarna har fått lära sig att förhålla sig till varandra i olika lägen. Men jag är en rutinmänniska. Jag tror på traditioner, jag har ibland svårt att ändra invand bana. Märkligt nog gäller detta irrationella beteende inte de stora sakerna i livet, som att byta karriär eller flytta – sådant gör jag ofta utan betänkligheter och rädslor. Så är ju livet, resonerar jag, man måste ta chanser och göra det som känns rätt i magen nu på en gång när järnet är varmt och tankarna formas och tron är stor. Men mindre företeelser, som att ändra frukt i min frukosttallrik eller byta typ av dator, det tar emot, då är jag fastkedjad till den vardagliga tryggheten.

Innan raden av PC:ar var det skrivmaskinens tidsålder. Som tonåring hade jag till och med en samlarmani på just skrivmaskiner (bland vissa andra mer eller mindre otroliga ting). Jag skrev mycket redan då, så verktyget till att förverkliga mina fantasier på papper gick genom skrivmaskinen (detta var alltså innan persondatorn slagit igenom som en vardaglig företeelse och en personlig konsumtionsvara). Jag skrev lite för hand också, men min handstil var och är fortfarande inget vidare (en kollega sa för ett tag sedan att man behövde gå en handskriftskurs för att förstå mina krumelurer). Dessutom kändes det mer ”på riktigt” när mina idéer och berättelser fanns i svart och vit tryckform, det var som en nödvändig komponent av min självbild som den hårt arbetande unga skribenten.

Tillbaka till datorernas tidevarv, för hör och häpna, jag skriver detta inlägg på min nya MacBook Air 11” och jag har aldrig varit med om att det är så lätt att skriva, rent fysiskt. Det är en underbar upplevelse. Och jag kan intyga att jag inte får någon sponsring för att skriva detta. Nej, jag fick helt enkelt nog häromdagen när det tog över en kvart att få igång min lilla PC laptop. Kanske är det att drivkraften och fokuseringen till att skriva är så stor nu, att jag bara inte vill eller har tålamodet att förlora skrivtid. Så igår eftermiddags köpte jag den lilla gråvita fjäderlätta sköna uppenbarelsen, och är en mycket nöjd skribent.

20130817-111118.jpgNär jag inför flytten nu i somras som hastigast tittade i ett gammalt förråd hittade jag en av mina absoluta favoriter från skrivmaskinssamlingen: reseskrivmaskinen Princess 300 från femtiotalet. Jag kommer inte ihåg var jag köpte den, men antagligen Myrornas på Sysslomansgatan i Uppsala. När min dotter såg den blev hon inte helt oväntat överförtjust, och nu ska jag försöka hitta ett nytt band till den så hon kan använda den. Traditionen går vidare, men förhoppningsvis kommer hon inte att vara lika meningslöst inbiten i dem som sin mor. Och det är mitt ansvar att se till att det inte händer.

 

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.