Jag kramar henne hårt och säger ”ha det så bra i skolan idag”. Hon går, nej hon småspringer iväg, hennes lycka är så stor. För nu är hon stor, och hon känner det antagligen i varje del av sin lilla kropp. Precis som jag gjorde första gången jag gick själv till skolan.

Jag stänger dörren. Häller vatten i kockaren, vispar mjölken på spisen, gör klart morgonens första ljuvliga kaffe. Sätter mig vid datorn och skriver det här. Inga kilometrar som ska övervinnas i sol, regn, snö eller blåst på cykel till dagis eller skola. Nästan sju år av sådana mellanrum, från hem till barnomsorg till arbete som väntar på institutionen eller vid skrivbordet hemma. Från A till B till C. Hur många morgnar kan det röra sig om? Över tusen kommer jag fram till med snabb huvudräkning. Ibland så länge som en timme från dörr A till dörr C. Tusen morgontimmar.

20130827-085403.jpgSamtidigt inga samtal längre på cykeln om vad man gör i den där byggnaden på höger sida av vägen, eller små utrop om hur vackra träden är i gläntan där borta, ingen Do re mi på engelska i för mig ljuva små flicktoner. Men heller inget småtjafs, ingen svettig panna eller dränkt väska snabbt cyklandes på jakt efter tiden till tåget eller mötet eller till att få tämja den där starka lusten att bara få skriva.

Nu kan jag ta till vara de första formulerade tankarna som morgonen levererar obetvingat, pränta ner dem osande färska osminkad och ostressad. Den där energin och på gränsen till ren lycka som jag känner varje morgon kan omsättas i något av alla mina projekt. Och det allra finaste, att min dotter har tagit ett stort steg i sin egen lilla livsbana. En ny era för henne, en ny morgonstund för mig fylld av ord i lugn.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Tusen timmar blir till en ny morgonstund

  • Stora tjejen! Låter utmärkt att dottern kan gå själv till skolan, hur långt är det? Barnen växer upp, och det är ju både och…. skönt att slippa passa så mycket, samtidigt som man saknar det där lite…

    • Visst är det lite både ock Nina, men hon behöver mig fortfarande på så många andra sätt. Det här är en utveckling som jag just nu i alla fall bara ser positivt på – hon får nödvändig frihet och självständighet, och jag får arbetsro på morgonen som är min favoritarbetstid på dagen.

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.