Alldeles nyss fick jag städa upp efter en granne i tvättstugan som lämnat bevis på golv, i torktumlare och på ett bord att inneha ett djur med svart päls. Det kändes lite lusigt då jag själv fick en dito hem igår – vår söta lilla katt Molly. Egentligen gjorde den extra städningen innan jag satte igång med att tvätta min egen tvätt inte så mycket först, men när jag hittade en då och kanske även förhoppningsvis från början tom hundbajspåse och några geggiga hundgodis i ena tvättmaskinen, tyckte jag onekligen att det var lite jobbigt. Jag slängde kletet och plasten och satte helt sonika maskinen på en extra skölj för att den skulle vara helt ren innan jag lade in min egen tvätt. (Kletet var inte bajs, det var uppenbart hundgodis)

Den som tvättat innan hade redan tagit bort sin kolv så jag kunde inte identifiera vilken lägenhet pälsdjursägaren bodde i. Skulle jag sätta upp en lapp eller inte? Jag komponerade texten i mitt huvud. Skulle det leda till agg – hur trevligt jag än formulerade mitt påpekande – både från den som kände sig utpekad och från de andra som kanske skulle tycka att det blev lite jobbigt med den nya kvinnan som flyttat in som kommer här och understryker vikten av att alla följer de gemensamma reglerna för allas trivsel?

Men så kom jag fram till att jag nog bara ska föregå med gott exempel, städa upp efter andra och mig själv med förhoppningen att grannarna uppskattar hur fint och rent det är och därmed gör likadant (på lång sikt). Som det har fungerat i New York till exempel. Och sedan kan jag ge alla grannar med svartpälsade hundar en liten välmenande klapp på axeln nästa gång vi ses.

De offentliga utrymmena i Uppsala under 1600-talet skulle hållas rena av husägarna längs gatan, torget eller ån. De som inte höll ordning på sitt lilla20130907-145742.jpg område fick skäll på rådstugan där alla stadens borgare (ca 190 stycken på mitten av 1600-talet) samlades någon gång i månaden. Visst fanns flera förbrytare, men den sociala kontrollen och stoltheten över det gemensamma kan ofta vara ett effektivt medel. I det här hyreshuset har vi inga sammankomster, man blir lätt anonym och då är det också lättare att inte bry sig. Inte ens när det enda kollektiva utrymme som vi själva ansvarar för att städa är tvättstugan, och då bara efter vårt eget användande. Kanske är det dags för en höstfest i den gemensamma trädgården (som för övrigt hyresvärden håller så fin)? Och tur att lilla Molly tvättar sig själv så duktigt och dessutom inte har tappat ett enda hår sedan hon kom (på bilden tvättar hon sig mellan tårna)!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.