Allt som oftast kan jag göra tretusen saker samtidigt. Men ibland kommer verkligheten ikapp och jag inser att jag bara är en person med ett huvud, en kropp och en tid. Det märkliga är att det alltid känns som ett nederlag att inte klara av allt samtidigt och sedan inte orka fortsätta i samma takt med nya saker. Det är ju ingen som tvingar mig, det är jag själv som sätter ribban. Varför ska det då vara så svårt att modifiera målen, varför slå mig själv så hårt?

Under de senaste veckorna när jag har varit så vansinnigt trött, då har jag tänkt mycket på min kära mormor. Bondfrun som blev mor till sex barn under loppet av åtta år, det sista födde hon när hon var lika gammal som jag är idag. Minnena är starka av hur det var när hon närmade sig sjuttio år och fortfarande försökte sköta hushållet. Då lade hon sig ofta för att vila, och då ville man inte störa för mormor var skör i kroppen för hon hade vilat alldeles för lite i sitt liv. Men så oerhört stark hon var i själen, i sin tro på medmänsklighet och samhörighet. Ja, hon var djupt religiös, men även fast det nog gav henne styrka och stöd i svåra stunder, så tror jag att det var hennes livsglädje som förde henne fram i livet. Men till slut sa kroppen ifrån för den var för trött, ingen vila räckte mer till.

Jag har alltså tänkt mycket på detta under den senaste tiden när jag bökat och pusslat med flytt, boken, avhandlingen, föredraget, min dotters skolbyte20130921-144218.jpg och tvåtusenniohundranittiofem andra saker, och det har hjälpt mig att våga vila när tillfälle har getts. Därav också bloggens tystnad. Så när jag sitter här en fantastiskt solig och vacker lördag och skriver detta korta inlägg medan två tvättmaskiner maler på i tvättstugan, så känner jag mig mer utvilad än på länge.  Tidigare idag tog jag en underbar långpromenad längs med ån (se bild) och snart ska jag sätta mig i trädgården med en god bok, allt för att kroppen inte ska bli för skör senare i livet såsom mormors var, och samtidigt påminna mig själv om att jag ska vara så himla glad över att jag ärvde hennes livsglädje.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Min mormors livsglädje ger mig vila

  • Så fint skrivet och tänkvärt! Och ja man undrar verkligen hur dessa kvinnor orkade, många barn, stort hushåll…Min gammelmormor fick sex barn och skötte en stor gård, handelsbod mm – de hade visserligen hjälp av piga och dräng men ändå. Inte fanns det tid att gå på yoga då…

    • Tack Nina! Det är inte alltid det går, men man borde försöka ta sig tid till vila och promenera (eller yoga), vad det än är som får en att slappna av och ta igen sig, man orkar inte annars. Våra mormödrar i flera led bakåt hade sällan möjlighet till det men vi är dem evigt tacksamma för allt de gjorde. Därför forskar jag om dem (på 1600- och 1700-talen), för att lyfta fram deras livsvillkor och gärningar, de får aldrig glömmas bort både för sin egen skull och för att de är fantastiska föredömen.

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.