Vad skulle jag göra utan alla vänliga människor som hjälper till med att skjutsa min dotter och mig hit och dit, och på andra sätt underlättar min logistiska vardag som jag som enda vuxen i familjen och utan bil är ansvarig för? Visst skulle det gå, men då skulle jag vara ännu tröttare och argare.

Jag kan bli så förbenat irriterad på envisa strukturer som försvårar det dagliga livet. Som bussar som går efter helt ologiska tidtabeller och kör sträckor som krånglar till resan för de flesta. Eller att lägga stora affärer och Leos Lekland utanför staden dit man i princip bara kan ta sig med bil så när min dotter ska dit på kalas blir det en himla planering. Tittar på busstabeller, koordinerar tider, nämen present ska ju också köpas, nej det här går inte ihop om vi inte går upp klockan sju en lördagsmorgon. Med cykel går det förstås, jag har åkt till IKEA flertalet gånger med de tunga blåa kassarna hängande och fastsnörade på cykelns alla delar. Min dotter och jag har till och med cyklat ut till Leos Lekland en gång på en liten grusväg som löper parallellt med E4:an, men när vi hade klättrar och skrattat i ett par timmar och kom ut var det punka på cykeln med en 250-kronors taxiresa tillbaka in till staden igen som följd. Ja, ni förstår min situation.

Detta är på intet sätt en ny fråga, men den krävs att ställas igen och igen – varför är allt anpassat efter två vuxna och en bil i denna värld? Varför inte ha bättre bussar och tåg? Varför inte demokratiskt förlägga barnverksamheter till innerstan dit det blir mer nära för alla? Visst, dyra hyror, profit etc. Usch, vad trött jag blir. Tänk när allt som behövdes för stadens invånare fanns innanför Uppsalas stadsmur (efter gaturegleringen på 1600-talet bestående av lador för övrigt). Nu läcker staden ut på landsbygden med allt längre och svårare distanser att överbrygga. Om man inte har bil förstås.Stadsgräns

Idag skjutsade min dotters kompis föräldrar henne till kalaset på Leos Lekland. Jag är evigt tacksam som alltid förstås. Men den otillräckliga känsla som kommer över mig att inte klara det helt själv, när så mycket energi går åt att försöka ge min dotter samma förutsättningar och lika roligt liv som hennes klasskamrater, det tär ibland. Jag tänker inte skaffa en bil för den sakens skull (jag har inte råd, tänk allt jag skulle behöva försaka för att ha en bil!). Jag ska fixa det själv trotsande dagens ordning som ej är anpassat för en ensamstående utan bil. För jag är så lycklig med det jag har, och de logistiska små helveten som ibland dyker upp, de får jag väl fortsätta att försöka lösa på samma sätt: cykla själv och åka med dåligt planerade bussar, eller be andra om hjälp och försöka sluta att känna skuld. Och så får jag visa min tacksamhet och hjälpa tillbaka på mitt sätt, som att klaga högt på sega, dumma strukturer. Och icke att förglömma, så ofta som möjligt gå på och därmed stötta stadens barnvänliga museer som ligger mitt inne i centrum som Biotopia, Gustavianum, Konstmuseet, Upplandsmuseet, Domkyrkan, Bror Hjorts Hus med flera fantastiska ställen som denna fina stad erbjuder!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Min logistiska vardag utan bil

  • Hej! Jag är i lite liknande sits när det gäller barnkalas. Vill bara tipsa om att länsbussarna stannar intill LEOs. Man kan ta buss 102 och/eller 809 till Kumla (Viktoria). ett par tior dyrare än lokalbuss iofs.

    • Tack Erik! Jag känner till bussen men det innebär fortfarande en promenad med ett ofta mycket trött barn (i alla fall efter kalaset). Förlåt om jag låter petig, jag har släpat på min dotter främst på cykel i ur, skur och snöstorm i flera år nu och det är mycket litet som hindrat mig från att få henne till kalas och andra aktiviteter. I inlägget ville jag främst opponera mig emot att förläggningar och affärer är utanför stadskärnan och hur irriterande tröttsamt det till slut blir när man inte har bil (samt att de aktiviteter som finns inom staden inte får glömmas bort!). Återigen tack, och eftersom jag antar att du heller inte har bil önskar jag dig fortsatt lycka utan den kostsamma fyrhjulingen!

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.