Maja Hagerman har varit och grävt i ett av mina favoritarkiv, Uppsala universitetsarkiv i källaren till Universitetshuset. Där har jag själv suttit många 20131003-111506.jpggånger för att gå igenom akt efter akt i jakt på Anna Maria Thelotts familjs verksamhet vid Akademien på slutet av 1600-talet. Hagerman däremot har sökt information om Herman Lundborg, chef för det rasbiologiska institutet som grundades 1922 i Uppsala. Hagerman skriver i Djupt inne i rasbiologins arkiv i Dagens Nyheter idag, om sina efterforskningar i relation till den aktuella debatten om antiziganism till följd av de upptäckta registren hos Skånepolisen. Hagerman stödjer även några av mina kollegors debattartikel i tisdagens Dagens Nyheter Dags att göra upp med den statliga antiziganismen.

Hagerman skriver som alltid mycket bra, engagerande och tankeväckande. Frukosttallrikens innehåll försvinner i takt med de lästa orden. Men så sätter jag flingorna i halsen när jag läser ”För blonda och blåögda svenskar kunde de [undersökningarna av individer vid det rasbiologiska institutet] bli ett kvitto på att de var A-människor av bästa sort.” När jag föddes 1972 sa barnmorskan på Sabbatsbergs sjukhus till mina unga föräldrar att jag var ett ”A-barn”. När detta berättades för mig som liten trodde jag att det bara betydde att jag var en hälsosam och glad bebis (jag pep som en katt när jag föddes och log i princip på en gång). Sedan barndomen har jag inte råkat på uttrycket igen förrän denna morgon när jag läser Hagermans kolumn. Först nu förstår jag vad barnmorskan menade och jag mår illa. Melonen och yoghurten smakar beskt i min mun.

Föreställningar och tolkningar överförs från generation till generation. I föredraget jag gav på Historiska museet förra veckan – Vad vet du om 1600-talet? med reflektioner kring kvinnor och vanligt folk – sökte jag inte bara motbevisa utan också presentera ursprunget till min mormor och morfars bild av 1600-talet som mörkt, fattigt och primitivt där kvinnor och vanligt folk inte hade någon betydelse. Jag fann dessa föreställningar i både Läsebok för Folkskolan från 1920-talet då de själva gick i skolan, men även i deras föräldrars skolböcker. Tyvärr lever bilden kvar än i dagens historielektioner vilket bland annat tre gymnasister från Södra Latin visar i sin bok Bortglömd svensk historia  (jag ska skriva mer om denna snart). Tolkningar av det förflutna och sakernas tillstånd överförs från generation till generation, ofta okritiskt eftersom de alltför sällan ifrågasätts. Precis som Hagerman skriver, hade de som fick rasbiologiska lektioner i skolan och under utbildningen ”ett långt yrkesliv framför sig” vilket borde innebära att många var verksamma till och med efter min födelse. Barnmorskan som kallade mig ”A-barn” framstår inte längre som en rund och go kvinna som ville ge en uppmuntrande komplimang till mina mycket unga föräldrar. Med största sannolikhet överförde hon och andra också deras föreställningar till barn och barnbarn. Som idag kanske är en polis i Skåne.

Allt medan min naivitet om det goda hos folk sköljs bort, finner jag också botemedlet för att undvika att bli bitter – att med ännu mer eftertryck skriva och ropa högt om vikten av mitt eget skrås arbete med att bena ut oförrätter i det förflutna och lyfta fram de hitintills tysta och bortglömda människorna i historien. Att beslutsfattare överhuvudtaget överväger att minska anslagen till humanistisk forskning i dagens samhälle är inget annat än absurt – historisk forskning med nya perspektiv, samt medel för att kommunicera dem, behövs för att uppdatera skolböckerna och för att öka allmänbildningen. Förhoppningsvis med ett mer humant samhälle som resultat.

PS (skrivet några dagar senare): Det är inte otänkbart att så här i efterhand se att jag nog överreagerade och kopplade ihop Hagermans diskussion om ”A-människor” med min barnmorskas ”A-barn” (se t.ex http://sv.wiktionary.org/wiki/A-barn). Det visar sig att barnmorskan kanske faktiskt menade just ett hälsosamt barn snarare än att hon gav en etnisk kommentar. Två lärdomar: jag reagerade lite snabbt över frukosttallriken med att tolka utan att kolla upp fler uppgifter, samt att det är viktigt att tänka på hur man använder begrepp. Och så måste man erkänna när man dragit förhastade slutsatser förstås – att begå misstag är mänskligt, men att fortsätta att stå för något som man vet är missvisande eller till och med felaktigt är rent dåraktigt!

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.