Vet ni hur underbart det är att cykla längs med Fyrisån med Max Richters On the Nature of Daylight i hörlurarna när frosten fortfarande ligger kvar på gräsmattorna mitt på dagen och luften andas vinter? När jag gjorde detta för någon timme sedan, tänkte jag på alla de som före mig vandrat och cyklat, ridit och sprungit längs samma grusväg. Som Anna Maria Thelott och hennes familj. Om detta finns det till och med belägg, då hennes far drogs inför Universitetets styrelse – Konsistoriet – för att han uteblivit från söndagsgudstjänst i Domkyrkan. Istället hade han och Anna Marias mor varit på promenad längs Fyrisån.

Jag vet detta därför det är mitt jobb och mitt intresse. Jag skriver om detta därför det är också – i mitt tycke – mitt ansvar att förmedla min kunskap till 20131120-143358.jpgallmänheten. Därför historia tillhör oss alla. Detta var mitt budskap när jag i fredags höll i introduktionsföredraget till Länsforskningsrådets seminarium Uppland i forskningen på Upplandsmuseet. Men alla historiker behöver inte arbeta med att förmedla. Det är faktiskt en omöjlighet med dagens högskolepolitik, och dessutom har inte alla intresse för att göra det. Desto viktigare är det då att vi som har valt att göra det – och därmed också valt bort något annat – inkluderar våra kollegors resultat i vår förmedling. Därför vill jag gratulera arkeologerna Johan Anund och Linda Qviström som vid fredagens seminarium tilldelades priset för Årets uppländska bok med Det medeltida Uppland. En mycket läsvärd och fantastisk kompanjon i sökandet efter människor från förr i staden och i landskapet.

Att Anna Marias far och mor hoppade över gudtjänsten i Domkyrkan en söndag på 1680-talet, det får ni läsa mer om i min bok. Men som jag också underströk i fredagens föredrag, samma kunskap bör förmedlas i flera olika fora så att den når ut till så många som möjligt. Så här fick ni ett smakprov och kanske lite inspiration till att ge människor från förr en liten extra tanke när ni går eller cyklar längs Fyrisån nästa gång. Om ni har tur kanske ni ser dem skymta i dimman, speciellt om ni har Max Richter i öronen.

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone
Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.