”Jag har arbetat med jämställdhet i hela mitt liv och jag visste inte att dessa kvinnor fanns, vi fick bara lära oss om drottning Kristina i skolan. Därför blev jag så lycklig över att höra ditt föredrag ikväll, tack.”

Och jag har nog aldrig blivit så himla glad över en kommentar som denna, fälld av en kvinna i tidig pensionsålder igår kväll efter mitt föredrag ”Tidigmoderna kvinnliga konstnärliga hantverkare – att finna individen i det förflutna” för Upplands Släktforskarförening på Landsarkivet i Uppsala. Jag gick på adrenalin i minst en timme efteråt.

I föredraget hade jag berättat både om mitt sökande efter Anna Maria Thelott (c1683-1710) i arkiven, och om hur jag fann fler utbildade kvinnor när jag skulle kontextualisera Anna Marias yrkesverksamhet som gravör och målarinna. Och jag hade talat om hur dessa kvinnor kan vara förebilder för oss idag.

Det har forskats och det forskas om kvinnor historiskt. Vi vet ganska mycket (fast en hel del återstår), men våra resultat verkar inte förändra innehållet i 20140326-104654.jpgskolböckerna (se till exempel Ann-Sofie Ohlanders utredning Kvinnor, män och jämställdhet i läromeder i historia från 2010) eller riktigt nå ut till allmänheten. Varför? Kommunicerar vi historiker inte tillräckligt, eller lyssnar inte folk? Självfallet är inte svaret enkelt.

I eftermiddag ska jag ge ett föredrag ”Att samverka som doktorand” på ett seminarium Tredje uppgiften: hur, var och varför? organiserat av SALT här på Uppsala universitet för doktorander inom humaniora. En av mina huvudpoänger kommer att vara att vi har ett uppdrag att kommunicera vår forskning genom ”tredje uppgiften” därför den tillhör allmänheten (de andra uppgifterna är forskning och utbildning). Men för att vi ska kunna förmedla vår vetenskap och kunskap behöver vi mer än bara prat och fina strategier från högsta ort, vi behöver riktigt stöd i form av resurser, tid och meritering.

Att möjliggöra för att historisk forskning når fler är viktigt, så att den lyckliga kvinnans barnbarn till exempel inte ska behöva förvånas över att det fanns vanliga kvinnor förr som både fick utbildning och var yrkesverksamma. Sådan kunskap ska vara en självklar del av vårt kollektiva minne.

Bild (tagen av Anna Araviadis) från föredraget igår kväll på Landsarkivet med ett kopparstick i bakgrunden gjort av Margareta Stafhell år 1735 (då hon var 15 år gammal).

Share on Facebook0Share on Google+0Tweet about this on Twitter0Email this to someone

2 kommentarer till Skickliga kvinnor i vårt kollektiva minne

  • Vad du är bra Mia! Önskar jag bodde lite närmre så att jag kunde komma och lyssna på dig. Stolt över min fina väninna. Kram

Just nu…
...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.
Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.