20130724-115312.jpgMin lycka var stor innan jul när vi fick farmors gamla piano. Äntligen skulle min dotter få spela på ett riktigt piano istället för på en keyboard, och jag skulle återförenas med en del av min barndom.

Denna Stavenow har flera funktioner. Sedan min dotter började spela på den har helt nya och mer intensiva musikupplevelser öppnats för henne och hon har börjat komponera egna små söta stycken, vilket för mig som mamma är en glädje att bevittna. När jag var barn var farmors piano en av mina favoritmöbler i hennes och farfars stora hus. Den stod i ett rum där jag trivdes oerhört mycket (föga förvånande fanns där också bokhyllor med vackra läderinbundna böcker och en fantastiskt söt liten sekretär). När min farmor, som var väldigt musikalisk likt sin mor, spelade på pianot kändes det både högtidligt och gav en vacker musikupplevse. Själv klinkade jag på den i försök att få de första stroferna ur Für Elise att låta korrekt, och ibland drömde jag om att på riktigt kunna bemästra instrumentet.

20130724-135359.jpgFarmors piano väcker alltså flera positiva känslor eftersom den representerar familjäritet, ombonad, skönhet, musikalitet och kreativitet. Idag transporterade två mycket duktiga herrar vid namn Ingemar och Urban från Estrins piano pianot till den nya lägenheten. När den väl var på plats blev jag så rysligt lycklig för där stod den så vackert och självklart trots att den tar upp ungefär en fjärdedel av mitt rum. Men farmors piano är nästan lika viktigt för min dotter och mig som våra sängar, den har en helt självklar och nostalgisk plats i vårt hem.

Jag tror att möbler och mindre materiella ting kan ha en positiv nostalgisk funktion. Nostalgi behöver inte vara en sjukdom så som den uppfattades på 1600- och 1700-talet, och inte heller något ouppnåeligt som ”… en längtan hem, ett sår som aldrig läker därför att ’hem’ inte är en plats utan en känsla från barndomen som ju aldrig kan komma tillbaka”. Detta är Kerstin Gezelius definition i artikeln Hipstern hittar aldrig hem som del av Dagens Nyheters ”Sommarserie om vårt behov av nostalgi”. Gezelius talar om hur hela bostadsområden gentrifieras av hipsters i ett försök att få uppleva det ”äkta”, det gamla 1900-talet – det ”hem” som nostalgin enligt hennes definition står för. En annan intressant observation av dessa ”gräshoppor” är att som ”samlare, av musik, av film, av vackra saker har [hipstrarna] en viktig uppgift, som arkivarier av nittonhundratalet”.

Skulle man inte kunna sammanföra dessa två – nostalgi och materialitet – i en lyckad allians fast i mindre skala och då verkligen få en känsla av barndomen, utan att helt onödigt invadera och massakrera hela bostadsområden? För likt Gezelius tror jag inte att känslan av barndomen kan återuppväckas genom en bostadsmiljö – för många nya behov av och idéer om bekvämlighet, teknik, skönhet och sociala umgängesformer står emellan. Nej, jag tror istället att barndomens känsla av ”hem” kan framkallas – om tillgång finns – av möbler och mindre ting från äldre generationer i ens familj. Precis som jag har samlat på mig fina saker från mina mor- och farföräldrars gamla hem. Det finurliga i det hela är att förutom att jag då ständigt kan förnimma positiva aspekter av min barndom, blir jag på kuppen en förvaltare av vår historia – både min släkts och i en bredare bemärkelse. Jag samlar alltså på möbler och prylar från 1800- och 1900-talet, och inte bara papper och handlingar som en ”arkivarie”. Se där, ett lyckat försök till att frammana känslan från barndomen i det lilla och materiella!

MN01besEn gammal god vän har skickat bilder som togs på mig som nittonåring och som jag inte har sett sedan dess. Jag är överlycklig för det togs i princip inga fotografier på mig som tonåring och de väcker många minnen.

I inlägget Vilka lämningar ska man slänga vid en flytt? skrev jag om tingens betydelse för att bibehålla minnen, men jag pratade inte om bilder. Det är ju självklart att man inte slänger dem, de är ofta bättre på att fiska upp händelser och människor från det förflutnas brunn än något annat material. På ett sätt ger bilder annorlunda perspektiv än andra typer av lämningar, därför de kan åskådliggöra inte bara skeenden i ens liv, utan också förmedla ens självbild MN02beseller vad som förväntades av en under den tiden som bilden togs (det kan till exempel texter och målningar också göra, men inte på ett lika direkt och uppenbart sätt tror jag). Tänk på alla porträttbilder som tagits sedan 1800-talet. Från att ha representerat stramhet och dygd, till leende familjer på badstränder på Mallorca. De visar upp människorna såsom de ville bli visade eller vad som förväntades, format av dåtidens normer och förebilder om hur en man skulle hålla sin kropp, vilket ansiktsuttryck som var passande för en kvinna, eller om ett barn uppfattades som lekande eller som en liten vuxen person.

För mig är det så spännande att se dessa över tjugo år gamla bilder på mig själv för jag har bara haft en föreställning i mitt huvud om vem jag var baserade på fragmentariska minnen över vad jag sa och gjorde då, samt gamla dagböcker, Mia Skottbrev och dikter som jag inte läst på länge. Men när fotografier dyker upp så här utan förvarning krossas dessa föreställningar som speglar.

För där är jag så som jag då ville bli porträtterad, med kroppshållningar och ansiktsuttryck som kommunicerar vem jag var eller ville vara då. Min självbild. Det är som att öppna en familjär gammal tummad bok för helt plötsligt ser jag vem jag var, hur jag tänkte och kände som nittonåring, allt kommer tillbaka. Min kontemplativa, nästan svårmodiga och romantiska inställning till livet fångas skickligt av fotografen. Samt den ganska stora portionen av obstinat medvetenhet om att det var just den bilden jag ville förmedla.

Men ibland kunde visst fotografen (Johan Anund) locka fram ett litet skratt. MN07bes

När jag vaknade imorse slog jag mig själv hårt – varför tog jag inte en veckas semester när min dotter åkte till sin far i början av juli? Hur kunde jag vara så dum att börja skriva på boken och planera för flytten på en gång, och bara har tillåtit mig att ta en eftermiddag här och där på filten i trädgården eller i soffan med en bra film när det regnat utanför. Visst hade jag en underbar vecka med min dotter vid Mälaren i juni, men alla behöver en ordentlig semester, jag behöver vila. Se på alla andra, de verkar ha så fint och skönt med böcker på stranden, långt ifrån vardagens krav och tristess. Om jag är riktigt ekonomisk senare i höst, tänkte jag, kanske jag har råd att ta en sistaminuten resa någonstans nu. Redan ikväll eller imorgon!

Men så, när jag äntligen plöjt mig igenom det ganska gråa, orosframkallande stunden i sängen och går upp, slår på radion och tar in tidningen, så lättar det. En vällust sprider sig i kroppen – idag ska jag unna mig att göra jag vad jag vill! Och jag inser att jag vill definitivt inte resa härifrån.20130721-095831.jpg Det jag har omkring mig och de saker jag har framför mig – boken, flytten och sommaren är alla fantastiskt efterlängtade. Jag vill fläta samman boken. Jag vill packa för det ska bli så härligt att bo i den nya lägenheten och förbereda allt innan min dotter kommer tillbaka så flytten blir kul och bra (smygflyttade ett bord och två stolar igår som nu står i det nya köket – stora flyttlasset går andra veckan i augusti – och jag har tittat på bilden så många gånger för den gör mig bara så rysligt glad). Jag vill ut och cykla i solen, och kanske sitta på ett café under ett träd i eftermiddag och läsa en bok. Eller locka vänner till en utflykt till Wiks slott.

Och det slår mig – jag har friheten att göra vad jag vill. Just nu har jag inga andra åtaganden än att göra dessa saker som alla leder till tre avgörande mål i mitt liv just nu: att få klart en bok som jag drömt om att skriva så länge (men som jag faktiskt bara har arbetat på koncentrerat i sex månader); att få bo i en vacker lägenhet som jag har förstahandskontrakt på; att njuta av sol och varm vind som jag drömt om hela vintern. Jag behöver inga vackra klippor och leende människor med rosé i hand i fyra veckor, tillfredställelsen är här och nu mitt inne i stan bland flyttkartonger, manusutkast och solkyssta pelargonier. Och när det är lite trista saker som bara måste göras, ja då slår jag på Sommar i P1 och bara plöjer mig igenom uppgiften.

När jag bodde i England var jag glad om jag fick två-tre veckors ledighet på sommaren och i en artikel i gårdagens DN Semestern firar 75 år – men den är inte självklar står att liknande förhållanden gäller i många andra länder. Den svenska semestern är något speciellt. Men hur laddade man batterierna förr, tänkte man ens på det sättet? Inte slappade man i flera veckor, utan man tog en stund här och där när möjlighet gavs, ens sysselsättning var en del av av livet året om. Liksom min är idag.

När semestern började för ungefär 75 år sedan var enligt artikeln idén att man skulle vila kroppen, nu är det själen. Och att vi på semestern vill fly vardagen. Men jag vill inte fly min!

 

När det ibland i vardagen snurrar runt i huvudet med planer, idéer och frågetecken som gör att det är svårt att uppbåda koncentration till att skriva, finns flera knep som i varierande grad brukar fungera för mig.

Skrivkramp (2)Att ta en cykeltur eller promenad utan dator, bara papper och penna är tillåtet! Denna förmiddag inte lätteligen genomförbart då jag har träningsvärk i benen efter en cykeltur till Storvreta igår på för mig rekordtiden 34 minuter 24 sekunder (det var 14.17 kilometer och jag har bara en 7-växklars damcykel). Men om mina muskler varit pigga, säger erfarenheten att distansen till texten som en promenad eller cykeltur medför, kan helt plötsligt föda ett nytt perspektiv eller infall som gör att jag skyndar mig tillbaka till datorn.

Ett annat sätt är förstås att läsa. Vad som helst – en roman, en tidningsartikel, en essä, en arbetsrelaterad bok. Efter en stund brukar jag inspireras av någon tolkning, ett tema eller en stil (oftast faktiskt av ett stilfel) och får således lust att återvända till min text.

Ibland sätter jag mig bara bekvämt i soffan för att tänka. Kanske gör en liten lista över de saker som snurrar runt i mitt huvud, skriver ner mål och syften, prioriterar, försöker se hur saker är relaterade och beroende av varandra, planerar vad jag ska göra. Det kan få mig att känna att jag har mer kontroll över allt som distraherar, och ofta inser jag också hur viktigt det är att jag skriver klart texten för att uppnå ett mål (vad det än må vara), så jag återvänder till min uppgift. Eller så bestämmer jag mig för att ta itu med en av dessa frågetecken som irriterande bollas bakom pannbenet, och fortsätter med skrivandet dagen efter istället, då med ett lugnare sinne och större möjlighet till fokusering.

Ett annat sätt är att skriva på en annan typ av text, gärna med lite enklare stil och form, som då både kan ge tillfredställelsen av att jag faktiskt skriver något, och som inte alltför sällan får mig att faktiskt sakna uttryckssättet eller innehållet av det jag faktiskt borde skriva.

Så denna förmiddag, strax innan lunch, försöker jag med att skriva ett blogginlägg om min temporära skrivdistraktion och dess potentiella lösningar. Jag återkommer om hur det fungerade.

Min nya lägenhet, den fina trädgården – vad jag har tjatat om min lycka! Men om ni har läst Lena Sommestads debattartikel Satsa på de ensamma mammorna i Dagens Nyheter idag, så får ni en förklaring. Ensamstående mammor (överlag antar jag, vet inte var Sommestad har fått informationen ifrån) oroar sig för sin bostadssituation (jag antar att ensamstående män också gör det, men denna grupp nämns överhuvudtaget inte i Sommestads artikel).

HusJag kom tillbaka till Sverige för fem år sedan just därför att jag trodde att det skulle vara lättare att vara ensamstående mamma i Sverige än i England. Och jag hade rätt – här finns barnbidrag, bostadsbidrag, min egen mamma och jag hade möjligheten att återuppta mina universitetsstudier – jag hade ju kommit på att det var historiker jag ville bli. Det första ett och ett halvt året levde jag och min dotter på mina studielån (som ensamstående fick jag också ett extra bidrag från CSN på omkring 400 kronor per månad). Det är klart att det var knapert, men det gick och min fina mammas orubbliga stöd med barnpassning och annat underlättade fantastiskt mycket. Sedan kom jag in på forskarutbildningen för tre år sedan och då blev den ekonomiska situationen bättre.

Men i likhet med vad Sommestad skriver, det som oroat mig mest under dessa år är bostadssituationen. Även fast jag under de senaste fyra åren haft turen att bo mitt inne i Uppsala i en stor trea ägd av en nationsstiftelse, så har det tidsbegränsade hyreskontraktet som automatiskt avslutas i och med att doktorandstudierna är avklarade, känts hotfullt. I värsta fall skulle det kunna leda till att jag står på bar backe eftersom det inte är lätt att få lägenhet i vare sig Uppsala eller Stockholm (de två städerna jag vill bo i). Enligt Sommestad hyr två tredjedelar av ensamstående mammor i Sverige och hyresköerna är som många vet långa. Jag har heller inte en chans att köpa en bostadsrätt eftersom jag inte har några besparingar och har en relativt låg lön, och efter disputation finns inga garantier för humanisten på arbetsmarknaden. Denna situation har kanske föga förvånande fått mig att vakna lite kallsvettig klockan fyra på morgonen ibland.

Så när jag erbjöds en lägenhet i slutet av förra månaden, så hade jag turen att inte bara få en – om än pytteliten – oerhört sekelskiftescharmig lägenhet belägen i ett grönt barnvänligt bostadsområde där vi kan ha en katt. Jag fick också ett framtidstryggande förstahandskontrakt som inte innehåller några som helst begräsningar i vare sig tid eller rum (jag får till och med borra i väggarna!). Det är klart att jag vill ropa högt från taket av lycka och lättnad! Nu kan jag vara helt fokuserad på att göra mitt bästa för att både förverkliga min dröm om att skriva om historia och att vara en lugn trygg mamma.

Just nu…

...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.