Jag sitter i universitetsbiblioteket Carolina Redivivas  A-läsesal och känner mig som en fisk i ett akvarium. Det har inte något med salen i sig att 20130712-153811.jpggöra, här är oerhört vackert och speciellt så här på sommaren utgör den en väldigt inspirerad arbetsmiljö, det har jag alltid tyckt. Och mina relativt få sommararbetande bänkkamrater (jag noterar att några av dem också var här i går) låter mig vara i fred i min skrivarbubbla. Nej, känslan av att vara uttittad beror på en familj av franska turister (jag gick förbi dem för en stund sedan när jag tog en sväng upp till Tidskriftsläsesalen och hörde de ljuva franska tonerna). De står alternativt sitter högst upp på balustraden som löper längs ena långväggen och de två kortväggarna i salen, dessutom precis i linje med mitt bord längst bak närmast Specialläsesalen för er som känner till stället, närmare bestämt bord A71. Och däruppe småviskar de och tittar ner på oss hårt arbetande i vår vanliga vardag!

För dem är det något värt att sitta och beskåda, tydligen. Och jag ska erkänna att jag inte är helt förvånad, A-salen har haft liknande attraktionskraft på mig. När jag började läsa på universitetet för tjugo år sedan hade endast forskare och doktorander tillträde till denna sal och med lystna ögon brukade jag titta genom glasdörren som skilde mig – som nyinskriven vid universitetet och därmed hänvisad till den mycket modernare och överfyllda C-salen – och dem, de stora avundsvärda människorna som var så väldigt smarta och forskade och skrev viktiga saker i den fina A-salen med sina gamla bokhyllor och vackra konst. Nu får alla tillträde hit, och doktoranderna i humaniora har fått kontor på sina institutioner (även jag, men jag skriver på boken och trivs bra här alternativt i min skrivarlya).

Jag har bevistat många bibliotek, framförallt i England, och har också gjort stora ögon inför vacker bokprakt och månghundraårig biblioteksarkitektur, men då har jag ändå försökt att smälta in, gömt mig bakom en bok för att inte störa de som arbetat där.

Fransmännen har nu försvunnit, och det är klart att jag tycker att vi ska visa upp vårt vackra historiska arv. Och egentligen stör det mig inte så himla mycket, men lite bibliotekshyffs som att inte stirra skulle nog ändå inte skada. Fast själv borde jag förstås ha tittat mer fokuserat på min dator istället för att kolla in vad turisterna sysslade med, men det börjar bli lite svårt att koncentrera sig så här på fredagseftermiddagen efter en lyckad skrivdag och när solen skiner så lockande därute…

…och kanske också disputera. Men ni som vill närvara vid min akademiska dissekering kanske inte skulle vara så nöjda med att behöva stå upp i20130711-155530.jpg två timmar i Gustavianums Anatomiska teater. Och risken/chansen att jag gifter mig någon gång är pytteliten, så ni som händelsevis skulle vilja bevittna mig som rodnande brud behöver heller inte börja hårdträna era benmuskler. Nej, istället får jag besöka detta vackra rum på lediga stunder som denna eftermiddag. Sätta mig i en av de höga branta trapporna och fantisera att Olof Rudbeck, som lät bygga Anatomiska teatern 1662-1663, visar sin hantlangare Philip Jacob Thelott dä och hans unga dotter Anna Maria (som jag forskar och skriver om) den nya brandbalkongen som – vad jag förstår från Rudbecks brev – byggdes bara något år innan den stora stadsbranden 1702. Och bara vara här en stund för att njuta av de fina färgerna och eftermiddagssolen som letar sig in genom de många fönstren, och drömma om allt annat än giftermål och disputation.

 

Jag har inte haft en trädgård sedan jag var 12 år. Gårdar visst, men endera har de varit steniga talliga kreationer, eller som den senaste täckt av asfalt och cyklar. Det fanns visserligen en typ av trädgård som tillhörde det edvardianska röda tegelstenshuset med dryga tjugo lägenheter av vilken en högst upp på fjärde våningen var mitt Londonhem i nästan tolv år. Men överlastad med picknickorg och böcker var man tvungen att ta sig ner för den smala trappan, ut genom porten för att sedan gå längs trottoaren till bortre änden av huset, låsa upp en stor järngrind, ta sig förbi de illaluktande – öppna! – soppcontainrarna för att till slut nå den lilla gräsplätten som på sena sommarkvällar kunde delas med stadens rävar. När man väl lagt ut filten och hällt upp kaffet ur termosen var det dags att gå på toa, så upp igen! Nej, jag räknar inte den och de andra gårdarna som tillhört husen jag bott i under de senaste trettio åren till kategorin trädgårdar, inte min definition av ordet i alla fall.

När jag i maj satt och bearbetade boken inne i mitt Lilla bibliotek (som jag något pretentiöst kallade halva mitt sovrum bestående av ett engelskt skrivbord från tidigt 1900-tal, två stora ekhyllor och farmorsfåtöljen) och sommarvärmen kom och solen sken, då började jag längta efter att sitta ute i en trådgård och skriva. För första gången på oerhört länge slog mig tanken att det vore skönt att bara vistas ute i det gröna. Förvånande, för jag har ofta titulerat mig ”asfaltsbarn”, bara så sent som i våras letade jag efter en lägenhet i Stockholms innerstad. Visst, jag älskar att vara på landet, men jag blir bevisligen skogstokig under längre perioder (det finns ett avsnitt om detta i boken, så ni får vänta på den anekdoten). Men en liten trädgård är något annat. Inne i staden men ändå en grön plätt, några träd, buskar och blommor, luft och fläkt. Det saknade jag i våras så jag sökte mig till fina Café Victoria i Botaniska trädgården. Men det är inte samma sak som att sitta ostörd i grönskans prakt under ett träd osminkad med fötterna på bordet, snabbt kunna gå in och hämta en filt eller ja, du har gissat rätt – gå på toa utan att behöva samla på sig alla värdesaker och gå tvåhundra meter.

När jag har studerat kartor från 1600-talets Uppsala har jag förvånats över hur många trädgårdar som är utritade, och de är inte nödvändigtvisHuskarta 1702 kålgårdar och andra större odlingar vilka man oftast verkar ha haft på en liten tomt i utkanten av staden eller utanför stadsgränsen. Flera olika 1600-talskartor som jag har tittat på har kollaborerat varandra och för ett par år sedan hade jag ett spirande intresse av detta i min forskning om Uppsalas gatureglering på 1600-talet. Men jag följde inte tråden speciellt långt, den var lite utanför forskningsfrågan och jag stötte bara på några avhandlingar om trägårdar tillhörande slott och större gårdar.

I Svenska akademiens ordbok används termen ”trädgård” redan på 1500-talet, men vad vet vi egentligen om stadens små trädgårdar förutom att man odlade i dem? Vad gjorde mäniskorna i dem, umgicks de, satt de och läste eller broderade, nyttjade de dem på något sätt som vi inte gör idag? Var det en statussymbol, till exempel för en professor att visa upp sin prunkande grönska och ovanliga blommor för en ambassadör från kontinenten?

Om du läser detta och känner till någon som skrivit om de svenska tidigmoderna stadsträdgårdarnas funktion och utseende hör gärna av dig, jag är så nyfiken på ett rent personligt plan (kommentarsfältet nedan om du vill att det ska publiceras, kontaktformuläret under ”Kontakt” om bara för mig). Jag hoppas att jag bara varit ytligt vårdslös i mitt sökande efter litteratur.

Men nu såg jag vid en snabb google-sökning att det var en konferens om tidigmodern trädgårdskultur i Göteborg nyligen, ser riktigt intressant ut så jag får söka vidare senare, för nu måste jag sluta. Jag ska gå ut i min trädgård som jag delar med mina nya grannar, precis belägen utanför mitt fönster, bara två dörrar bort. Den är fylld av vackra ekar och blombuskar omgärdade av en vacker gulrappad mur, med en fin gräsmatta som jag ska ställa min hopfällbara trädgårdsstol på, dricka en till kopp förmiddagskaffe, skriva och njuta av avskildheten och vindens fläkt.

Imorse satte jag på mig gåskorna och tog den vackra fyrtiofemminuters promenaden till den nya lägenheten, ryggsäcken packad med laptop, ett nyinköpt tyg att drapera den sittvänliga men ack så fula kontorsstolen med, mjölk och kaffe. Redan igår fick jag hjälp av kära vänner att ta hit kontorsstolen, kaffekannan och några blommor (jag har ingen bil – ännu) så nu är allt på plats för att kunna sitta här och arbeta på dagarna då en redan fastmonterad hylla vid fönstret utgör ett fantastiskt skrivbord.

Här ska jag under den närmsta månaden göra mitt yttersta för att komma så långt som möjligt med bearbetningen av mitt bokmanus, inspirerad av lusten att fortsätta att fördjupa mig i Anna Maria Thelotts liv och min egen relation till historia och historieämnet, samt av den undersköna lugna miljön. Och icke att förglömma, pådriven av behovet att helt enkelt bli klar med projektet för att ta itu med andra pockande uppgifter. Men tills den dag då jag nöjd skickar iväg manuset ska jag njuta av denna min nya skrivplats, den vackra vägen hit och då och då ta ögonen ifrån skärmen för att klura på hur jag ska pussla ihop mina möbler på denna lilla yta när väl det stora flyttlasset går i början av augusti. Och njuter gör jag redan i fulla drag och inviger härmed min nya skrivarlya!

Målarna har varit inne och gjort sitt jobb fint i den nya lägenheten. Väggar och tak ljuvligt bleka och rena, öppna och förväntansfulla inför alla 20130705-145256.jpgvåra brokiga och färgglada tavlor över släktens gårdar och mina 1950-tals skolplanscher med Gustav II Adolf med en liten Christina på armen, Linné och hans lärjungar framför Botaniska trädgården på Svartbäcksgatan, och Polhelm som instruerar Karl XII om sina instrument i Lund.

På fem dagar målade hantverkarna om. Jag undrar hur lång tid det tog någon av mina tapetmakerskor – Maria på Södermalm till exempel – att trycka tapeter till en sådan här liten lya på 1740-talet? Ofta målades tapeterna också, jag vet att flera medlemmar av Målarskrået arbetade i tapetfabrikerna. Kanske även Anna Maria Thelott målade tapeter, men det blir svårt att hitta belägg för det. Det är synd att så få tapeter finns kvar från tiden, men jag hoppas få möjlighet till att studera några någon gång. Och i höst ska jag också börja gräva efter mina tapetmakerskor på Stockholms stadsarkiv igen och sedan skriva om dem i detta vackra vitmålade rum!

 

Just nu…

...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.