Det var länge sedan sist, men det kändes som om jag var där så sent som igår. Det var som att komma hem när jag i förmiddags gick in till forskarexpeditionen på Landsarkivet i Uppsala. Detta var mitt första arkiv för snart sju år sedan, då grävde jag fram ett bortglömt gustavianskt rådhusprojekt i Enköping. Idag var jag där för att leta fram lite kompletterande stoff om Granebergs säteri – mormor och morfars gamla gård, min morbrors nuvarande – för ett ULA 2015-04-15föredrag jag ska hålla för Litslena hembygdsförening nu på söndag.

Med hjälp av Linda och Stens fantastiska kunskap och nyfikenhet, och råd från Bosse och Anders, återuppväckte vi liv med utrop och tillrop, skratt och hopp mellan SVAR, Arkiv Digital och originalhandlingar.

Efter en stund blev fokus för efterforskningarna två fascinerande kvinnoöden som utspelade sig under Granebergs sjuttonhundratal, samma plats och samma århundrade som jag själv i fantasin så ofta vistades som barn. Nu har jag funnit källor som beskriver hur det verkligen var och det ska jag med stor glädje prata om på söndag.

Och tack arkivfolk för en mycket trevlig lunch också!

Bild: Linda Oja, arkivarie på Landsarkivet i Uppsala och jag. 

Idag fick jag besök här på Historiska institutionen av en grupp gymnasieelever från Katedralskolan i Uppsala och deras historielärare Ylva Bolin. Detta möte, en form av samverkan/förmedling, är ett helt nytt koncept för mig som Ylva gav inspiration till och som jag kallat för Frågor och svar om en historikers vardag. Bakgrunden är följande.

Som del av undervisningen hade Ylva katedral 2bett sina elever att läsa min blogg (vilket gjorde mig omåttligt glad eftersom ett av mina huvudsyften är att nå just ungdomar), samt lyssna på radiointervjun som Stina Wollter gjorde med mig förra våren i P4, Stina och Mia med pirret. Sen ringde Ylva mig förra veckan och undrade om de kunde få komma och hälsa på. Först avvärjde jag mig, egentligen har jag inte tid att ta på mig fler uppdrag denna vår. Men Ylva avväpnade mig helt, både med sin entusiasm och för att hon inte ville att jag skulle ge någon presentation eller förbereda mig på något sätt. Bara visa på och berätta om min vardag, om historiehantverket och vad jag forskar om. Och det är ju inte så svårt att prata om.

Så inträngda i Tornrummet diskuterade vi i en timme om allt ifrån hur jag lärt mig läsa handskrift till om det ger något att använda klassperspektiv för att förstå 1700-talet bättre, hur själva avhandlingsprocessen ser ut till varför jag forskar om 1600- och 1700-talen. Sedan fick eleverna ta sig en snabbtitt på mitt stökiga kontor och efter det visade jag runt dem lite på Engelska Parkens Campus. Otroligt roligt var det och jag hoppas att det gav eleverna något matnyttigt. Tack för finbesöket!

Bild tagen på elever, Ylva (tredje från vänster) och mig under vår rundvandring på Engelska Parken Campus.

NB: Min återhämtningsbubbla till trots kunde jag för mitt liv inte låta bli att reagera på Amanda Björkmans inlägg i DN förra fredagen och skrev i all hast texten nedan som jag skickade till tidningen. Tyvärr beslutade de att inte publicera den, kanske skrev jag för fort och slarvigt, kanske det inte finns utrymme för ämnet. Här är i alla fall texten i oförändrat skick.

När jag läste Amanda Björkmans inlägg Låt inte Fridolin skriva om historien kände jag mig IMG_4655nödgad att erbjuda några andra perspektiv på detta med kvinnor, historia och skolböcker. Problemet med skolböckerna är att de inte speglar historien representativt. Visst hade kvinnor på många sätt sämre förutsättningar än män, men det betyder inte att deras historia är oviktig och inte behöver berättas. Vi kan lära oss av vanliga människors levnadsöden också, inte bara av kungars heroiska strategier på slagfälten. Vi får heller inte glömma bort att historieskrivningen ofta varit ett instrument för att forma medborgarna, och därmed har urvalet varit ideologiskt och moraliskt grundat, inte vetenskapligt. Det är alltså inte fråga om att ändra en beskrivning av hur det egentligen var till hur vi önskar att det varit, utan om att inkludera perspektiv som tidigare ansetts oviktiga. Kunskap om den skevhet Björkman talar om främjas inte genom att fortsätta utesluta kvinnors historia, utan genom att lyfta fram den.

Senare forskning visar dessutom att det under tidigmodern tid fanns kvinnor som fick utbildning och var yrkesverksamma, till exempel konstnärliga hantverkare, författare och företagare, men denna nyare kunskap har ännu inte nått skolböckerna. Och inte bara det, historiker är ense om att det fortfarande är mycket som vi inte har kunskap om. Historien är på intet sätt komplett eller statisk, nya frågor till källorna ger mer nyanserade bilder och ökad förståelse.

Historia handlar alltså inte bara om makthavarnas skikt och hur ett land styrdes från toppen, precis lika lite som dagens samhälle bara handlar om regeringen och företagseliten och inte om dig och mig, våra skolor och kulturella företeelser, känslor och familjestrukturer. Hur kvinnor och män, familjer och kollektiv, yrkesgrupper och samfund agerade och samspelade i det förflutna, och under vilka förutsättningar och av vilka orsaker, är intressant och relevant. Historien i skolböckerna borde visa på allas liv, det vill säga vara representativ. För inte vill vi lära de yngre generationerna att bara de i toppen betyder något, utan att det är jämlikhet och lika värde som är styrande principer i ett rättvist och demokratiskt samhälle? Det betyder inte att samhället var rättvist och jämställt, men att samhället var mångfasetterat och dynamiskt och inneboddes av andra än makthavarna. Av vanliga människor. Historieböckernas funktion är att göra detta. Det handlar således inte om att skriva om historien, utan istället om att visa att historien tillhör oss alla, och därför bör historieskrivningen också innehålla allas historia.

Bild från en presentation jag gav på Historiska museet i höstas ”Anna Maria Thelott och andra tidigmoderna konstnärinnor”. I bakgrunden syns en bild på spinnande kvinnor tagen ur en skissbok tillhörande Nordiska museets arkiv.

20140611-151056.jpgFör tre veckor sedan gav jag nog det för mig roligaste och mest givande föredrag jag någonsin gjort, det på Stadsarkivet i Stockholm om mina tapetmakerskor. Materialet jag funnit är så fantastiskt att prata om, kvinnorna verkligen träder fram och deras arbete och liv blir så verkliga när jag pusslar ihop informationen jag funnit i olika typer av källor (bilden är från källaren på Stadsarkivet där jag visade på materialet jag arbetat med och Mats Qwarfordt från Handtryckta tapeter berättade fascinerande om hur man gör 1700-talstapeter). Och så tacksamt att berätta om, så spännande att fortsätta att forska om. Då var det fullsatt hus .

Ikväll ger jag en liten stadsvandring för två. Och inte bara storleken på evenemangen skiljer sig åt, även ämnet. Jag har nämligen blivit ombedd att damma av min forskning om Uppsalas gatureglering på 1600-talet då staden förvandlades monumentalt på loppet av 20 år och berätta vad jag vet i formen av just en stadsvandring (jag gjorde också en sådan för Konstmuseet här i Uppsala för två år sedan). I mina efterforskningar i ämnet fann jag flera belägg på att istället för att vara passiv och motsträvig – som tidigare forskning pekat på – var stadens borgerskap både aktivt och hade en förmåga att identifiera problem med, och ibland lösningar till stadsrummet.

Så ut i sommarkvällen träder jag snart med ännu en spännande berättelse, men levererad i en helt annan form. Och istället för Power Point och gamla 1700-talsdokument har jag själva stadsrummet som illustrativ källa. Vandringen har jag kallat ”Inte bara för drottning Christinas skull…”. Men det finns en fundamental likhet mellan evenemangen och forskningen, det att ”folket” och den vanliga människans förmåga och handlingar står i fokus.

Bakom kulisserna i personalens kafeteria på Stadsarkivet i Stockholm författade 20140519-135202.jpgarkivpedagogen Kettil Mannerheim och jag det första svenska pressmeddelandet jag någonsin varit med i. Bara idén att skriva ett sådant om ett historieföredrag – i detta fall mitt nu på torsdag, Tapetmakerskorna – är himla kul och för mig ovanligt.

Som tur är har mina tapetmakerskor haft vänligheten att efterlämna flera spännande trådar om deras liv, så vi behövde inte klia våra huvuden allt för mycket när vi spann på innehållet. Men hur lockande kan man göra forskningen, så att journalister och andra hajar till, utan att man för den skull underminerar vetenskapligheten? Vilka växlar kan man dra i och hur långt kan man gå? Vad kan vara intressant för allmänheten om ämnet, och vad är viktigt för mig som historiker att nå ut med? Döm själva om vi har lyckats här.

Just nu…

...befinner jag mig i en härlig skrivbubbla tillsammans med tapetmakerskorna och gör inte mycket annat förrän efter sommaren. Min avhandling "Tapetmakerskorna - skickliga och självständiga i 1700-talets Stockholm" ska ges ut av Stockholmia. Ibland aktiverar jag mitt instagramkonto @miaskottshistoria där jag förmedlar upptäckter om kvinnorna jag forskar om och ger glimtar från vardagslivet som historiker. Föredragsbokningarna inför hösten har redan dragit igång, och vem vet, kanske börjar jag då också blogga här mer igen.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.