Stadsarkivet 2015-04-10

 

Det krävs tålamod. En egenskap jag inte har men försöker kultivera. För historiehantverkets för mig mest fascinerande gren är arkivarbete, och grävande i gamla dokument innebär mycket bläddrande och läsande som inte leder till någon som helst ny kunskap. Förutom att det man söker inte var av intresse för arkivbildaren (myndighet, ämbete, institution, rådhusrätt o.s.v.), eller tvärtom.

Det är lätt att känna missmod. En orkeslöshet kryper nära inpå och nafsar en i nacken. Borde du inte göra något annat istället retar en liten djävul mig som sitter på min axel där jag frustrerad pustar och stönar i Stadsarkivets forskarsal? Men nej, handlingar behöver uteslutas så att jag kan vara säker på att information om tapetmakerskorna inte finns där.

Så envetet bläddrar jag vidare, därför jag vet att kunskapen hägrar i fjärran (eller snarare långt nere i källarvalven i Kungsholmsklippan)!

En bänk 2015-04-04I morse klockan åtta. Jag hade promenerat halva sträckan och satte mig på en bänk, slöt ögonen och lyssnade. Fåglelkvitter från många arter jag inte kan namnen på. Morgontrafiken från genomfartslederna. Åns kluckande i vinden. Tågets gnisslande ute på fältet. Höstlövens frasande på marken och suset i trädgrenarna. Ljudet av en joggares skosulor mot gruset. En hund som skällde. Min egen andning. Vid bänken mötte stad land. Människan den relativt orörda naturen.

Jag har sedan barndomen varit fascinerad av hur vi människor bygger och förändrar miljön vi lever i. Framförallt hus har haft en magisk dragningskraft. Först ut var mormor och morfars stora hus när jag var i förskoleåldern, det hade anor från 1600-talet sa man. Jag mätte väggar och sökte lönnrum. Jag har skrivit om det förut, hur detta detektivarbete födde mitt historiemedvetande.

Under promenaden kom jag ihåg ett tv-inslag från barndomen som visade hur omgivningarna till ett litet rött hus byggt av trä hade förändrats över flera decennier. Först stod det i en vacker björkbacke för att sluta sina dagar bredvid en genomfartsled. Inslaget fick mig att förstå interaktionen mellan tid och miljö på ett nytt sätt, människans makt över omgivningarna, historisk förändring i något som var konkret och som jag brydde mig om. Det gamla huset hade ögon, hade en själ, men förlorade sin plats. Det var en omvälvande upplevelse.

Jag hoppas att min parkbänk inte får uppleva samma öde. Visst kommer människans oljud alltid höras där, men om man inte bygger längs ån kommer fåglarnas vårsång finnas kvar och vi kommer att kunna sitta ner en stund på vår promenad och uppleva mötet mellan stad och land vid Ulleråkers strand.

Långfredagen. Den var alltid lång och tyst när jag var liten. Alla affärer var stängda, inga större aktiviteter var på gång och absolut inget arbete var tillåtet. Jag kommer ihåg hur jag verkligen upplevde den som längre, bestraffande på något sätt. Samtidigt som den gav ro, jag kunde stänga in mig på rummet och hoppa in i tidsmaskinen, fantisera att jag var Kulla Gulla som var stark inuti och kämpade för ett bättre liv (det var så jag tolkade henne då, jag vill så gärna läsa om böckerna för att se vad min tolkning idag skulle bli).

Eller så transporterade jag mig till 1700-talet från mitt lilla förortssovrum och var en ung kvinna som levde under samma förhållanden som Kulla Gulla – strävade hårt för ett bättre liv genom hjälpsamhet, ärlighet, hårt arbete och någon form av unik kompetens. Det jag definierade som ”bättre liv”, det vill säga en kombination av lycka, handlingsfrihet, gemenskap och att få en prins förstås. Hmm. Men ambitionen stämmer ändå ganska väl överens med vad många av oss önskar idag, att bli lyckliga, uppleva kärleken, att förverkliga oss själva, göra skillnad. Och därför önskar vi oss längre dagar för att hinna med allt som vi tror oss behöva göra för att uppnå just den lyckan. Många långfredagar skulle behövas.

Denna morgon har jag tänkt mycket på klappjakten med tiden, hur den uppdelad i enheter styr våra val av handlingar snarare än vad vi i stunden känner för och har förmåga till. Vad säger sinnena, kroppen, längtan och viljan? Kan vi inte känna efter lite mer, föra en dialog med oss själva – hur känner jag mig idag och sedan låta svaret formulera aktiviteten? Ignorera tidsenheten och listan över vad som måste presteras inom dess höga murar. Lura tiden så som vi människor har skapat den och istället låta jaget i stunden vara utgångspunkten.

På en sekund skulle jag kunna konstruera en lista över vad jag skulle behöva göra idag. Städa, tvätta, rensa i källaren, arbetaFarmor och farfar i Amsterdam på avhandlingen, skriva, läsa, umgås, träna och promenera. Ni känner stressen, eller hur? Olusten som kryper nära inpå, även av sådant som normalt är njutbart, just därför de blir måsten genom planeringen.

Därför har jag beslutat att denna dag ska få vara hur lång som helst. Långfredagen år 2015 ska få överraska mig, därför i varje stund ska jag göra det som jag känner för mest. Inte planera, inte tillåta mig att ställa krav på resultat. Bara vara.

När jag bläddrade i ett fotoalbum för en liten stund sedan och såg denna påskbild på min farmor och farfar promenerandes i en park i Amsterdam 1982, blev jag inspirerad till att ta mig ut i aprilsolen och höra fågelkvittret på min egna lilla promenad. Inte för att jag måste röra på mig, utan för att jag känner för det. Sedan kan jag i backspegeln avgöra om och hur långfredagens aktiviteter bidrog till ett bättre liv.

Glad påsk alla!

Skriver, skriver, skriver. Idéerna dansar och formas till konkreta meningar med ord och punkter. Avhandlingen växer således under fingrarna genom tangentbordet men också med vanlig gammal hederlig penna (efter mycket testande Blomma och pärm 2015-03-27med allehanda dataprogram vann pärmen som bästa form av databas). Till min förtjusning får jag varje dag bekräftat att jag faktiskt producerar mer på de fyra timmar jag nu arbetar per dag än vad jag gjorde när jag arbetade på heltid.

Nu kan jag ta helg nöjd i sinnet och längtan i hjärtat till måndag då Stadsarkivet i Stockholm väntar på mitt besök. Glad helg allesammans!

Bild: Blommorna som jag fick efter föredraget för Länsforskningsrådet i tisdags står sig fortfarande vackert, och så min svarta pärm med databasen för avhandlingen.

Är hemma med sjukt barn, men arbetar mina timmar och fixar lite annat som jag inte haft tid med på sistone. Som att ringa på vaktmästaren och få hjälp med avloppet. Vilken ofantlig tur jag har som har ett flexibelt jobb, att jag kan sitta hemma och skriva när det behövs. När jag var sjuk som liten fanns ingen möjlighet för min mamma att arbeta hemifrån, hennes patienter fanns på sjukhuset.

Några gånger kom morfar och satt barnvakt om jag eller min lillebror var sjuka. Bonden som inte ens kunde koka ett
Morfar och jag 1972ägg – mormor lagade all mat – men ändå försökte han sig på hemmagjord nyponsoppa när vi var sjuka en gång. Den smakade pyton, men min lillebror och jag hade sådan respekt för honom att vi inte vågade annat än att äta lite av den. Vi pratade om händelsen så sent som för någon månad sedan. Och de torkade frukterna morfar köpt, som han sa var så nyttiga, men än idag klarar jag inte av konsistensen av torkade aprikoser. Nej, det kulinariska var inte morfars starkaste sida, och att få ta del av den när man var sjuk då det mesta ändå smakar urk, har satt sina spår.

Däremot var hans berättarkonst något i hästväg. När vi gick i hagarna och i skogen tillsammans målade han färgstarkt och lyriskt upp scener ur sin barndom. Och det är bara från stunderna tillsammans på gården som jag minns att han berättade historier för mig, aldrig när han satt barnvakt i vårt orangea 70-tals radhus i ett litet grått samhälle utanför Uppsala. Bara på hans vackra gård och gröna marker var han i sitt rätta element. Fast inte ens där lagade han ätlig mat förstås, i alla fall inte vad jag kan erinra mig.

Ingen hemlagad nyponsoppa har min sjuka dotter fått idag, utan istället gott hon önskat sig, inkluderat tre sorters halstabletter. Undrar i vilken miljö hon kommer minnas mina berättelser och historier. Och vilka av mina kulinariska experiement som kommer sätta pränt i hennes minne. Kanske att jag gick helt över styr på halstabletter en dag när hon var runt nio år…

Bild: Uppenbarligen beundrade jag morfar redan som mycket liten, innan jag hade förmåga att förstå hans historier.

 

Just nu…

...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.