I lördags var vi nio panellister (se nedan) som debatterade Historievetenskapens nytta och nöje i samhället på Historikermötet 2014 i Stockholm. Moderatorn Paul Sjöblom från Historiska institutionen i Stockholm, lyckades förträffligt med att få denna stora flock av förmedlingsexperter av historia att fokusera på det väsentliga och inte prata för länge.

Ja, förutom jag då. Jag fick faktiskt ett rött kort (grönt – 5 minuter kvar; gult – 2 minuter kvar; rött – STOPP!) för att jag babblade oresonligt på, och jag såg inte ens lappen i Pauls hand. Jag var nämligen lite disträ, adrenalinet pumpade ännu i mina ådror efter en presentation jag gjort sessionen innan.

Men som tur var underminerade inte min fadäs resten av sessionen. Bara titeln tog rejäl skruv bland panellisterna. För det är väl så förbenat självklart att historia har nytta! Att den är viktigt för samhället i stort. När jag förra hösten började organisera denna paneldebatt och kom på sessionens titel, utgick även jag ifrån att det var odiskutabelt att det finns nytta av historievetenskapen i samhället. Jag tänkte mer att vi skulle fokusera på hur och till vilka målgrupper vi förmedlar och vilka resurser vi behöver för att kunna göra det, och även dessa aspekter debatterades flitigt i lördags.

Och det är ju inte konstigt att vi historiker förstår fördelarna med vårt eget arbete. Historia är viktigt för den tillhör oss alla, det är vårt gemensamma arv. Vårt samhälle är byggt genom det förflutnas alla små och stora händelser, historien finns i alla människor idag och existerar i allt som har påverkats av människan. Om vi förstår historien och allt vad den innebär, förstår vi oss själva bättre och kan – förhoppningsvis – ta klokare beslut.

Men det finns en viktig poäng i att det vi historiker tar för givet inte nödvändigtvis är glasklart för andra. Till exempel politiker och andra beslutsfattare som påverkar våra finansieringsmöjligheter samt – icke att förglömma –  skulle kunna inkludera våra resultat som underlag för sina beslut. Journalister som vi ibland upplever förvränger våra resultat eller lärare som tvingas undervisa med ofta undermåliga läroböcker. För att inte tala om alla individer, för vilka jag personligen tycker det är angeläget att visa på de fantastiska historiska kvinnliga förebilder vi faktiskt har.

Vi historiker är som diagnostiker som med nya perspektiv och allt finare instrument dissekerar kvarlevorna från förr och förstår bättre och bättre varför saker och ting fungerar – eller inte – som de gör idag. Därför behöver vi fortsätta att prata om hur och till vem vi ska förmedla historisk vetenskap, och vi kanske också behöver vara mer lyhörda för vad samhället behöver av oss. Bra initiativ har tagits, till exempel Humtank, och jag har märkt en skillnad i både kvalitet och kvantitet i diskussioner i ämnet på sistone.

Och det är viktigt. Därför om vi historiker inte delade med oss av vår kunskap skulle det kunna jämföras med en läkare som inte berättar för patienten resultaten av en medicinsk undersökning. Som om patienten inte skulle behöva veta…

 

Panellister: Cissi Askwall (Vetenskap och allmänhet), Henrik Berggren (historiker och frilansjournalist), Jenny Björkman (Riksbankens Jubileumsfond), Anders Ekström (Idé- och lärdomshistoria, Uppsala universitet), Yvonne Hirdman (Historiska institutionen, Stockholms universitet), Martin Kaunitz (Albert Bonniers förlag), Rebecka Lennartsson (Stockholms Stadsmuseum), David Sjögren (Historiska institutionen, Uppsala universitet) och jag själv.

Sitter lycklig på tåget hem till Uppsala efter tre dagars frossande i allehanda fascinerande och flera för mig nya aspekter av historia som jag tagit del av på Historikermötet 2014 i Stockholm med över 500 andra historiker. Jag tillhör verkligen ett fantastiskt kollektiv av 20140510-135310.jpgkunniga och intressanta människor! Min egen övertygelse om att min roll är att identifiera vanliga människor ur det förflutna som förebilder för oss idag har blivit än starkare. Fördelarna med att kombinera olika typer av källmaterial likaså. Tankar om hur stort ämnet är, vad som skiljer oss åt, och vad som förenar oss är många. Och listan med saker att ta itu med den närmsta tiden är sannerligen spännande och lång!

 

Tar inspiration av den vackra utsikten över Engelska parken från kopieringsrummet på institutionen medan jag väntar på att en halvfärdig text skrivs ut. Jag 20140506-094402.jpgnoterar att det börjar bli så grönt på träden att man knappt längre ser universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Jag tar ett djupt andetag och vilar i stunden en sekund, vill inte börja stressa.

Fast snart måste ju texten vara klar, hela dagen är fylld med att skriva, analysera källor, hämta böcker på biblioteket och läsa dem. Och inte bara det, jag måste fortsätta att förbereda mig för en presentation om hur jag arbetat med att tolka Anna Maria Thelotts bilder och deltagandet i en paneldebatt om historievetenskapens betydelse i samhället på Historikermötet som går av staplen om bara några dagar. Icke att förglömma heller är föredraget om mina tapetmakerskor på Stadsarkivet om dryga två veckor.

Så mycket att göra… Men då är det extra viktigt att tillåta mig själv att stanna upp och njuta en liten stund av det vackra omkring, få lite distans och inse att jag bara kan göra mitt bästa utifrån de förutsättningar som föreligger, de som just nu involverar så mycket mer än bara arbete.

Och så är det ju för de flesta, sällan är man ensam i att ha för mycket på dagordningen. Det är då man behöver – som enväldig ordförande – lägga till ett nytt ärende: att lyfta blicken och njuta.

I morse ville inte Olle Wiberg på P4 God morgon Gotland höra mig prata om någon tidigmodern kvinnlig hantverkare som bodde i Visby under 1700-talet, utan om CIMG0705något som inte alls exklusivt rör vare sig gotlänningar eller min forskning – varför behövs ny forskning för att etablera det vi redan uppfattar som sanningar? Behöver forskare verkligen belägga det uppenbara, igen och igen? Olles och mitt samtal om detta finner du här Därför är det onödiga nödvändigt.

Idag gjorde jag något jag aldrig har gjort tidigare – jag intervjuades för ett radioprogram. 20140402-201918.jpgStina Wollter och jag satt i min soffa och pratade om varför historia är viktigt för mig, hur och vart mitt historiemedvetande föddes och vad och varför jag vill förmedla min forskning och förklara historiehantverket för allmänheten.

Vi diskuterade om varför kvinnorna jag forskar om kan vara viktiga förebilder för oss idag, dessa målarinnor, gravörer och tapetmakarskor som levde för trehundra år sedan. Vad deras liv kan lära oss och förklara om kvinnors möjligheter – och begränsningar – i det förflutna.

Utan tvekan var det bland det roligaste jag har gjort – Stina var helt fantastisk och hennes producent Johanna Fellenius var en underbar inspiration och en klippa. Tusen tack! Jag väntar med spänning och viss nervositet tills på söndag då programmet sänds… För mer information se Söndagarna med Stina Wollter.

Just nu…

...befinner jag mig i en härlig skrivbubbla tillsammans med tapetmakerskorna och gör inte mycket annat förrän efter sommaren. Min avhandling "Tapetmakerskorna - skickliga och självständiga i 1700-talets Stockholm" ska ges ut av Stockholmia. Ibland aktiverar jag mitt instagramkonto @miaskottshistoria där jag förmedlar upptäckter om kvinnorna jag forskar om och ger glimtar från vardagslivet som historiker. Föredragsbokningarna inför hösten har redan dragit igång, och vem vet, kanske börjar jag då också blogga här mer igen.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.