Sitter lycklig på tåget hem till Uppsala efter tre dagars frossande i allehanda fascinerande och flera för mig nya aspekter av historia som jag tagit del av på Historikermötet 2014 i Stockholm med över 500 andra historiker. Jag tillhör verkligen ett fantastiskt kollektiv av 20140510-135310.jpgkunniga och intressanta människor! Min egen övertygelse om att min roll är att identifiera vanliga människor ur det förflutna som förebilder för oss idag har blivit än starkare. Fördelarna med att kombinera olika typer av källmaterial likaså. Tankar om hur stort ämnet är, vad som skiljer oss åt, och vad som förenar oss är många. Och listan med saker att ta itu med den närmsta tiden är sannerligen spännande och lång!

 

Tar inspiration av den vackra utsikten över Engelska parken från kopieringsrummet på institutionen medan jag väntar på att en halvfärdig text skrivs ut. Jag 20140506-094402.jpgnoterar att det börjar bli så grönt på träden att man knappt längre ser universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Jag tar ett djupt andetag och vilar i stunden en sekund, vill inte börja stressa.

Fast snart måste ju texten vara klar, hela dagen är fylld med att skriva, analysera källor, hämta böcker på biblioteket och läsa dem. Och inte bara det, jag måste fortsätta att förbereda mig för en presentation om hur jag arbetat med att tolka Anna Maria Thelotts bilder och deltagandet i en paneldebatt om historievetenskapens betydelse i samhället på Historikermötet som går av staplen om bara några dagar. Icke att förglömma heller är föredraget om mina tapetmakerskor på Stadsarkivet om dryga två veckor.

Så mycket att göra… Men då är det extra viktigt att tillåta mig själv att stanna upp och njuta en liten stund av det vackra omkring, få lite distans och inse att jag bara kan göra mitt bästa utifrån de förutsättningar som föreligger, de som just nu involverar så mycket mer än bara arbete.

Och så är det ju för de flesta, sällan är man ensam i att ha för mycket på dagordningen. Det är då man behöver – som enväldig ordförande – lägga till ett nytt ärende: att lyfta blicken och njuta.

I morse ville inte Olle Wiberg på P4 God morgon Gotland höra mig prata om någon tidigmodern kvinnlig hantverkare som bodde i Visby under 1700-talet, utan om CIMG0705något som inte alls exklusivt rör vare sig gotlänningar eller min forskning – varför behövs ny forskning för att etablera det vi redan uppfattar som sanningar? Behöver forskare verkligen belägga det uppenbara, igen och igen? Olles och mitt samtal om detta finner du här Därför är det onödiga nödvändigt.

Idag gjorde jag något jag aldrig har gjort tidigare – jag intervjuades för ett radioprogram. 20140402-201918.jpgStina Wollter och jag satt i min soffa och pratade om varför historia är viktigt för mig, hur och vart mitt historiemedvetande föddes och vad och varför jag vill förmedla min forskning och förklara historiehantverket för allmänheten.

Vi diskuterade om varför kvinnorna jag forskar om kan vara viktiga förebilder för oss idag, dessa målarinnor, gravörer och tapetmakarskor som levde för trehundra år sedan. Vad deras liv kan lära oss och förklara om kvinnors möjligheter – och begränsningar – i det förflutna.

Utan tvekan var det bland det roligaste jag har gjort – Stina var helt fantastisk och hennes producent Johanna Fellenius var en underbar inspiration och en klippa. Tusen tack! Jag väntar med spänning och viss nervositet tills på söndag då programmet sänds… För mer information se Söndagarna med Stina Wollter.

”Jag har arbetat med jämställdhet i hela mitt liv och jag visste inte att dessa kvinnor fanns, vi fick bara lära oss om drottning Kristina i skolan. Därför blev jag så lycklig över att höra ditt föredrag ikväll, tack.”

Och jag har nog aldrig blivit så himla glad över en kommentar som denna, fälld av en kvinna i tidig pensionsålder igår kväll efter mitt föredrag ”Tidigmoderna kvinnliga konstnärliga hantverkare – att finna individen i det förflutna” för Upplands Släktforskarförening på Landsarkivet i Uppsala. Jag gick på adrenalin i minst en timme efteråt.

I föredraget hade jag berättat både om mitt sökande efter Anna Maria Thelott (c1683-1710) i arkiven, och om hur jag fann fler utbildade kvinnor när jag skulle kontextualisera Anna Marias yrkesverksamhet som gravör och målarinna. Och jag hade talat om hur dessa kvinnor kan vara förebilder för oss idag.

Det har forskats och det forskas om kvinnor historiskt. Vi vet ganska mycket (fast en hel del återstår), men våra resultat verkar inte förändra innehållet i 20140326-104654.jpgskolböckerna (se till exempel Ann-Sofie Ohlanders utredning Kvinnor, män och jämställdhet i läromeder i historia från 2010) eller riktigt nå ut till allmänheten. Varför? Kommunicerar vi historiker inte tillräckligt, eller lyssnar inte folk? Självfallet är inte svaret enkelt.

I eftermiddag ska jag ge ett föredrag ”Att samverka som doktorand” på ett seminarium Tredje uppgiften: hur, var och varför? organiserat av SALT här på Uppsala universitet för doktorander inom humaniora. En av mina huvudpoänger kommer att vara att vi har ett uppdrag att kommunicera vår forskning genom ”tredje uppgiften” därför den tillhör allmänheten (de andra uppgifterna är forskning och utbildning). Men för att vi ska kunna förmedla vår vetenskap och kunskap behöver vi mer än bara prat och fina strategier från högsta ort, vi behöver riktigt stöd i form av resurser, tid och meritering.

Att möjliggöra för att historisk forskning når fler är viktigt, så att den lyckliga kvinnans barnbarn till exempel inte ska behöva förvånas över att det fanns vanliga kvinnor förr som både fick utbildning och var yrkesverksamma. Sådan kunskap ska vara en självklar del av vårt kollektiva minne.

Bild (tagen av Anna Araviadis) från föredraget igår kväll på Landsarkivet med ett kopparstick i bakgrunden gjort av Margareta Stafhell år 1735 (då hon var 15 år gammal).

Just nu…

...befinner jag mig i en härlig skrivbubbla tillsammans med tapetmakerskorna och gör inte mycket annat. Min avhandling "Tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm" ska ges ut av Stockholmia. Ibland aktiverar jag mitt instagramkonto @miaskottshistoria där jag förmedlar upptäckter om kvinnorna jag forskar om och ger glimtar från vardagslivet som historiker. Föredragsbokningarna inför våren har redan dragit igång, och vem vet, kanske börjar jag då också blogga här mer igen.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.