I det stora huset i vilket mitt historiemedvetande föddes, där jag som sexåring sprang runt och mätte väggarnas tjocklek med Mormors måttband för att se vilka delar som var äldst (ju tjockare väggar desto äldre går teorin), då jag förstod att det funnits människor för länge sedan som levt i samma hus vilket skapade ett sådant pirr att det pirrar i mig än, i dess stora sal har jag nu upptäckt att det år 1746 hängde målade tapeter på väggarna med bibliska historier. Och i förmaket gröna tapeter med guldblommor. Och i en kammare blåa dito också de med guldblommor. Även guldlädertapeter fanns, liksom vaxdukstapeter. De hade ju alla försvunnit sedan länge när jag var barn. Men jag kan ändå inte låta bli att undra, om all den iver med vilken jag insöp det förflutnas vibrationer och undersökte varje vrå i det stora huset, resulterade i att väggarnas minnen av tapeterna överfördes till mig på något magiskt vis som gjorde att jag många år senare fann tapetmakerskorna och att det då kändes som om vi redan träffats. Eller var det kanske bara en slump och en inbillning? Samband eller ej, denna bouppteckning, som jag hittade digitalt sittandes hemma i min soffa, har satt fantasin i brand och – försöker jag intala mig själv – kanske betyder att jag som liten med måttband i hand ändå var något på spåren och inte var en fullständig tokunge. Även på Instagramkontot 2019-10-19.
©2020 Mia Skott