Först publicerad på mitt Instagramkonto @mia_skott.
Jag fascineras mest av kvinnan bakom konsten eller orden, hennes verklighet snarare än hennes erkända framgångar. Kanske är det därför min nyfikenhet på Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763) – antagligen vår mest kända tidigmoderna författarinna – först väcktes när jag mötte henne ansikte mot ansikte i en källa.
När jag sökte efter en tapetmakerska i Storkyrkans husförhörslängder från 1730-talet, såg jag plötsligt Hedvig Charlottas namn. Fortfarande ogift och antagligen omkring 20 år (se länk i profil till Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon).
Likt några tapetmakerskor ansökte Hedvig Charlotta om ekonomiskt stöd, inte sällan framgångsrikt. Hon vände sig till rika mecenater, riksdagen och Kungl. Maj:t. och ska bland annat ha argumenterat för att hon under denna tid var enda kvinnliga författare verksam i denna ”vitterlek”. Något litteraturvetaren Ann Öhrberg motbevisar bortom all tvekan i sin inspirerande och fina avhandling Vittra fruntimmer – författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare (2001, från vilken också citatet kommer, s. 202).
I sin breda inventering identifierade Öhrberg 141 kvinnliga författare i Sverige som i tryck debuterade under perioden 1720-1772. De skrev texter inom tillfälleslitteratur (ex.v. grav- och bröllopsdikter), politiska skrifter, poesi, med mera. Möjliga orsaker till varför Hedvig Charlotta ansåg det fördelaktigt att framställa sig som unik när uppenbart inte så var fallet, kan man läsa vidare om i Öhrbergs avhandling.
Själv har jag bollat flera av Öhrbergs resultat och tolkningar med tapetmakerskornas överraskande strategier för att främja sina liv och yrkesverksamhet.
Trots att jag under eftermiddagen desperat letat efter min favoritdikt i Hedvig Charlottas hand, verkar jag inte ha sparat den på något logiskt ställe. Så ni får själva söka efter er egen favorit, förslagsvis @litteraturbanken (på deras hemsida).