Brita Sofia Palmfelt var bara tio år när hon år 1733 broderade denna märkduk som bevis på vad hon lärt (jämför SAOB). En vanlig utbildning för flickor från lite mer välbärgade familjer. Ett par år senare bodde Brita Sofia med sin mor och far – som var en adlig kapten – i kvarteret Kejsaren snett mittemot Hedvig Eleonora kyrka på Ladugårdslandet. Som gift hette hon Nordencreutz.
Den första tidigmoderna kvinnan jag mötte var konstnärinnan Anna Maria Thelott (c1683-1710) för drygt tio år sedan. År 1709 målade hon en broderande kvinna. Utifrån vad jag funnit om henne tror jag inte att detta var ett självporträtt. Den speglar inte hennes verklighet. Däremot att hon visade den för potentiella kunder från adeln och borgerskapet som bevis på hennes förmåga att porträttera kvinnor med tidens rätta symbolik.
När jag sökt efter tapetmakerskornas spår långt efter att solen gått ner, har jag ibland mött unga ogifta kvinnor i Stockholm med egna hushåll som var självständigt yrkesverksamma och självförsörjande lärare i sömnad och broderi. Möten jag förevigat genom att spara dem i mitt ”Kvinnoarkiv”. Här är Sara Tidman, Merta Lisa Schneckenberg, Anna Euphrosina Templin och Cajsa Helena Snack.
Även fast jag själv hade tre utmärkta lärare i stickning och sömnad i min Mamma, Mormor och Farmor, blir den enda uppenbara slutsatsen av en jämförelse mellan Brita Sofias vackra broderi och min lilla dockhusmatta jag stickade i ungefär samma ålder, att tid och modernitet inte har något att göra med graden av flickors skicklighet. Den finns i våra fingrar oavsett tid och rum, och ibland omöjlig att locka fram hur bra lärare man än har (även om jag har blivit flinkare med stickor under årens lopp).
