Mitt uppe i den hitintills mest intensiva perioden av avhandlingsarbetet om tapetmakerskorna, får jag veta att jag tilldelats ett stipendium av Uppsala kommuns kulturnämnd för att efter disputation ge en föredragsserie på Uppsalas gymnasieskolor om självbestämmande, självständiga och yrkesskickliga kvinnor under svenskt 1600- och 1700-tal. Självklart är jag oerhört glad och tacksam för nu har jag något riktigt spännande att se fram emot när boken är klar.

Men framför allt innebär kommunens stöd ett konstruktivt steg mot att ungdomar snabbare ska få ta del av den viktiga akademiska historieforskningen om kvinnors villkor som ännu inte nått skolböckerna. Därför när det tar så lång tid att skriva nya skolböcker som inkluderar den växande flora av nyanserad genusforskning som alltmer luckrar upp de stereotypa bilder som präglar de flesta historieböcker ungdomar får läsa idag, behöver nya och kreativa former av förmedling skapas och få ekonomiskt stöd. Mitt nästa projekt i denna anda är att söka finansiering för att utveckla arbetsmaterial utifrån min avhandling för gymnasielärare att använda i undervisningen. En annan dröm jag haft under en tid är att skriva ett komplement till existerande skolböcker som relativt kortfattat ger en översikt av de senaste historiska rönen om Sveriges genushistoria. En typ av ”Vad du inte visste om…”.

Du kan läsa mer i kommunens pressmeddelande som börjar med ”Kulturnämndens stöd till kunskapsuppbyggande och förmedling om kvinnors historia har getts till forskaren Mia Skott…” Stort tack till Uppsala kommun!

Litslena 2 2015-04-19

Skrivande kvinnaSkrivande kvinnaAllt har sin tid. Så är det verkligen. Och även fast jag inte alls borde göra något annat just nu än att skriva på min avhandling om tapetmakerskorna, kunde jag inte tacka nej när IRIS-nätverket i Uppsala frågade mig om jag kunde komma och prata med dem om kvinnor och historia på Studiefrämjandet den 22/10 här i Uppsala. För nätverket är till för alla kvinnor, oavsett bakgrund, nationalitet, ålder, arbete och åsikter. Öppen och inkluderande, som med rätta ser alla som morgondagens historiska kvinnor.

Så på föredraget kommer jag att prata om vilka källor jag finner om kvinnorna på 1700-talet och hur jag kan tolka deras liv utifrån dem. Och fråga – vilka spår lämnar vi efter oss och vad säger de om oss? Hur kan vi påverka historieskrivningen om oss själva, hur våra vardagliga liv beskrivs, om hur det lilla och det stora gestaltas, i våra egna ord?

På Studiefrämjandets sida står följande om föredraget:

Varför är det viktigt att kvinnor skriver ner sina minnen och delar vardagens ögonblicksbilder? På vilket sätt har kvinnors historia tidigare berättats och vilka kvinnor har den handlat om? Vilka var alla de kvinnor som inte syns i historieböckerna, varför har de glömts bort och varför är det viktigt att de nu lyfts fram? Historikern Mia Skott diskuterar dessa frågor i sitt föredrag Konsten att skriva sina minnen och förändra historien. Tillsammans funderar vi kring hur vi – vanliga kvinnor i 2010-talets Uppsala – mer konkret kan bidra till hur historien skapas om oss själva.

Föranmälan krävs här!

Och sedan blir jag åter tyst, endast skymtande som en blek fokuserad doktorand på några av Stockholms arkiv och i institutionens långa korridorer…

Bild: Lista (beskuren) över en kvinnas tillhörigheter ur en bouppteckning från 1700-talets mitt, ofta den enda typen av källa – om någon! – som finns kvar för att ge en inblick i en tidigmodern människas vardag.

Allt har sin tid. Bloggande finns nu inte i min tid månaderna framöver. Jag lägger fokus på annat, sådant som måste göras och när det görs, behöver utföras med full koncentration både på detaljnivå och i fågelperspektiv. Så är livet ibland, man får gallra bland aktiviteterna för att man ska kunna förverkliga något större. Det innebär inte att min starka övertygelse om att tredje uppgiften – samverkan – och behovet av min forskning utanför akademin har sinat. Nej tvärtom. Kunskapen jag genererar går igenom en snabb tillväxtperiod så här i grönare tider, och jag behöver förvalta och vårda den väl med fokuserat sinne. Åter kommer jag snart till dessa sidor med än mer anekdoter om mitt vardagsliv och berättelser om tapetmakerskor och andra intressanta historiska kvinnor! Då när detta forum åter är i sin rätta tid.

I morse klockan 06.40 vändes kameran mot Susanna Erlandsson, min kära vän, kollega och rumskompis. Hon var Window of opportuity 2
med i Gomorron Sverige som expert för att prata om vad som hände efter krigsslutet 1945. Det kan knappast ha undgått någon att det idag är 70 år sedan Tyskland kapitulerade och freden slöts efter andra världskriget.

I morgon disputerar Susanna på ämnet med avhandlingen Window of opprtunity: Dutch and Swedish security ideas and strategies 1942-1948. I fem år har vi nött och blött våra avhandlingar, och jag är så otroligt imponerad och stolt över hennes resultat som ligger framför mig här på skrivbordet. Window of opportunity 1

Inte bara reviderar Susanna historieskrivningen, hur vi i decennier har misstolkat småstaters agerande efter kriget, utan hon är också en kvinnlig historiker som nu får och tar plats i ett medialt ämnesrum dominerat av män, dessutom sällan av humanister. Detta är verkligen ett ”window of opportunity” för mycket som är viktigt och behövligt!

Ett rum fullt av kompetenta kvinnor satt och lyssnade på tre kvinnliga talare. Temat var hur en idé blivit till en ny produkt eller karriär. Jag var en av dessa tre talare, de andra var Lina Börjesson från Svensk Tradition och Moa Fransson på UU Innovation. Alla tre har vi varit med om en resa, och det var denna vi berättade om för ett nätverk av kvinnliga chefer i Uppsala inbjudna av UU Innovation och STUNS igår kväll.

Alla tre talare har olika bakgrund och arbetar med vitt skilda ting men ändå var det en gemensam nämnare som lös igenom våra berättelser som en röd tråd: vi har verkligen tagit oss tid att tänka och känna efter vad det är vi vill göra och varför. Sedan har vi förverkligat det – eller i mitt fall i processen att göra det.

Vi får inte glömma bort att vi är privilegierade i det att vi välsignats med turen att vara födda i en tid och i ett land där det är möjligt för kvinnor att förvekliga sina drömmar. Och att vi stött på människor, institutioner och organisationer som trott på vår förmåga och stöttat oss i vår strävan. Men det intressanta är hur vi alla tydligt beskrev hur våra val hade guidats inifrån oss själva, att idéerna känts rätt för oss. Vi har litat på oss själva och följt vår instinkt. Det var fascinerande och stärkande.

Så här i efterhand när jag sitter på tåget som tar mig till Stockholm och sedan Riksarkivet i Marieberg denna soliga morgon, slår det mig att alla kvinnorna som var samlade igår kväll antagligen har varit med om liknande resor, men ändå var de så oerhört entusiastiska inför att höra just våra historier. För dessa berättelser behöver berättas om och om igen. Det var första gången jag talade om min forskning specifikt för åhörare från tjänste- och företagssektorn, och det har bevisat det jag hoppats på, nämligen den allmängiltiga relevansen att förmedla historisk forskning om kvinnor och arbete. Och jag börjar förstå hur min egen resa har mening.

Just nu…

...skriver jag bara här när något speciellt inträffar, då jag inte har möjlighet att blogga lika regelbundet som tidigare då jag håller på att skriva klart min avhandling om tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm. I den här bloggen varvas annars reflektioner kring mitt eget förflutna med uppdateringar om forskningen och förmedlingen jag gör om kvinnor och arbete på 1600- och 1700-talen. Min ambition är att locka fram historien i vargdagens små och stora händelser, utforska historiehantverkets värld för öppen ridå, och impulsivt diskutera mina perspektiv på historievetenskapens betydelse för individer och samhället i stort.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.