Litslena 2 2015-04-19

Skrivande kvinnaSkrivande kvinnaAllt har sin tid. Så är det verkligen. Och även fast jag inte alls borde göra något annat just nu än att skriva på min avhandling om tapetmakerskorna, kunde jag inte tacka nej när IRIS-nätverket i Uppsala frågade mig om jag kunde komma och prata med dem om kvinnor och historia på Studiefrämjandet den 22/10 här i Uppsala. För nätverket är till för alla kvinnor, oavsett bakgrund, nationalitet, ålder, arbete och åsikter. Öppen och inkluderande, som med rätta ser alla som morgondagens historiska kvinnor.

Så på föredraget kommer jag att prata om vilka källor jag finner om kvinnorna på 1700-talet och hur jag kan tolka deras liv utifrån dem. Och fråga – vilka spår lämnar vi efter oss och vad säger de om oss? Hur kan vi påverka historieskrivningen om oss själva, hur våra vardagliga liv beskrivs, om hur det lilla och det stora gestaltas, i våra egna ord?

På Studiefrämjandets sida står följande om föredraget:

Varför är det viktigt att kvinnor skriver ner sina minnen och delar vardagens ögonblicksbilder? På vilket sätt har kvinnors historia tidigare berättats och vilka kvinnor har den handlat om? Vilka var alla de kvinnor som inte syns i historieböckerna, varför har de glömts bort och varför är det viktigt att de nu lyfts fram? Historikern Mia Skott diskuterar dessa frågor i sitt föredrag Konsten att skriva sina minnen och förändra historien. Tillsammans funderar vi kring hur vi – vanliga kvinnor i 2010-talets Uppsala – mer konkret kan bidra till hur historien skapas om oss själva.

Föranmälan krävs här!

Och sedan blir jag åter tyst, endast skymtande som en blek fokuserad doktorand på några av Stockholms arkiv och i institutionens långa korridorer…

Bild: Lista (beskuren) över en kvinnas tillhörigheter ur en bouppteckning från 1700-talets mitt, ofta den enda typen av källa – om någon! – som finns kvar för att ge en inblick i en tidigmodern människas vardag.

I morse klockan 06.40 vändes kameran mot Susanna Erlandsson, min kära vän, kollega och rumskompis. Hon var Window of opportuity 2
med i Gomorron Sverige som expert för att prata om vad som hände efter krigsslutet 1945. Det kan knappast ha undgått någon att det idag är 70 år sedan Tyskland kapitulerade och freden slöts efter andra världskriget.

I morgon disputerar Susanna på ämnet med avhandlingen Window of opprtunity: Dutch and Swedish security ideas and strategies 1942-1948. I fem år har vi nött och blött våra avhandlingar, och jag är så otroligt imponerad och stolt över hennes resultat som ligger framför mig här på skrivbordet. Window of opportunity 1

Inte bara reviderar Susanna historieskrivningen, hur vi i decennier har misstolkat småstaters agerande efter kriget, utan hon är också en kvinnlig historiker som nu får och tar plats i ett medialt ämnesrum dominerat av män, dessutom sällan av humanister. Detta är verkligen ett ”window of opportunity” för mycket som är viktigt och behövligt!

Ett rum fullt av kompetenta kvinnor satt och lyssnade på tre kvinnliga talare. Temat var hur en idé blivit till en ny produkt eller karriär. Jag var en av dessa tre talare, de andra var Lina Börjesson från Svensk Tradition och Moa Fransson på UU Innovation. Alla tre har vi varit med om en resa, och det var denna vi berättade om för ett nätverk av kvinnliga chefer i Uppsala inbjudna av UU Innovation och STUNS igår kväll.

Alla tre talare har olika bakgrund och arbetar med vitt skilda ting men ändå var det en gemensam nämnare som lös igenom våra berättelser som en röd tråd: vi har verkligen tagit oss tid att tänka och känna efter vad det är vi vill göra och varför. Sedan har vi förverkligat det – eller i mitt fall i processen att göra det.

Vi får inte glömma bort att vi är privilegierade i det att vi välsignats med turen att vara födda i en tid och i ett land där det är möjligt för kvinnor att förvekliga sina drömmar. Och att vi stött på människor, institutioner och organisationer som trott på vår förmåga och stöttat oss i vår strävan. Men det intressanta är hur vi alla tydligt beskrev hur våra val hade guidats inifrån oss själva, att idéerna känts rätt för oss. Vi har litat på oss själva och följt vår instinkt. Det var fascinerande och stärkande.

Så här i efterhand när jag sitter på tåget som tar mig till Stockholm och sedan Riksarkivet i Marieberg denna soliga morgon, slår det mig att alla kvinnorna som var samlade igår kväll antagligen har varit med om liknande resor, men ändå var de så oerhört entusiastiska inför att höra just våra historier. För dessa berättelser behöver berättas om och om igen. Det var första gången jag talade om min forskning specifikt för åhörare från tjänste- och företagssektorn, och det har bevisat det jag hoppats på, nämligen den allmängiltiga relevansen att förmedla historisk forskning om kvinnor och arbete. Och jag börjar förstå hur min egen resa har mening.

Igår kväll välkomnades jag in i Gustavs hus, Litslena sockens gamla fattighus. Hembygdsföreningen hade dukat upp Litslena 1 2015-04-19vackert för årsmötet till vilket jag var inbjuden att tala om min mors familjegård Graneberg och om min forskning. Det blev en mycket gemytlig kväll med nya och gamla ansikten (på bilden sitter jag tillsammans med min gamla dagisfröken Inger från när jag var tre år och bodde på Graneberg, i förgrunden en av Anna Maria Thelotts porträtt).

Än så länge har jag bara skrapat på ytan om Granebergs historia, men som jag skrev i förra veckans inlägg Med tillrop och skratt återuppväckte vi liv fann jag två fascinerande kvinnoöden på gården. Den ena var dejan Anna som ansvarade för ladugårdsarbetet och mjölkningen på gården. När hon dog trettiosex år gammal i lunghinneinflammation  sommaren 1758 lämnade hon efter sig dottern Kerstin som bara var åtta år. I Annas bouppteckning, som bara är på en sida, väckte ett ”rödblommigt lärftsförkläde” och en tryckt damastmössa min fantasi. Jag kunde se hur hon iklädd förklädet gick från ladugården till stora huset för att förse Fru Hedengran med morgonens mjölk. Damastmössan hade hon nog på sig till söndagsgudtjänsten i Litslena kyrka som man ser från gården, samma vackra byggnad som min dotter döptes i.

Litslena 2 2015-04-19Mycket intressant var att Anna hade i sin ägo en tröja av vitt och blått ”fabrikstyg”. Med stor sannolikhet var det producerat i någon av Stockholms manufakturer. Och som min fantastiska värld nu ter sig, sitter jag precis på tåget till Stockholm för att leta efter mina tapetmakerskor på Riksarkivet i Marieberg i Hall och manufakturrättens bestånd, samma instans som reglerade textilindustrin under 1700-talet.*

Allt hänger samman, likt trådarna i dejan Annas rödblommiga förkläde är historiens aktörer och företeelser länkade i en stor vacker väv, till och med min barndoms historieparadis med forskningen jag gör idag.

*Hall och manufakturrätten finns också på Stadsarkivet i Stockholm, men några akter finns bara på Riksarkivet.

 

…mig idag! Nu har jag nämligen gjort svensk tv-premiär genom 24UNT möter Mia Skott del 1 och 2 (var med i ett mycket litet inslag på Big Breakfast i England 24UNT 2015-04-17för nästan 20 år sedan, men den historien får förbli oberättad ett tag till).

På dryga tio minuter diskuterar reportern Erik Leijonhufvud och jag historia i allmänhet, kvinnorna jag forskar om, min vardag och historia, samt mitt samverkansarbete. Vi filmade tidigare i veckan på ett antal platser som jag vardagligen rör mig i, bland annat Universitetsparken, Engelska parken, mitt arbetsrum och med en nyfiken och oerhört trevlig klass från Katedralskolan i ett av våra seminarierum här på Historiska institutionen.

Självfallet har jag dragit några viktiga lärdomar av detta äventyr, till exempel att börja ett svar med en sammanfattning och inte lämna kärnan av argumentet till slutet, samt att mot min inbitna vana försöka ge kortare svar. Men detta till trots var det en både intressant och roligt erfarenhet. Att utforska nya sätt att förmedla det man tycker är viktigt och arbetar med är alltid bra, och det är den viktigaste lärdomen från denna premiär. För inslaget blev ytterligare ett sätt att lyfta fram och sprida diskussionen om kvinnor och historia i vidare kretsar.

Just nu…

...befinner jag mig i en härlig skrivbubbla tillsammans med tapetmakerskorna och gör inte mycket annat förrän efter sommaren. Min avhandling "Tapetmakerskorna - skickliga och självständiga i 1700-talets Stockholm" ska ges ut av Stockholmia. Ibland aktiverar jag mitt instagramkonto @miaskottshistoria där jag förmedlar upptäckter om kvinnorna jag forskar om och ger glimtar från vardagslivet som historiker. Föredragsbokningarna inför hösten har redan dragit igång, och vem vet, kanske börjar jag då också blogga här mer igen.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.