”Jag har arbetat med jämställdhet i hela mitt liv och jag visste inte att dessa kvinnor fanns, vi fick bara lära oss om drottning Kristina i skolan. Därför blev jag så lycklig över att höra ditt föredrag ikväll, tack.”

Och jag har nog aldrig blivit så himla glad över en kommentar som denna, fälld av en kvinna i tidig pensionsålder igår kväll efter mitt föredrag ”Tidigmoderna kvinnliga konstnärliga hantverkare – att finna individen i det förflutna” för Upplands Släktforskarförening på Landsarkivet i Uppsala. Jag gick på adrenalin i minst en timme efteråt.

I föredraget hade jag berättat både om mitt sökande efter Anna Maria Thelott (c1683-1710) i arkiven, och om hur jag fann fler utbildade kvinnor när jag skulle kontextualisera Anna Marias yrkesverksamhet som gravör och målarinna. Och jag hade talat om hur dessa kvinnor kan vara förebilder för oss idag.

Det har forskats och det forskas om kvinnor historiskt. Vi vet ganska mycket (fast en hel del återstår), men våra resultat verkar inte förändra innehållet i 20140326-104654.jpgskolböckerna (se till exempel Ann-Sofie Ohlanders utredning Kvinnor, män och jämställdhet i läromeder i historia från 2010) eller riktigt nå ut till allmänheten. Varför? Kommunicerar vi historiker inte tillräckligt, eller lyssnar inte folk? Självfallet är inte svaret enkelt.

I eftermiddag ska jag ge ett föredrag ”Att samverka som doktorand” på ett seminarium Tredje uppgiften: hur, var och varför? organiserat av SALT här på Uppsala universitet för doktorander inom humaniora. En av mina huvudpoänger kommer att vara att vi har ett uppdrag att kommunicera vår forskning genom ”tredje uppgiften” därför den tillhör allmänheten (de andra uppgifterna är forskning och utbildning). Men för att vi ska kunna förmedla vår vetenskap och kunskap behöver vi mer än bara prat och fina strategier från högsta ort, vi behöver riktigt stöd i form av resurser, tid och meritering.

Att möjliggöra för att historisk forskning når fler är viktigt, så att den lyckliga kvinnans barnbarn till exempel inte ska behöva förvånas över att det fanns vanliga kvinnor förr som både fick utbildning och var yrkesverksamma. Sådan kunskap ska vara en självklar del av vårt kollektiva minne.

Bild (tagen av Anna Araviadis) från föredraget igår kväll på Landsarkivet med ett kopparstick i bakgrunden gjort av Margareta Stafhell år 1735 (då hon var 15 år gammal).

2-2Hänglåsmanufakturer, handskmakare, strump- och mössfabriker, ”fabrique af allehanda musicaliska instrumenter”, sko- och snörrems fabriker, målade- skor och toffelblad, urfabriker, korgmakare, broderiearbetare, tröjvävarier, lackfabriker, spegelfabriker, metallarbetare, glasmästare…

Egentligen letar jag efter tapetmakerskor i en stor tung Privilegiebok (innehållande tillstånd att få vara verksamma inom specifika näringar under Hall och manufakturrätten, se bild) medan alla möjliga fantastiska och lustiga hantverk poppar upp ur bladen åren runt 1740.

Jag ser framför mig verkstäderna och deras arbetare, hur de med skicklighet – eller kanske också ibland med mindre erfarenhet – tillverkar de olika föremålen. Men också köparna av dessa ting.

Hur en man flanerar Hornsgatan fram med ett ur av Christian Backman i fickan, en tröja vävd av Anders Påhlsson under kappan, och skosnören gjorda i Nybergson och Bergströms fabrik. Och mannen var så nöjd när han gick ut i vårvädret då han sett sin uppenbarelse i spegeln han köpt av snickarmästare Anders Bohman förra veckan.

Alla dessa små och fantasieggande ting flyter upp ur bladen och distraherar mig ljuvligt.

Anna MariaJag sitter på mitt kontor på Historiska institutionen och förbereder två föredrag som jag ska hålla nästa vecka och jag slås av hur mycket jag älskar mitt jobb (se fliken Föredrag). Jag har skrivit om detta förut, det är ingen hemlighet att jag känner att jag funnit mål, medel och syfte med att vara historiker.

Men den där insikten jag får när jag inför ett anförande behöver ta ett steg tillbaka och skapa en helhetsbild över vad jag gör och varför för att kunna förklara det redigt för andra, den är underbar. Endorfiner rusar till, lättheten sprider sig i kroppen och lusten att bara göra mer blir än starkare.

Vill åka till Stockholm på arkiv, vill skriva på boken, vill ställa frågor och försöka finna svar i avhandlingen, vill förmedla forskning och idéer till allmänheten, vill finna och förklara fler kvinnliga levnadsöden. Vill och ska. Och det är inget annat än en ren ynnest.

Bild: Anna Maria Thelott (c1683-1710) ur Skissboken, Uppsala Universitetsbibliotek

 

Att jag älskar arkiv har nog blivit uppenbart för er som har läst vad jag tidigare skrivit (se till exempel inlägget ”En historikers bästa vän” i min tidigare forskardagbok En historikers vardag). Bara för en halvtimme sedan hade jag ynnesten att vandra i Stockholms Stadsarkivs valv, långt nere under Kungsholmsklippans yta, eftersom jag ska ge ett föredrag här om mina tapetmakerskor i maj och vi diskuterade var jag skulle kunna visa det material jag jobbar med (mer info om föredraget kommer senare).

Det är verkligen något väldigt speciellt att se hylla efter hylla bågna med gamla dokument, författade av hundratals, ja tusentals skrivare om alla 20140212-123110.jpgmöjliga aspekter av miljontals människors liv, i detta fall de som levt och verkat i Stockholm under århundradenas lopp.

Jag vet hur mycket dessa gamla dokument kan alstra information. Hur jag med ett litet belägg här och ett annat där, sammanfört med några andra trådar från ett annat bestånd, kan måla en fragmentarisk bild av en människas liv som 20140212-122151.jpgvandrade på Stockholms gator för trehundra år sedan. Och genom att sätta fynden i ett större sammanhang kanske kunna förklara varför den människan levde just som hon gjorde. Det är verkligen som att blåsa liv i de sedan länge döda, återuppväcka dem, bara genom att leta – visserligen ibland enträget och envist – men det är en sådan lycka när människorna tar form framför mig här i forskarsalen. Sedan få uppleva tillfredsställelsen att få berätta om dem för de som är intresserade, eftersom jag är övertygad om att deras – just nu tapetmakerskornas – historia inte bara tillhör, utan även är angelägen för oss alla idag.

Sitter på trappan utanför Specialläsesalen på Kungliga biblioteket i Stockholm. Med andnöd och gråten i halsen. Vilket möte jag hade därinne precis, så likt det som jag hade med Anna Maria Thelott för några år sedan, då på Carolina Redviva, Uppsalas universitetsbibliotek. 20140129-115443.jpgSamtidigt så väldigt annorlunda. En annan kvinna, en annan tid, ett annat yrke, helt andra källor. Och så mycket mer lik mig. Händerna skakar lätt när jag skriver detta. Munnen är torr, det snurrar i huvudet. De fysiska uttryck som en sådan här upptäckt tar är helt fascinerande. Men nu ska jag snart helt lugnt gå ner till cafét och ha ett lunchmöte. Planerna skall fullföljas, de uppsatta målen är viktiga, spännande och nödvändiga. Men i mig gror en ny historia, lusten har fötts och förståelsen för möjligheterna växer för varje sekund. Varför, om jag ändå kunde förstå varför dessa skickliga och fantastiska kvinnor från det förflutna aldrig studerats förr, lyfts upp ur arkivlådorna och blivit till de viktiga förebilder som vi så väl behöver…

Just nu…

...befinner jag mig i en härlig skrivbubbla tillsammans med tapetmakerskorna och gör inte mycket annat förrän efter sommaren. Min avhandling "Tapetmakerskorna - skickliga och självständiga i 1700-talets Stockholm" ska ges ut av Stockholmia. Ibland aktiverar jag mitt instagramkonto @miaskottshistoria där jag förmedlar upptäckter om kvinnorna jag forskar om och ger glimtar från vardagslivet som historiker. Föredragsbokningarna inför hösten har redan dragit igång, och vem vet, kanske börjar jag då också blogga här mer igen.

Om kommentarer

För att läsa och skriva kommentarer, klicka på inläggets rubrik så kommer du till dess egen sida där kommentarsfält finns längst ner.