FREDAGSKVINNOR 2020-09-18 – flickor och kvinnor med nålar och stickor

Brita Sofia Palmfelts märkduk från år 1733, Nordiska museet.

Brita Sofia Palmfelt var bara tio år när hon år 1733 broderade denna märkduk som bevis på vad hon lärt (jämför SAOB). En vanlig utbildning för flickor från lite mer välbärgade familjer. Ett par år senare bodde Brita Sofia med sin mor och far – som var en adlig kapten – i kvarteret Kejsaren snett mittemot Hedvig Eleonora kyrka på Ladugårdslandet. Som gift hette hon Nordencreutz.

Brita Sofia Palmfelt bodde år 1735 i kvarteret Kejsaren, nr 27. Tillaeus karta från år 1733, Stockholms Stadsarkiv.

Den första tidigmoderna kvinnan jag mötte var konstnärinnan Anna Maria Thelott (c1683-1710) för drygt tio år sedan. År 1709 målade hon en broderande kvinna. Utifrån vad jag funnit om henne tror jag inte att detta var ett självporträtt. Den speglar inte hennes verklighet. Däremot att hon visade den för potentiella kunder från adeln och borgerskapet som bevis på hennes förmåga att porträttera kvinnor med tidens rätta symbolik.

Anna Maria Thelott, ur hennes ”skissbok”, Uppsala Universitetsbibliotek.

När jag sökt efter tapetmakerskornas spår långt efter att solen gått ner, har jag ibland mött unga ogifta kvinnor i Stockholm med egna hushåll som var självständigt yrkesverksamma och självförsörjande lärare i sömnad och broderi. Möten jag förevigat genom att spara dem i mitt ”Kvinnoarkiv”. Här är Sara Tidman, Merta Lisa Schneckenberg, Anna Euphrosina Templin och Cajsa Helena Snack.

Ur mantals- och kronotaxeringslängder, 1700-tal, Stockholms Stadsarkiv.

Även fast jag själv hade tre utmärkta lärare i stickning och sömnad i min Mamma, Mormor och Farmor, blir den enda uppenbara slutsatsen av en jämförelse mellan Brita Sofias vackra broderi och min lilla dockhusmatta jag stickade i ungefär samma ålder, att tid och modernitet inte har något att göra med graden av flickors skicklighet. Den finns i våra fingrar oavsett tid och rum, och ibland omöjlig att locka fram hur bra lärare man än har (även om jag har blivit flinkare med stickor under årens lopp).

Min egenhändigt stickade dockhusmatta när jag var omkring tio år.

Fredagskvinnor 2020-09-04 – Nordenflycht

Först publicerad på mitt Instagramkonto @mia_skott.

Gravyr av Johan Fredrik Martin (1755-1816) efter Johan Henrik Scheffel (1691-1781), @nationalmuseumswe.

Jag fascineras mest av kvinnan bakom konsten eller orden, hennes verklighet snarare än hennes erkända framgångar. Kanske är det därför min nyfikenhet på Hedvig Charlotta Nordenflycht (1718-1763) – antagligen vår mest kända tidigmoderna författarinna – först väcktes när jag mötte henne ansikte mot ansikte i en källa.

När jag sökte efter en tapetmakerska i Storkyrkans husförhörslängder från 1730-talet, såg jag plötsligt Hedvig Charlottas namn. Fortfarande ogift och antagligen omkring 20 år (se länk i profil till Svenskt Kvinnobiografiskt Lexikon).

Likt några tapetmakerskor ansökte Hedvig Charlotta om ekonomiskt stöd, inte sällan framgångsrikt. Hon vände sig till rika mecenater, riksdagen och Kungl. Maj:t. och ska bland annat ha argumenterat för att hon under denna tid var enda kvinnliga författare verksam i denna ”vitterlek”. Något litteraturvetaren Ann Öhrberg motbevisar bortom all tvekan i sin inspirerande och fina avhandling Vittra fruntimmer – författarroll och retorik hos frihetstidens kvinnliga författare (2001, från vilken också citatet kommer, s. 202).

I sin breda inventering identifierade Öhrberg 141 kvinnliga författare i Sverige som i tryck debuterade under perioden 1720-1772. De skrev texter inom tillfälleslitteratur (ex.v. grav- och bröllopsdikter), politiska skrifter, poesi, med mera. Möjliga orsaker till varför Hedvig Charlotta ansåg det fördelaktigt att framställa sig som unik när uppenbart inte så var fallet, kan man läsa vidare om i Öhrbergs avhandling.

Själv har jag bollat flera av Öhrbergs resultat och tolkningar med tapetmakerskornas överraskande strategier för att främja sina liv och yrkesverksamhet.

Trots att jag under eftermiddagen desperat letat efter min favoritdikt i Hedvig Charlottas hand, verkar jag inte ha sparat den på något logiskt ställe. Så ni får själva söka efter er egen favorit, förslagsvis @litteraturbanken (på deras hemsida).

Fredagskvinnor

Igår lanserade jag Fredagskvinnor på mitt Instagramkonto @mia_skott. I ett inlägg förklarade jag varför och vad det är.

Från Röda boken (1700-tal, Stockholm), Rörstrands bestånd, @nordiskamuseet (beskuren). Finns att se i DigitaltMuseum.

Ni som följer mig lite noggrannare har nog lagt märke till att jag titt som tätt profilerar kvinnliga föregångare och förebilder utifrån min forskning och möten i arkiven. Allt från små historiska ögonblicksbilder så som de förmedlas i källorna, till olika perspektiv på en kvinnas liv. Eller som förra fredagen, med Sophia Brenner och Anna Maria Ehrenstrahl, en kvinnlig vänskaps- eller yrkesrelation.

Så när jag i morse överväldigades av inspiration att lyfta en specifik kvinna idag och snabbt komponerade en lista över möjliga bilder, perspektiv och referenser, föddes idén om FREDAGSKVINNOR. Med andra ord att jag varje vecka på denna dag (om jag inte får förhinder förstås) profilerar en kvinna eller två. Ibland kanske bara med en bild och en kort rad, andra gånger en minibiografi ackompanjerad av en bildkavalkad. Det första inlägget av FREDAGSKVINNOR var alltså egentligen redan förra veckan. Senare idag kommer det andra.

Val av veckodag är också passande. Fredag är nämligen en dag uppkallad efter gudinnor – Freja och/eller Frigg (de lärde tvista tydligen om vilken av dem, liksom om de i vissa sammanhang var en och densamma, jag ska läsa på lite mer om saken).

Jag erkänner också utan omsvep att det kan vara bra för mig att jag här på Instagram förmedlar under lite mer kontrollerade former. Dagligen exponeras jag till fascinerade kvinnor som jag på studs vill berätta om för er, men detta distraherar så lätt från att hålla alla andra livets bollar i luften. En dag i veckan ger mig således både kontinuitet och fokus, i alla fall på försök en tid framöver.

Kanske också FREDAGSKVINNOR kan bli en regelbunden påminnelse för er om hur många kvinnor som faktiskt finns i vårt rika kulturarv (och ni erbjuds samtidigt sökvägar och ingångar till det). Liksom att varje kvinna oavsett tid och rum, omständigheter och gärningar, är värd att kallas en gudinna.

PO Enquist 1934-2020

Så fort jag såg den sorgliga nyheten började jag leta igenom mina gamla tidningsurklipp som berört mig när jag läst dem, sådana som jag tänkt att jag kanske vill läsa en dag i framtiden med nya erfarenheter i bagaget. Hittade inte intervjun med Enquist som jag vagt kan visualisera men starkt förnimma. Kanske var det en intervju han själv beskrev i Ett annat liv? En bok som väckte så många virvlande tankar när jag läste den en sommar för omkring tio år sedan. Men mitt vältummade pocketexemplar ligger i en kartong i källaren med så många andra böcker som jag varit tvungen att flytta från mina hyllor för att göra plats åt halva Carolinas bibliotek under forskningen om tapetmakerskorna. Med en sökning på Dagens Nyheter @dagens_nyheter – som ibland fortfarande känns som ren magi för den som letat efter uppgifter i kartotek för inte så länge sedan – fann jag dessa rader från Malin Ullgrens intervju i DN från 2017 (dock svårt att fota textflödet i instagramvänliga proportioner). De är mer än goda nog för att illustrera hur jag uppfattat Enquist från det jag läst av och om honom, vilket i sanningens namn är begränsat i omfång men det jag har läst har gjort starkt intryck på mig. Som hans starka kvinnoporträtt, hans självreflekterande och öppenhet om sin egen sårbarhet, hur han gjorde det som uppfattas som svaghet och misslyckande till självklar mänsklighet, hans förmåga att visa skönheten och betydelsen av livets sprickor, och så hans sätt att förklara i en mening eller två den oundvikliga och vackra komplexiteten i att gestalta en människas liv, själva hantverket, skapandeprocessen. Allt detta vilket jag tycker inspirerar till ödmjukhet och empati för andra, liksom acceptans och trygghet i att vem man än är och vad man än gör under sin korta tid på denna jord är det gott nog. Förhållningssätt vi som individer och kollektiv verkligen kan behöva anamma i dessa oroliga tider. Tack för det #poenquist! Och tack #malinullgren för en fantastisk intervju.

Text ursprungligen publicerad 2020-04-26 på Instagram där också bilder på ”raderna” ur Malin Ullgrens intervju finns.

Reflektion 2020-04-07

En väninnas vän har dött. Hon som är lämnad skickar mig ett meddelande om att hon som tröst lyssnar på Joni Mitchell. Omtumlad, nyvaken och inspirerad sätter jag på Jonis vackra Coyote som jag hörde första gången som sextonåring och kroppen som egentligen är för tung och trött för att dansa, dansar ändå. För i sorgen finns skönheten och i Jonis röst lockar en kraft. En lång dvala ersätts av kristallklar medvetenheten. Jag stänger av de engelska nyheterna som i en strid ström spekulerar hur Boris Johnson mår där han ligger på intensiven med corona och att jag själv varit isolerad i över fyra veckor förlorar sin signifikans. Allt medan kaoset som i dessa tider präglar varje dag sjunker undan fylls jag av insikten att ”livet” är ett bedrägligt koncept. Ett begränsande begrepp som likt skygglappar får oss att missa så mycket, missförstå, så lätt förlora hopp, nedvärdera och underminera oss själva, ibland även andra och varandra. Så mycket energi och tankeverksamhet som går åt att varje dag, minut och sekund värdera vår prestation, våra försök att ”leva livet”, att ”ta tillvara” det. Vilket allt som oftast istället resulterar i att vi bär skammen och skulden över att misslyckas med det som ett tungt smycke runt vår halsar. Till Jonis sköna rytmer inser jag att i denna strävan skyms en sanning. Den att vi är så mycket större än ”livet”. Att ”verkligheten” borde utgöra vår ram, det rum vi rör oss i, den vi förhåller oss till. Om vi ska ha en måttstock, ja då är det verkligheten som borde vara vår ledstjärna, för den är förlåtande och inkluderande. I den har vi ett större sammanhang, i den kommer vi i vårt rätta element. I den är vi så mycket mer än vad vi presterar under vår livstid, för oavsiktligt eller målmedvetet skapar vi ständigt avtryck som får eget liv, som inte är i behov av vårt blodomlopp för att existera. Vi finns kvar i verkligheten så länge verkligheten finns, för i verkligheten kryllar spåren av oss i samtid och framtid. Med samma logik bär vi också med oss människor från förr. Min farmor brukade säga att de döda lever kvar i våra minnen, men det är mycket större än så. Som kvinnorna jag möter i källorna. De vilka lades i vigd jord för snart trehundra år sedan, de som är lika verkliga för mig som levande människor är idag. Deras lärdomar och erfarenheter, deras ord och handlingar fyller min vandring på denna jord med substans, nyans och form. De ger mig riktning. Och de påverkar inte bara mig som en levande kvinna i detta nu. De finns i allt jag skriver, allt jag gör och därigenom finns de också i avtrycken jag själv skapar. De och så många andra kvinnor vilka jag observerar och lär mig av flätas in i mig och sen flätas vi in i nu levande och i framtida kvinnor. Likt en vacker väv som ständigt växer med allt starkare färger och mönster i vilken alla inkluderas, omvandlas och förvandlas vad vi än gjort – hur litet eller stort, futtigt eller magnifikt. En existens som inte begränsas av livets tid, bara av verklighetens vara. Så i detta kaos som är vår vardag nu, fylls jag av insikten att vi alla – var och en och tillsammans – är större än ”livet”. Allt medan Boris Johnson – som jag träffat i egen hög person flertalet gånger i en förgången tid – förhoppningsvis tillfrisknar liksom alla andra som drabbats, och jag ler genom min väns tårar som rinner ner för min kind medan jag med en ny känsla av frihet dansar vidare med Joni Mitchell i mitt kök.

©2020 Mia Skott

Digitala föredrag och bokcirklar

För att anpassa mig till de nya tiderna och utnyttja de tekniska möjligheterna erbjuder jag från april månad 2020 digitala föredrag och bokcirklar på ett antal olika kvinnohistoriska- och kulturarvsteman, exempelvis:

  • Det vidunderliga kvinnohistoriska detektivarbetet
  • Kvinnors självständiga yrkesverksamhet i 1700-talets Sverige
  • Tapetmakerskorna i 1700-talets Stockholm
  • Kulturarvets kvinnor – unika eller bara gömda och glömda?
  • Kvinnliga konstnärer decennierna kring sekelskiftet 1700
  • I eget namn – konstnärinnan Anna Maria Thelott (c1683-1710)
  • Vetenskapskommunikation – ett delat ansvar
  • Strategier för samverkan inom kulturarvet

Jag skräddarsyr gärna föredrag för att passa just dina åhörare – deras ålder, förkunskaper och målsättning (fortbildning, undervisning, publik verksamhet eller andra ändamål). Jag kan ge föredrag på engelska om så önskas, i synnerhet de vilka fokuserar på samverkan och vetenskapskommunikation. Kontakta mig så utforskar vi möjligheterna!

Föredrag kan sändas från min studio eller från annan plats, till och med ute på vift eftersom teknologin jag har möjliggör flexibilitet och kvalitet. Min studio är i normala fall min skrivplats – eller tidsmaskin om man så vill – och erbjuder därför fantastiska möjligheter till pedagogisk innovation som levandegör inte bara kvinnors historia på kreativa och inspirerande sätt, utan också historiehantverket.

Min pedagogiska erfarenhet av kommunikation och förmedling är stor. Under tio år har jag gett ett femtiotal föredag för alla åldrar och från vitt skilda bakgrunder: grund- och gymnasieskolor, museer och arkiv, kvinnonätverk och universitet, pensionärs- och släktforskarföreningar. Förutom föredrag har jag gjort stadsvandringar och utställningar, varit ”historiedetektiv på arkiv” och guide.

Som utredare, projektledare och kommunikatör har jag arbetat med samverkan inte bara inom svenskt kulturarv, utan även inom vetenskap och policy i Storbritannien under tio år. Läs mer i Projekt.

Jag ser fram emot att höra ifrån dig!

Första digitala föredraget bokat!

Mitt första digitala föredrag har nu blivit bekräftat! Jag är oerhört lycklig över att få ge föredraget Passion, importance and performance – creative rules of engagement for greater impact of science in society den 22 april i UU Innovations seminarieserie Take Off!. Föredragets beskrivning lyder som följer:

For almost ten years historian Mia Skott has communicated and engaged the public in her research into female agency and professional independence during pre-modern times. By presenting new evidence – including in talks, blogs, media and in her coming book – Mia’s aim is to change how we view and value the work and self-sufficiency of women past and present. Mia has also been involved in projects aimed at improving the future prospects of cultural heritage institutions through stakeholder collaboration, as well as for many years worked with communication and policy in the fields of science and technology in the UK. This talk is for anyone who wants to explore practical and hopefully inspiring ways of communicating their research for the benefit of society. Mia addresses the process from why, through to how and finally to the often tricky evaluation of impact part.

Två veckor med föredragsspring

Under de senaste två veckorna har jag gett fyra föredrag.

Först gav jag ett föredrag för en grupp historielärare från Uppsalas gymnasieskolor om vilken skattkista Fyriskällans samling är och hur de skulle kunna dra nytta av allt det material och de resurser som finns där.

Den 29 oktober gav jag föredraget Kulturskapande kvinnor genom tiderna – finn dina föregångare och bli din eget historiedetektiv på Fyriskällan. Efter det fick publiken själva titta i mycket av det material som jag berättat om och många spännande diskussioner följde.

Knappt en vecka senare var jag som tidigare stipendiat inbjuden av Stockholms Arbetareinstitutsförening att ge föredraget Kvinnliga pionjärer: Tapetmakerskor i 1700-talets StockholmABF-huset i Stockholm. Jag berättade om dessa självständiga yrkesskickliga kvinnor som arbetade med konstnärligt hantverk i en tid som fortfarande till stor del är outforskad när det gäller kvinnors yrkesverksamhet. Även bibliotekarie Lena Lundgren gav ett oerhört spännande föredrag om Valfrid Palmgren, pionjär inom folkbiblioteksväsendet

Och så igår på stod jag i Uppsala Arkivcentrums läsesal och pratade om Konsten att finna en glömd kvinna. Som exempel berättade jag om mitt tidigare sökande efter konstnärinnan Anna Maria Thelott (c1683-1710) och konstnärinnan Mathilde Wigert-Österlund (1873-1943) som flera av deltagande kulturarvsinstitutioner har material om. Läs gärna artikel om detta i Uppsalatidningen. Det var riktigt roligt att så många kom och att intresset är så stort för kvinnors historia.

Arkivens Dag – Gömt eller glömt?

Om två veckor – lördagen den 9/11 – öppnas dörrarna till Arkivens Dag på Arkivcentrum i Uppsala. Som en röd tråd löper temat ”Gömt eller Glömt?” på nio av stadens kulturarvsinstitutioners bokbord, arkivboxar, utställningar, visningar och föredrag (se länk i biog).

Självfallet kommer där många kvinnor att finnas. Och vi är två som ger föredrag specifikt om kvinnor och konstnärinnor.

Therese Toudert från Medicinhistoriska museet talar om ”Augusta Strömbergs profetiska tavlor – Ett konstnärsskap vid Ulleråkers sjukhus”.

Detta vackra porträtt av Mathilde Wigert-Österlund är taget ca 1900 och återfinns i Uppsala universitetsbiblioteks samling.

Mitt föredrag går under titeln ”Konsten att finna en glömd kvinna” och till exempel lyfter jag konstnärinnan Mathilde Wigert-Österlund vars spår går att finna på flera av Uppsalas arkiv, bibliotek och museer. Även hon var likt Augusta Strömberg på Ulleråkers sjukhus i perioder.

Denna perspektiveggande tavlan av Mathilde Wigert-Östlund finns i Uppsala Konstmuseums samling.

Så skriv in 9/11 i kalendern! Kom och ta del av vårt kulturarv för det tillhör oss alla!

Workshop 29/10 – Kulturskapande kvinnor

”I damernas loge”, Uppsala Stadsteater 1937

ALLA är välkomna, ung som gammal, oavsett förkunskap och bakgrund, till Fyriskällan nästa tisdag den 29/10 kl 18.00 (fri entré) då jag lyfter frågor som dessa:

Vad har vi att vinna genom att studera och till vårt kollektiva minne inkludera glömda kulturskapande kvinnor? Kvinnor av folket, vilkas liv och gärning i det lilla knappt registrerats i historieskrivningen.

Kvinnor som stickade och sydde, skrev och sjöng, spelade musik och teater, lagade mat och målade tavlor de blygsamt ställde ut någon gång. Kvinnor som organiserade sig, startade föreningar och studiecirklar, sökte gemenskap och förändring i vardagen och i högtiden, liksom i samhällsstrukturerna. 

Vad finns det för material om dem på arkiv och bibliotek? Hur tolkas spåren? Hur förvandlas det man funnit till en berättelse? Kvinnohistorikern Mia Skott diskuterar frågorna, arkivarien Erik Lindblad visar på ingångar till Stadsarkivets stora material och alla välkomnas att sedan själva botanisera i Fyriskällans fantastiska och variationsrika samling.

Evenemanget finns på Facebook.

.